Category: Betraktelser & Berättelse

När jag sitter och knappar sent igår så inser jag att projektet jag håller på med är nog det sista +1 år’s projektet jag kommer att göra i livet. Det är helt enkelt för jobbigt. För mycket. För lite liv kvar.

Det hindrar såklart inte att man håller på med flera mindre projekt. Sådana finns det massor av och de är både mer hanterliga och roligare att hålla på med än ett stort klumpigt elefantprojekt.

Fast insikten tar ändå lite på mig. Det kryper liksom på en sakterliga det där att livet är ändligt. Det finns inte längre tid för allt och att man måste acceptera att det är så.

Man säger OK alltså, nickar och kör vidare. Man är inte den första som går in i tröttheten och ålderdomen.

Fast VSCP i sig är väl en elefant. Men en del av mitt liv. I det blir jag nog kvar tills jag dör. Antingen det eller när en gudomlig insikt når mig om att det bara är skräp. Kommer inte insikten kan jag leva med lögnen.

Ett roligt musikaliskt samarbete uppstod igår. Helt oväntat. Helt osökt. Känns roligt. Det behöver inte bli något alls utav det. Men blir det något så, ja, OK. Kul. Handlar också om att ge upp en del kontroll. Inte alltid lätt men nyttigt när man vågar göra det.

Men måndag idag. Veckans bästa dag med obrutna dagar framöver. OJ vad jag skall hinna grejer. Tanken brukar hålla framåt onsdag lunch då man brukar inse att man inte hinner ens en kvart av det man trodde. Det där tidoptimistiska…

Men det är som det är med det mesta. Man får överleva både gott och ont och försöka vända mungiporna uppåt så gott det går.

Serru!

Klockan är kvart i elva när jag börjar skriva det här. Jag är helt tömd på all kraft. Men borde sitta en timme till. Fast visare nu med åldern. Avstår. Behöver krafterna för att ta mig upp för trapporna till sängen vad det lider.

Knyter ihop elva dialoger under dan. Det tog söndag till torsdag alltså. Nu väntar sjutton. Sen sjutton till. Ja sådär håller det på. Jag läser mina egna specifikationer och bygger från dom. Ibland önskar man att man inte ville så mycket. Det är lättare att bestämma sig för valfrihet som skall finnas när man skriver specifikationer. Jävligare när det hela skall implementeras. Men som vanligt. Det finns inga genvägar.

Hinner med lite låtbyggarsnack också mellan kompileringarna. Får många tips i en studiogrupp på en låt. Ris och ros. Men mest rosor faktiskt. Förvånar mig mycket. Väntar mig bara ris. Alltid.

Bra självförtroende. Dålig självkänsla.

Boken på nattduksbordet är en gammal Ulf Lundell. Lite tveksam om den håller. Fortfarande avvaktande efter några kapitel. Men försöker väl litet till. Han har skrivit några fantastiska grejer. Absolut. Och ibland tar et ett tag innan han får upp värmen. En halv bok eller så. Oftast är de ju tegelstenar hans böcker.

Men försöker med den en kväll till. Många vackra damer, sprit och mycket svårmod är det.

Nu har det gått en kvart och klockan är alltså elva. Elva har blivit lite av min nya sluta-för-dagen-tid i ett försök att få några timmars sömn till.

Så over and out här då. Snöskottning och Hälsingetopp imorgon. Ja snöskottning flera dagar föröver. Sådant man kan ha för att man inte kan låta bli. Vadå tänker du? Jaha. Tänk på det du!

God Natt! Q

Första november. Svårt att förstå. Tiden går så fort. Eller kanske är det bara den egna personen som går långsammare. Men i november är vi lika fullt.

Hallowenbus blev det inget i år heller. Inte ens ett försök. Ungarna orkar väl inte upp för den branta backen. Slut och flåsande redan hos grannen. Eller också har de hört historierna om den elake “Stockholmaren” som bor här. Alltså får jag ge mig på skålen med godis alldeles själv. Om det är en fördel eller en nackdel vet ingen.

Skottat snö på morgonen. En nordanvind försöker mörda mig genom att krypa in under jacka och hoodie. Men den har inget för det. Jag slår tillbaks. Håller undan. Skottar klart och går in. Låser dörren så att nordanvinden håller sig utanför. Svart bälte i nordanvindsförsvar serru.

Annars programmeras det igen. Alltså är jag tillfälligt lycklig. Trotts november och snö. “Så pass” säger en röst (möjligen från förr) i huvudet.

En sista skogspromenad innan snön hindrar allt det där, om man nu inte vill pulsa tills man går under och stannar där under träden i mossan för alltid.

Man kan försöka sig på skoglig monokultur i bolagsform så att man blir blå. Men ett och annat träd kommer ändå alltid att bejaka mångfalden. Det är här livet finns. Tydligare kan det inte bli.

Det lyser rött mellan granarna. Måste undersökas.

Är det en dödskalle? Alger (Trentepohlia) eller rödfärg. Lyckas inte avgöra. Men den röda landlevande algen är aldrig så intensivt röd som just här.

Ja och en smiley bredvid. Rödfärg då kanske. Eller humoristisk trentepohlia. Skogens sista hälsning innan snötäcket ligger där och gömmer allt.

Vi åker hem igen. Rätt nöjda. I vår kommer vi tillbaks igen så fort snön har smält bort. Självklart är det så.