Ny server damp ner från Tyskland idag. Ja “ny“, eller nej “ny“, den är gammal. Men har ändå 32Gb och en snabbare processor och lite annat skoj.
Så nu flytta över allt från den gamla servern till den här nya. Passa på att uppdatera och strukturera lite på samma gång. Ja “strukturerar” försöker jag göra många gånger i olika situationer. Det går bra ett tag. Men spårar ALLTID fort ur till något ostrukturerat och rörigt. Entropi ni vet. Naturlagar. Varför kämpa emot.
Två nätverk på den nya maskinen. Undrar vad man skall fixa med det. Brandvägg tänker man. Försöka skapa något slags DMZ.
När den här snurrar så skall jag passa på att byta kort på min egen maskin också och sen använda det kortet som en publik server som står här lokalt i huset. Att användas för VSCP demos. Har man en gigabit lina så har man.
Så efter det här så är grejerna “bara” tio år gamla. För en del kanske det inte är ett lyft men här är det alltså det. Jag kan inte programmera fortare än så…
Annars har bara Ljusdal hänt idag. En tur dit och en tur hem. Inget att berätta för världen om.
Nu skall jag installera och installera och installera tills jag blir så trött att jag inte längre orkar installera och installera och installera.
Förträfflig dag. Jodå. Housekeeping. Försöker få ordning på servrar och annat. Byter gammalt mot annat gammalt. Man kan leva ett liv så. Har aldrig plågat mig just den saken. En gång, japp EN gång, köpte jag en ny bärbar Acer. Sprillans. State of the art. Har aldrig haft så mycket strul med en dator någonsin. Den var mest på service i Tyskland. Fick ge upp till slut. Tegelsten med Acerloga låg här några år innan den åkte iväg till återvinningen.
Men döstädar lite också. Faktiskt kastar jag en del grejer. Mer än vanligt. Gäller väl att öka lite till där. Det finns MYCKET att kasta här. Skit. Det gäller bara att inse att det ÄR skit. Att man aldrig kommer att använda grejerna någonsin. Eller “hinna” använda.
Men framförallt serverdelen som måste lösas nu. Där skakar det rejält och grejerna är verkligen urgamla. Men en begagnad burk skall vara på väg från Bayern som löser lite av det där. Sen ett kort från Tradera. Lite rokader där och sen så kanske frid uppstår igen. Hoppas man.
Sen är det där med att sluta med hårdvara eller inte sluta med hårdvara. Borde ha kommit fram till ett beslut nu. WEEE direktivet som spökar. Som gör det så svårt för småskuttar. Men man kan ju alltid ägna sig åt Sverige. En kompromiss där kanske. Men dumt när alla kunder finns utanför Sverige såklart. Kanske meningslöst då egentligen.
Söndagen. Kontoret. Lillkatten och jag. Det är OK. Men det har blivit väldigt lite kvar till kontorsjobb idag. Sova & vintra & planera har tagit det mesta av tiden. Men OK såklart. Allt har sin tid.
Värme och syn. Ljuspunkterna i tillvaron just nu. Men skall inte tjata vidare om någon av dem i detta forum. Ingen vill höra. Varför orera över det då. Fast egentligen borde man väl tystat helt redan som tjugoåring om man gått efter det. Det finns så många andra som har mycket att säga. Det finns att lyssna på.
Jag drömmer ibland om en enslig stuga långt inne i skogen. Ett rum. En spis. En jordkällare. Kanske en sjö eller en älv i närheten. Leva de sista åren så. Bortkopplad.
Fast andra gånger är det världen som hägrar. Vägarna. Städerna. Människorna. För vad är man egentligen utan interaktionen med andra människor? Ingenting. Och det är väl där jag är just nu egentligen. Det blir mindre och mindre möten med vänliga människor eller människor som visar ett uns av värme. Men händer fortfarande ibland. Då när man lever upp. Det behövs så lite som en blick eller en beröring eller några vänliga ord för att göra en dag.
Klockan är 22:22 den 22/10 när jag skriver den här raden. Som ett omen. Bara det där “10” som stör. Men kan bortses från på enklaste möjliga vis för att skapa det speciella såklart. Vi har ju så lätt för det. Fast några siffror å andra sidan. Bara det. Och tidgivningen är väl också i sin absoluta form rätt flexibel och omöjlig att hänga upp något på. Sen kan man ju hänga upp sig på det där ändå. Om man vill. Göra mycket av 3 * 22 = 66 -> 12 -> 3 som binärt ät 11 -> 2
Men flinar åt sådant gör man ju.
Fast nu när det är vintrat kan man ägna sig helt åt senhöst och vinter och de ädla konsterna. Alltid lite nedstämd och melankolisk den här tiden. Tur att jag älskar det där. Lika mycket tur att kreativiteten också vill hålla till i det där tillståndet. Annars vore det väl den här tiden på året man skulle rikta sexskjutaren mot gommen. Trycka av. Bli av med det. Fast nu blir det alltså inte så här. Eftersom jag gillar det där nedstämda. Ja gillar det rent utav för mycket. Det är inte underligt egentligen att folk går omvägar om en. En kul kille har man liksom aldrig riktigt varit. En butter type.
För en gångs skulle är det i alla fall jag som har flest lyssnare i kamratkretsens topplista. Men butter som jag är räknar jag inte med att detta skall vara, men är mycket nöjd så länge det gör det. Bara för att det retar “mina vänner“, som ju är lite proffsiga sådär, en aning, ja de lokala medaktörer på musikscenener dit jag aldrig kommer.
Sen att detta inte betyder ett endaste dyft (i alla fall för min del) det må vara hänt. Idag är det i alla fall jag som är kung (i baren). Nåja…
Torsdag. Veckan är snart slut. Så mycket programmering har det inte blivit. Suck. Men annat då såklart. Men skall man överleva så måste livet få en större del programmering. Ja eller musikmakeri. I nödfall kan skriverier också fungera som tröst. Men bara i nödfall.
Lasse Berghagen avlider idag. Tråkigt såklart. Men nu är livet ändå på det viset. Man föds, man lever och man dör. Är man närmare åttio när man går har man ändå haft ett skapligt långt liv.
Jag har bara ett möte med Lasse. Det var på en mässa där vi stod bredvid konstnären Bror Eric och hade det allmänt trevligt. Då dök han upp. Glad långbent och pratsam stannade han och pratade och skojade med Tony och mig en längre stund. Fick såklart med sig en Looslimpa. Vi hade några backar sådan med oss som en liten (populär) ploj. En riktig människa blev omdömet. Ingen uppnäsa där inte. Det omdöme man nu kan skapa sig under en kort stund tillsammans med någon.
Sen kan jag nog tycka att en del av hans låtar är riktiga kalkoner. Åtminstone textmässigt. Som den där dom sjunger på Allsång på Skansen (Stockholm i mitt hjärta). Dynga. Men det gör inte Lasse B. till en sämre människa. Tvärtom. Annat han gjort är odödligt.
Imorgon fyller Lasse Ljungström år. Blir sextioåtta bast. Det är en ålder det också på en gammal popstjärna. När han blir lika gammal som Lasse Berghagen kör han fortfarande buss eller är inte med oss längre. Fast jag satsar på att han hänger med till 86. Minst. Det finns nya låtar att göra. Funderar på om jag skall mixtra lite med Hälsingetoppen så att han kommer på första plats imorgon. Men risken är direkt överhängande att han sätter morgonsnusen i halsen. Och sådana livsavgörande händelser vill jag inte ha på mitt spindeltrådstunna samvete. Satt plats gäller alltså. Han får trösta sig med att komma före mig. Ja det är ju rätt många som har den trösten.
Kodar jag två timmer nu så kan jag i alla fall låtsas att jag har kodat hela dan. Med tilltagande senilitet tror man kanske till och med att det är sant imorgon.
När jag opererade min gråstarr och kom hem så var det som om huset var nymålat, som vi fått ny belysning inne, ja och som om skärmarna var några nya nyinköpta moderna varianter, skarpa som attans och med färger och färger och färger. Men framförallt så var det inga grå fonter på vit bakgrund längre som plågade webben och som gjort det under snart ett år.
Idag grejer man med lite laser i vänster öga. Poff. Poff. Poff. Lite stjärnornas krig. Effekten skall inte komma förrän imorgon men jag märker förändringen redan när jag går från mottagningen. Flinar så att huvudet håller på att ramla av när jag äntrar bussen hem mot Los. Synskärpa!!! Ja och flinar gör jag ännu här hemma där skärmarna återigen är som nyinköpta. Lamporna i taket ger ljus. Saker går att läsa. Och de där grå fonterna på vit botten återigen har försvunnit efter ännu ett års plågande av mina websidor och dokument.
JA JÄVLAR!är ordet.
Tårta till ögonkliniken i Hudiksvall. Såklart. Vilka hjältar!
Imorgon ögonläkare. “Äntligen” är utropet. Men heldag som går bort. Bussåkande fram och tillbaks och upp och ner och region Gävleborg står för notan. Så klaga kan man väl inte.
Onsdagen går också bort. För en gång skull tänker jag anlita verkstad för däckbyte, Har gjort det en gång förut, när jag bodde i Gävle, och det var lite praktiskt som vecko-borta-liggare. Men denna gång handlar det bara om lyx och slöhet och en vilja att slippa gneka med däck som sitter fast och sitter fast och sitter fast. Fast uppriktigt sagt skäms jag lite för min lättsinnighet…
Annars är allt gott här på kullen. Man kan väl inte ojja sig över petitesser ändå. Så ja gott får bli omdömet. Hulken hoppar såklart av längtan. På torsdag är det nog dags för honom också. Varmt hus föröver. Mer lyxliv.
Hulkstart gör också att det går bort en massa tid. Det brukar vara ett jäkla spring den första dan och dygnet innan allt är uppvärmt och intrimmat. Så vi har i princip en hel ojobba vecka alltså. Nolljobb. Men vad skall man göra åt sådant. Kräkas! Nope. Så kan man ju inte ha det. Man får acceptera. Ta det som det är. Hoppas på dagar föröver med koncentration.
