Category: Betraktelser & Berättelse

Solen har gått ner i Los också. Ljuset är tänt på skrivbordet. Skift 2 är igångkört. Jag har ägnat större delen av dan till att skriva

#if wxCHECK_VERSION(3,0,0)
…
#else
…
#endif

där “…” i alla fall har varierat. Ibland är det färdsträckor i det här jobbet också. Man lägger en tegelsten på en tegelsten på en tegelsten på en tegelsten men ser inte tegelstenarna för sin inre syn utan istället det färdiga bygget. Det är det som är knepet. Visionerna är viktiga. Vi måste alltid se visionerna. Är man chef så har man som jobb att tydliggöra de där visionerna för sina anställda. Kan man inte det skall man sluta som chef. Själv har jag ingen chef och är den ende anställde och behöver därför inte heller sluta. Ibland har man tur.

Har drabbats av hälsporre. Då är det tur att man inte är dansare. Det gör ont det där och tar tid att läka. All vandring i Portugal tror jag som orsakat det hela. Men det kunde såklart varit värre. Man kunde ju rent utav varit död. Då hade det funnits ännu mindre att skratta åt. En ond häl, en ond prostata, en ond axel är väl ungefär vad en femtiosjuåring i sina bästa dar får dras med och tåla. Är det inte värre liksom får man vara glad. I alla fall är det inget att gnälla för. Men man kan konstatera läget  och fortsätta halta fram ändå. Det får man. Förövrigt är det väl riktig gubbvarning att “prata” om sina sjukdomar. Tar år mig där och lovar bättring.

Min vän dragspelaren och jag träffas aldrig numera. Mest är det den elektroniska tidningens fel. Jag går ju aldrig ut till postlådan på morgonen helt enkelt. Det saknar jag. Man liksom kände in den kommande dagen då och hade andra dagar tur att krocka tidsmässigt med dragspelaren och få sig en pratstund. Posthämtandet är ju kvar men vår snälle lantbrevbärare levererar nästan alltid till dörren numera. Det är alltid nått att skriva på och som skall levereras. Övriga gånger missar vi varandra. Men det kommer väl nya tider och nya turnéhistorier över ett glas malt i framtiden. Det är jag säker på.

Men nu jobba några timmar till. Det som skall göras måste göras och gör sig inte själv. Detta är en sanning som gäller alla. Tro det eller inte.

Traste (med jag tror det är Per Persson faktiskt) står där och sjunger

– i lägenheten ropen skalla, jag skall dö först av dom alla.

varje gång jag vaknar i natt. Ja jag vet att låten går

– i lägenheten ropen skalla jag skall dö sist av dom alla.

men han sjunger just det där lik förbannat den jävlen. Om och om igen, och jag känner att det är riktat till mig. På morgonen när jag vaknar samma slinga, samma sång. Vet inte om jag skall ta det här som ett dåligt tecken eller om det bara är en Mars och två kexchoklad som fått min hjärna på det där spåret. Det fastnar saker i huvudet ibland. För en som lägger sig varje kväll med ett frågetecken om det blir någon morgondag över huvudtaget så blir inte den där sången speciellt ångestframkallande. Jag har tack och lov ett sinne där ångest alltid lyser med sin frånvaro. Om man nu törs skriva “alltid”. Det brukar bita en. Det är precis som om han/hon/det/gud hör det där och passar på att jävlas med en för högmodet. Möjligen är det tomten. Han är i alla fall en “han” om han finns men det tror jag ju. Finns det en han/hon/det/gud så finns det en tomte. Så måste det helt enkelt vara. Troll och älvor också med för den delen. Det är bara att se sig omkring.

När jag kommer ner till kontoret fungerar inte internet. Dött. Byter router. Fungerar inte. Byter lite kablar. Fungera inte. Kollar med kollega i byn, det fungerar hos honom. Kollar leverantörens hemsida. Det skall fungera.  Byter lite kablar. Drar ur sonens kontakt. Viola, det fungerar. Borde jag tänkt på först såklart. Stortankning där antar jag. Plockar tillbaks allt igen. Nästan en och en halv timme har gått. Vad var det jag sa om ångest. En internetförbindelse som inte fungerar ger mer oro än tankar på döden. Det är ju inte klokt. Eller också är det det. Döden är väl naturligare på många sätt. Nått vi alla skall genomleva om ordet tillåts. Trasigt internet, mer ett avbrott i ett liv som har blivit så jävla beroende av just internet. Alla vänner runt om i världen är borta i ett nafs och man sitter där isolerad. Kan inte jobba. Kan inte ringa. Kan inte lyssna på radio. Kan ingenting liksom. Är en levande död. Värre alltså än att vara död på riktigt. Eller, vad vet jag förresten.  Men det ordnar sig alltså.

Dagen skall ägnas lite fix. Har en miljon trådar som skall på plats och egentligen borde vara på plats sedan länge. Varje företagare känner igen det där. Det är så företagande fungerar. Den som hinner med allt vinner och inte ens dom som gör det hinner med allt, men lyckas i alla fall träffa rätt och hinna med rätt saker. Ett ständigt dilemma i en rolig värld.

Om den där sångstumpen nu förebådar något illa, japp det sticker till lite ibland där i bröstet och min blodtrycksmedicin var slut så jag har inte tagit den på en vecka, så får det här bli den sista betraktelsen då. Ja ingen större förlust ens för mina fyra läsare såklart och jag får träffa han/hon/det/gud eller möta mörker och ingenting och inget av de alternativen känns speciellt skrämmande faktiskt. Jag har levt bra. Gått min egen väg och gör det fortfarande. Gör inte skillnad på kändisar och vanligt folk. Det är hur man beter sig mot andra som ger betyg i min bok. Men om det där vet man ju inte mycket och om sanningen skall fram så funderar jag inte nämnvärt på det heller. Nu jobbar vi på. Hur det än går…

Jag dricker mitt kaffe. En kopp någon gång mellan ett och två. Det sker varje dag. Ekologiskt men inte fairtrade. Det senare skall jag ändra på vid nästa handlingstillfälle. Till och med en kopp om dagen kan göra skillnad. Man skall veta det. Det gäller bara att vara många och göra det tillsammans. Då kan man med lätthet flytta berg, skapa världsfred eller utrota fattigdom. Men man måste bestämma sig, det är det svåra, att man bestämmer sig för att man verkligen vill förändra.  Lägga en femma extra på det goda bara för att det är just det, gott. Utan att man får ett självklart mervärde för den där femman. Att någon annan får det istället.

Jag brukar oftast skriva en snutt vid den här tiden. Det passar så bra till kaffet. Lite som en kaka. Man skriver några rader och så tar man en sipp på kaffekoppen och sen skriver man några rader till. Just skrivande är avkoppling för en hjärna som ofta rusar på i högvarv. Jag har en ständig broms påkopplad men det slinker ändå igenom tillräckligt många projekt för att jag skall önska mig ett liv till. Det ingen av oss får.

Det som hänt i Filippinerna finns ständigt med mig. Ondskan är vaken och verksam också efter tyfoner och dess företrädare har en godisfabrik att plocka av där nere nu. det är bara välja och vraka bland svaga utnyttjningsbara människor. Militären har fullt upp med att försvara varor från plundring, medan vem som helst kan plundra och utnyttja människor. Jag kan för mitt liv inte förstå att det inte efter varje katastrof startar tusen militära flygplan och fartyg från olika nationer och att det regnar ner fallskärmshoppare med nödutrustning bara timmar efter att katastrofen har hänt. Att inte ingenjörstrupper bygger broar, upprättar länkar, startar upp fältsjukhus. Vore inte det den mest realistiska och bästa övning som något militärt förband kunde få. Vore inte det bättre och mer realistiskt och lärorikt för varje nations militär. Skulle inte också deras rykte och rekryteringsproblem lösas i ett endaste nafs av en sådan sammanställning. De skulle skapa hjältar också i fredstid.  Som sagt, jag fattar inte varför det inte sker. Kom inte med att jag är naiv. Det är precis tvärt om. Det övas militärt för miljontals dollar varje dag i världen. De pengarna skulle kunna användas bättre. Den som inte förstår det är inte bara naiv utan också en dumskalle!

Men kaffe tar slut. Så också mitt. Det finns kurvanpassningar att göra och ekvationer att lösa. Jobb kallas det visst men här upplevs det som lek. Även om också jag brukar kalla det hela för att jobba så inte alltför många blir avundsjuka på livet i Grodans Paradis.

Varför du skulle vilja ladda ner och läsa “Ett skithål och 99 andra korta historier” kan jag med uppbådandet av alla mina hjärncellers gemensamma kraft (nåja det där lät kraftfullare än vad det egentligen är) inte hitta argument för. Men här http://www.eurosource.se/skrivet/ finns den då likförbannat i pdf-format och ett antal populära e-boksformat.

Lena Andersson vinner SVD’s bokpris för romanen “Egenmäktigt förfarande”. Välförtjänt är jag helt säker på att det är men har inte läst boken så jag kan egentligen inte ha en åsikt om saken. Men jag imponeras av dessa vinnare och kan inte, trots att jag helt saknar litterära ambitioner det skall understrykas, placera mig själv som vinnare av det där fina priset. Ja, vi kan ta Augustpriset i samma veva eftersom Lena är nominerad där också.

Först är det vinnarartikeln. Man skall stå där och se sådär intelligent och seriös ut som Lena gör. Såhär såg jag ut senaste gången jag vann på Historiska Museet

Fail med andra ord.  Det är kört redan där. Kolla in Lena här så ser en riktig författare ut.

Sen skall man uttala sig om olika saker på ett insatt och intelligent sätt.  Lena är ju en sådan där avundsvärd person så hon säger bl.a

–Jag är intresserad av exaktheten i språket, det är skälet till att jag vill skriva, mer än att berätta historier. Jag är fascinerad av hur man får till exaktheten, vilket trots allt inte går. Språket är inte exakt, men det är det enda vi har. Jag är intresserad av att få ihop tanken, känslan och språket, säger hon och låter därmed som sin huvudperson.

Själv fattar jag inte vad hon säger/menar men bra låter det. Det gör det! Själv skulle jag då på sin höjd kunna åstadkomma

– Det är roligt att skriva på kafferasterna och jag har alltid tyckt om att berätta historierna.

och hur insatt och intelligent låter det?

Tänker man sig sedan att man som upphöjd författare  skall sitta på middagar och diskuterar språkets exakthet eller vad den och den författaren (som man naturligtvis inte har läst) menar med när han/hon använder sig av korta meningar och de tre punkterna på ett sådant banbrytande sätt. Jag skulle somna ganska snabbt eller bli väldigt kissnödig för att hastigt kunna komma därifrån. Eller få vinterkräksjuka och kasta en kaskadspya i knät på grannen i galauniform. Aj, det gör till och med ont att tänka på det.

Faktum är att när jag placerar mig i rollen som prisad författare så fattar jag att saker och ting är så bra som de kan vara redan nu och att det är så (och här ryser jag) så till den milda grad att jag skulle kunna betala åtskilligt för att slippa det där och bara skriva mina enkla ickeupphöjda historier bara för nöjes skull utan att egentligen förstå ett dugg av vad jag egentligen gör med alla ord kommatecken och punkter och allt vad det är. Alltså precis som jag håller på  i studion också. Har skojigt…

Såja. Tisdag. Det är en bra dag. Det finns nästan en full vecka kvar att göra saker på. Så har hela mitt liv varit. Det har alltid funnits för lite tid och för mycket att göra. Eller “att göra” kanske är fel, som jag “VILL göra” är nog mer korrekt. När det där tar slut, just den känslan, tar jag bilen och svänger höger ut över det där nittiometerstupet. Om jag bara kan uppbåda egoismen för det som kräver att man är mer egoist än något annat. Men det kommer jag naturligtvis inte att klara. Jag må kunna beskyllas för att jag är självupptagen – men egoist är jag inte.

Jag tänker ofta “nu skiter jag i det här” när det gäller skrivandet. För mig handlar det ju ändå bara om att man skriver ner tankar jag ändå har. Man öppnar upp och delar med sig av det man har inom sig och om sanningen skall fram så får jag mer skit för mina ord än jag får uppmuntran. Möjligen tjänar det hela som en slags egenterapi. Inte så att det tar tid från annat. Jag skriver aldrig så länge. Men det fyller ingen egentlig funktion det här för mig i egentlig mening heller, eftersom jag helt saknar litterära ambitioner. Så varför fortsätta alltså?

Men så varje gång jag tänker sådär så kommer någon med några upplyftande ord om mitt skrivande och så får allt det där en slags mening ändå. Kan det verkligen vara så att ett antal av mig hoprafsade rader faktiskt kan ha betydelse för någon annan? Det är svårt att tro men ibland verkar det alltså som om det är på det viset. Om man skall tro på vad folk säger/skriver – och det skall man ju. Men det är ändå svårt att ta till sig. Jävligt svårt. Men glad blir jag. Det är så förbannat sällan man hör bra saker, men så jäkligt ofta man får dåliga och negativa saker kastade som ruttnande täcken efter sig. Men ibland när de där uppmuntrande orden kommer så lägligt som de gör, det de göt så ofta faktiskt, så funderar jag ändå om inte det finns en han/hon/det/gud som sitter där och lägger in ett russin i kakan ibland, den som håller på att kväva en, så att den ändå till slut går att svälja och med det hålla en vid liv. De kommer liksom för bra tajmade de där orden ibland. Då blir man tacksam. Först mot den som har orken att säga något snällt till en annan människa. Den som tar sig tiden för det. De flesta har inte tid med sådant längre. Det är så mycket med livet. Sen blir man glad för att genom de där orden som man får så får man kraft att ge andra uppmuntran och därmed är den läkande, byggande spiralen igång som är den egentliga kraften bakom världen och livets uppbyggnad och fortgång. Ett positivt uttalat ord vid rätt tillfälle kan rädda en människas liv. Så varför, VARFÖR, hålla inne med dem!?