Category: Betraktelser & Berättelse

Fastnar bland pappren idag. Avstämmer. Jodå, ibland tar det timmar. Mest för att man är dum i huvudet. Men ibland faktiskt för att det är krångligt. Idag dumt huvud som har ansvaret. Fast timmarna går ju oavsett anledning. Momsredovisningen inlämnad. Utandning på det.

Fast allt sådant där är enklare nu. Programvarorna är suveränt användarvänliga numera. Men lagstiftningen är icke riktigt med på noterna. Digitala kopior på papper är inte giltigt i bokföring om man fått underlaget på papper från början. Så man får använda sig av både ock. Krångligt. Tar tid. Dumt!

Fast bokföring är då som att diska eller som att städa. Det känns gott efteråt. Underligt att man kan känna en sådan glädje över att kolumner av siffror stämmer. Sjukligt är det definitivt. Rent av allvarlig åkomma. Att addera till allt anat då.

Men livet är gott här på kullen. Det finns inte mycket att klaga på. Jo det gör det väl såklart om man vill det. Men om man INTE vill då? Varför liksom. Så jag nöjer mig. Så länge jag sitter här på kullen. Något som såklart inte är en självklarhet. Fri är man att ta nästa tåg ut i världen. Pensionen rullar ju in ändå.

Har börjat leta grejer för att ersätta sponsorkontrakt och servrar som ramlat bort i och med att de avslutats. Något som inte är helt oväntat såklart. Det ordnar sig. Men också sådant tar tid. Tanken är att hosta så mycket som möjligt lokalt av demo tjänsterna för VSCP. Resten får ligga kvar på betalda servrar. Man bör och skall fokusera. Jag ärt inte någon systemadministratör och har ingen vilja att bli det heller. En gång i tiden var man tvungen att försöka. Så är det inte längre. Tack och lov för det. HURRA rent utav.

ebay är min vän i det där sökandet. Liksom Tradera. Nytt blir det inte. Inte nästan nytt heller. Men i alla fall bättre än idag. Gott så. Serru!

Imorgon skall hela dagen ägnas åt den ljuva koden. Morgon till kväll. Förhoppningsvis skall fredagen följa i samma spår. Det enkla livet. Jag och katterna. Lite musik. Möjligen en pepparkaka. Kanske två. Ja pepparkakor. Inget man i tanken blir sugen på. Men köper man en låda och tar en. Ja där blir det andra bullar (läs pepparkakor). En sugenhet uppstår. Lite som heroin skulle jag tro. Beroenden skapas. Inköpta pepparkakor tar slut. Nya måste köpas in. Skillnaden mot heroinet är väl egentligen bara att man kan hålla sig på rätt sida om lagen som pepparkaksberoende. Åtminstone tror jag att det är möjligt.

Hönor handlar inte ett enda stycke om i det här inlägget. Men såklart, det skulle kunna vara ett stycke om hönor för sakens skull liksom. Ja och nu blev det ju det. Men…

Nu går jag lägger mig och hoppas som varje kväll att den tusenåriga freden har sin första gryende morgon när jag vaknar. Ja man kan ju alltid hoppas. Utan hopp finns ingenting. Serru.

Vi får ett växthus om vi hämtar det. Så såklart hämtar jag det.

Som synes har förra vintern gått hårt åt det men det är inget som en händig programmerare inte kan fixa tänker man. När allt ligger nerskruvat och i en hög där på gräsmattan efter tre timmar så är man inte alls helt säker på det där. Fast nu några timmar senare, allt hemfraktat, och man har fått vila på saken tror jag att det där skall nog inte bli ett problem.

Liksom.

En bunt konstiga fotografier skal hjälpa till me det där ihopsättandet. Hoppas man.

Återbruk heter väl sådant här. Är visst rent av på modet just nu. Det var väl trettio år eller så sedan jag var i synk med modet. Så lite OJ är det ju.

Men växthus nummer två alltså…. kanske… tror det finns gamla fönster till ett tredje också..

Annars börjar man återhämta sig så smått efter vår roadtrip. Brukade alltid småle åt morsan när hon gick i morgonrock en hel dag efter en längre resa. Nu är man nära där själv. Ja på kvällarna också. Det bästa på hela dagen är när man får gå och lägga sig. Äntligen liksom. Fast uppstigningen dan efter går inte av för hackor den heller tack och lov. Än så länge.

En vecka kvar tills jag skall till ögondoktorn. Där handlar det verkligen om ÄNTLIGEN. Förhoppningsvis åker lasern fram eller att jag i alla fall får en ny (och snar (snälla!)) tid för det där behövliga snittet. För troligen handlar det om efterstarr efter gråstarrsoperationen (katarakt). Ett skikt som växer till sig över linsens bakre del av celler man inte fick bort från den gamla starrangripna linsen. Den där hinnan är elastisk och man gör då ett snitt/hål i den så den öppnar upp sig. Vips så får min värld färger igen. Jag kan läsa tidningar. Världens webutvecklare byter font från en grå liten en som man kör med nu till en större som går mer åt svart och har en hel massa kontrast. Innan operationen undrade jag verkligen varför alla bytt till grå font på vit botten. Hade världen blivit galen? Men som vanligt när man tror att världen blivit galen så är det man själv det är fel på. Men det visste jag iof innan.

5-30% av de som opereras för gråstarr får efterstarr. Ändå gör man ingen efterkontroll. Det känns lite amatörmässigt. Nästan alla andra länder i världen gör den där efterkontrollen. Ger mindre lidande för patienterna.

Sjukdomsprat. Jag ber om ursäkt. Finns inte värre att “lyssna på“.

Men tionde oktober redan. När jag åkte förbi Kyrkbytjärn i morse var den delvis isbelagd . En påminnelse om i vilket håll vi rör oss. Men det skall väl gå det också. Många vintrar har man överlevt så varför inte en till. Hoppas gör man som vanligt.

Men programmerande blev det inget idag. Har lite papper att ta hand om imorgon så det är kanske samma sak då. Men då finns i alla fall torsdag och fredag kvar för några kodrader. Att få dyka in i den där världen av kreativitet är varje gång en ynnest. Något jag ständigt längtar till.

Ibland, inte ofta, hamnar man (i alla fall jag) i sällskap där all energi tycks sugas ut ur rummet. Där det inte finns en enda mening man kan säga som kan tas in av någon annan där i rummet. Där i det så mår jag som sämst. En form av vuxenmobbiing i den lägsta av former. Man vill bara gå och skulle också göra det om det inte fanns också andra hänsyn man måste ta. Men det där att stanna där är den största uppoffring jag gör. Att en stund gå ner i dödens korridorer och vänta ut den dag, timme, minut, sekund när man får röra sig ut ur den där svarta dimman som äter allt positivt och åter bli bara en människa bland riktiga människor.

Järvsö är poppis nu. Också uppnäsorna börjar söka sig dit. Och jag möter folk som nyligen börjat “tycka om” Järvsö berätta för mig om hur fantastiskt det är. Ja och det är det ju. Men det var det också innan dom dök upp. Innan uppnäsorna kom in på scen. De ängsliga kommer sist. De modiga gör entré först. Svårare än så är det inte. Att ha en egen åsikt om saker. Att inte alltid bara ängsligt följa strömmen vart den nu än går. Vi människor beter oss nämligen inte normalt som lämlar som i grupp kastar sig ut över stupen. Men uppnäsorna kommer aldrig att förstå. Fast tack såklart för alla skattekronor som ramlar in. Vår kommun bugar och bockar och tackar.

Programmerarens katt. Den äldre. Petite. Vill vara med hon också. Vräker ut sig. Man klappar. Hon kurrar. Rätt gott inom en känns sådant också. Men så mycket programmerande blir det inte.

Jag vet inte hur det gått till men nu har nästan hela veckan gått fast den inte ens har börjat ännu. Det är liksom en paradox. Eller bara så som det fungerar.

Fast nåja. Måndag idag. Tisdag imorgon. Kanske skall man lugna ner sig helt enkelt.

Fast det är det där med resandet och tiden. Ute på vägarna i helgen. Kommer hem sent på söndagen. Trött på måndagen. Får annat att göra på tisdagen. Ja och sen onsdag vet man ju hur det är med. Sen är det torsdag och efter den kommer Hälsingetoppen och fredagen. Alltsammans med förbehållet att man lever då såklart.

Sörmland är vackert. Man har lövträd istället för barrträd. Gillar. Har bott där några år och gillar också den långa hösten och den tidiga våren. Så en angenäm vistelse i hösten blir det. I alla fall i stort sett. Det finns alltid svärta också i allt det vackra. Men tack och lov kan man välja åt vilket håll man vill vända blicken åt.

Hulken. Fortfarande avstängd. Fast kallt så man nästan kryper till korset. Men två hål i väggen, detta fantastiska distributionssystem, räddar (läs mildrar) det hela. Men nästa vecka är det dags. Skall bara flytta ett element innan HULKENS entre på säsongens spelplan. Lite snål bör man väl få vara,,,,

Brita som försvann är återfunnen. Det är en Kanadensisk kvinna med släkt i Los som hittar henne. I Färila av alla ställen dessutom. Och vi som sökt i Amerika och på fartygen från Liverpool som färdades dit 1881. Det visar sig att hon finns i Färila. Gift Olsson. Dör i Färila. Den som åkte med Ella var istället Karin. Skrev prästen fel? Eller är det jag som fått det om bakfoten. Får kolla det.

Hur-som-helt har det där varit den stora olösta gåtan kvar att lösa. Nej en av dom. Den andra är vilken gård min farfarsfar bodde i när han flyttade tillbaks till Los från Garpenberg. Sandsjö dör han i så antagligen låg huset där. När det svaret också är på plats då kan föregångarna på den sidan få vila i frid och med ro. Bönder, och mer bönder, hela vägen ner i femtonhundratal. Ja de var säkert bönder före också. Bönder hela vägen ner i nöt, bär och jakt folken.

Fast Ella och Karin alltså. Modiga kvinnor. Att resa 1881 till Amerika som två ensamma kvinnor är inget för lipsillar. Jo jo. Det är vilda västerns tid. Svårt att ta in. Där behövs inte ens ett liksom. Bara utropstecken. Massor av sådana.

Imorgon skall jag åka och skruva ner ett växthus som jag fått. Ibland får man offra sig. Hade annars set fram emot att utvilad få dyka in i koden igen. Men så blir det då alltså inte. Växthuset är f.ö. rätt trasigt. Så blir inte för avundsjuk…

Fast lite kodande nu då…

Om man skulle få domen nu då. Idag. Om någon i vit rock med bekymrad min sa “Du har max sex månader kvar att leva” Hur skulle man hantera det?

Hmmm…

Var det två tre veckor. Ja då är det ju enkelt. Då är det bara att ordna sina affärer och säga adjö. Det skall iof ordnas det också med en sex månaders frist, men borde inte ta mer än en vecka egentligen om jag skall våga mig på att killgissa. Se över försäkringar. Bokslut. Avslut. Bestämma hur man vill bli nedspolad.

Men inte kan man väl sitta och lipa i fem av de där månaderna. Det skulle väl inte hjälpa ett dugg.

Liksom.

Jag tänker på det där. Ja och jag skulle nog fortsätta med det jag håller på med. Köra på. Så länge det gick. Jag älskar det här. Så känns det i alla fall. Det är det här jag vill göra. Visst. Det finns massor med annat också som man skulle velat göra. Pyramiderna har jag t.ex. inte sett. Men att hasta igenom allt sådant på sex månader går ju inte. Men i det här dagliga skulle man kanske hinna få något “klart“. Ja och under tiden känna den där tillfredsställelsen man känner när man håller på. I NU. Ja det är nog så det skulle bli. Fortsätt framåt. Så länge det gick att “jobba på” då alltså.

Fast det är såklart en sak att tro hur man skulle handla. Verkligheten är en annan som alltid. På dödsbädden ropar också ateisten på han/hon/det/gud.

Så den som lever får se. Kanske…