Category: Betraktelser & Berättelse

Vi kan ju börja med att klara av gnället. Ont i hela kroppen idag. Jaha… axel skall vara värst också i det läget. Såklart. Men inget mer om det nu. Klagandet är avklarat, ja i alla fall gnället. För idag. Återkommer i frågan.

Einstein, har alltid gillat gubben. Personen. Den med medkänsla. Han som inte behandlade Marie Curie (min stora favorit) på annat sätt än någon annan stor vetenskapsman. Såklart.  Resultaten och lusten att skaffa resultaten, att förstå gud, åtminstone komma närmare, var det viktiga. Ja och öppenheten. Den open source rörelsen har tagit över idag. De skulle alla gillat det öppna de där giganterna från förr. De var självklart för öppenheten, mot girigheten och patenten.

Men fysiken. Jag avvek 84’a. Antagligen rätt val. Den akademiska världen hade ätit upp en sådan som mig med hull och hår. Att tro på viljan att förstå fanns helt enkelt inte där och då. Bara jakten på pengarna och de fasta tjänsterna.  Alla gick att köpa och kostade inte många kronor heller.

Men länge sedan alltså. Jo jag tror att jag valde rätt väg. Möjligen skulle jag skrivit mer och aldrig släppt musiken. Men det är som det är. Livet kommer emellan för de flesta av oss.

Det är här man skall summera året. Mitt år har varit undebart. Ja i  alla fall om man bortser från positionen i limbo. Men i allt annat riktigt hyfsat. Åtminstone kräver jag inte så mycket mer.

I Los faller byarådet och ersätts av nytt efter stort bråk och råa personangrepp. Man höjer inte på ögonbrynen för det där händer med en jämna mellanrum och med en klockas noggrannhet. Det är synd om dem som drabbas såklart. Givetvis gäller att varje grupp verkligen har gjort ett bättre jobb än den före. Ja och det senaste gänget var mycket professionella. Men för den grupp som tillträder duger aldrig det där. De kan bättre. Tänker bättre. Ja, gör allt bättre. Jo, jag tror att det ser ut såhär överallt i alla små samhällen. Avundsjuka och maktbegär och brist på samarbete havererar allt. Får utveckling att stanna. Skrämmer folk till dödlig passivitet.

Själv håller jag mig nogsamt ifrån det där. Vågar inte engagera mig i något här i byn. Orkar inte. Skit är ändå belöningen. Jag har sett nog av det ändå.

Men sen har jag väl strukit några födelsedagar i almanackan. Det där enkelriktade, varför hålla på med det. Konstlad vänskap. Folk som hör av sig när de skall ha något men som aldrig ger. Slut med det. Det blev en hel bunt utstrukna. Flera rätt nära. Jag kommer inte att sakna en enda av dem. Ja och inte de mig. Fast synd att det är så. Är säkert mitt “fel”.

En person har jag bett fara åt helvete också. Han som var så “kompis” när han fanns nära men baktalade när han inte var det. Falskheten är det jag har svårast för. Har alltid haft det. Men den här mannen är ovän med de flesta andra på byn också så en till som ber honom fara och flyga spelar antagligen ingen roll. En fuskare det egentligen bara är synd om. Saknas inte.

Annars har året varit mest sten på sten. Jodå, svärfars begravning och allt som hörde till den har varit lite turbulent. Där finns väl en hel del att göra fortfarande. Men jag är mest stöd till K i det där. Har avslutat det andra. Trött på uppnäsor redan innan.

Men bygget alltså. Det växer. Jag är på en position idag när det räcker med det. Att realisera visionerna är belöning nog. Ger tillräcklig tillfredsställelse.  Alla tomma tunnor skramlar såklart runt omkring mig med oförminskad styrka men med Spotify och en volymknapp på max kan jag ägna mig åt det som är viktigt istället för att ägna tid åt alla dessa sidospår. Japp, jag vet att jag har rätt. Andra kommer också inse vad vägen framåt är vad det lider.  Men då minns de såklart inte mig. Men det skiter jag i. Jag är inte här för att bli älskad.

Så idag låtsasjobbar vi. De avundsjuka är såklart avundsjuka på det med. Ingen är förvånad för det. Sten på sten. Men sen ledigt i några dagar igen. Japp, här skall vilas och läsas och sovas. Sen 2018. Möjligen går jag upp vid sex och kollar in ropen och sången på Times Square. Ja eller inte. Vi får se. Men nytt år. Nya möjligheter. Man skall klara av januari och februari men efter Vasaloppsöndag känna hoppet och börja längta efter en skön sommar. Försöka få dagar att gå. Försöka fylla dem med meningsfulla saker. Det man själv anser vara meningsfullt i alla fall. Meningsfullt i någon absolut mening är svårt att finna. Man behöver bara ändra perspektivet alldeles så litet så uppleves det mesta som rätt löjligt.  En nyttig övning det där. För att man inte skall tro att man inte är en gigant. Giganter finns nämligen inte på riktigt. Inte tomten heller.

…gång i tiden skickades det mycket härifrån. Då skulle man gärna velat ha den här sidan tillgänglig. Men nu hade man inte det.  Skriver jag nu också postnummer här så kan jag söka rätt på sidan vid behov. Men att det behovet skulle uppstå är väl möjligen mest en fåfäng längtan bakåt i tiden. Alltså här en note to myself.

Julhelgen har passerat och man har överlevt. Antalet dåliga filmer har helt säkert varit tillräckligt många för att man skall kunna kalla det en riktig helg, K vinner i Geni och jag kommer sist. Alltså precis som det skall vara. Magen putar betänkligt. Livremmen använder hål man tidigare inte visste fanns. Men märkligt mycket mat kvar i skåpen. Otäckt sådär. Här kastas sällan mat. Den skall ätas upp. Men lite kanske kan skickas med J. som skall hem till lärdomsstaden igen idag. Men inte ens han orkar bära med sig de mängder som ligger och dräller här och var i förråden och väntar på att sväljas.

Jodå snö dimper det också ner. Tre decimeter säger grannen. Så då bestämmer vi mängden till det. Jag har ingen koll. Skottar lite lätt framför bron nu på morgonen. Resten tar stor gul traktor långt innan fem i morse och en del igår. Trotts den lilla mängden jag hanterar så får jag såklart mer ont i axeln. För mina synders skull antar jag. De är tillräckligt många för många dagars ont kan man tro. Men man har det som man förtjänar. Aldrig mer eller mindre. Fast det där sista var såklart inte helt korrekt och sant. Det är väl därför människorna uppfann helvetet och himlen. Tron på någon slags rättvisa till slut ändå. Usch va många måste ha blivit besvikna när de bara fann mörker. Skit också liksom. Pratarna regerar säkert i eftervärlden också. Dom och de till synes snygga.

Själv försöker jag hitta en ingång in i låtsasarbetande. Det går sådär kan jag meddela. Man tycks ha angripits av soffpotatisamöban. Vill bara sova och helst göra det på armlängds avstånd från en chokladask. Inte ens kaffe hjälper speciellt mycket. Slöfickssyndromet har liksom tagit över alla hjärnans funktioner. Men bra det där. Antar jag. Bra att man är långt långt nere i viloläge till slut. Återhämtning här. Den kan får ta några dagar. Det är ingen brådska med någonting egentligen.

Så låt dagen fortsätta. Såhär. Som den är. Som en bok man inte vet hur den slutar förrän ikväll, som man vill ta sig igenom, som man är nyfiken på. Så är mina dagar. Oftast. Visst måste väl det anses vara en ynnest och en gåva?

Jul och man blir bortskämd med whisky, grodor, mat , böcker, sömn, filmer och man tuckas in i allt det här som om man ligger på en sommarvarm höskulle full med nyslaget hö. Dörren, den blir inte upplåst förrän framåt eftermiddagen, det gör ju såklart ingenting, hit kommer ändå aldrig någon på besök och man kan definitivt undra varför man låser den där dörren över huvud taget när vi bor där vi bor. Hulken får gå på sparvärme så att vi kan elda i spisarna som galningar istället. Så det enda jobbet som finns är att bära ved nerifrån källaren till eldningen. Men en full vedkorg räcker ändå en dag (en nykter en halv), och jobbet skall dessutom delas på fyra, så hårt kan man såklart inte kalla det jobbet heller. Även  om det nu för ovanlighets skull måste definieras som ett riktigt jobb.

Men det är fint. Fast det blir för mycket ätet. Men man får stå ut med det. Vara en man. Ta sig igenom. Djupandas när det blir för hårt och ta en pralin till. Ja och jo och sover gör jag. Läser och sover. Det är mycket sådant. Just det tänker jag ta mig ann alldeles strax nu i kvällen också. Kanske orkar man ändå läsa en timme. Kämpa!

New York flödar av människor. Men jag har inte tid att sitta här nere och titta på dem alla just nu. Eller snarare jag har hur mycket tid som helst. Men vilja? Nope. Jag är invävd just nu. En del av släkten är i San Francisco, där har de det säkert bra. Men snö, nope de har de nog ingen just där.

Hursomhelst har det varit några goda dagar. Hoppas att morgondagen fortsätter i samma anda. Sen dags för låtsasarbete. Livet måste fortsätta tills det inte gör det längre. Så som det är.

Jag tar mig tid för att ge den där ropande lusten att sitta och leka med något, aka lära mig något nytt, en dag. Onödig, bortkastad tid, ja som det känns när man håller på, men som betalar sig senare, eftersom man nu faktiskt lär sig saker. Japp alla scheman borde ha en skaplig klimp tid avsatt för ren lek. Det är där det händer.

Jag har använt Visual Studio Code till och från ett tag för annat än C/C++. Omöjligt att inte gilla. Det här ÄR bra grejer. Atom är visserligen också rätt hyfsad men en snigel om man jämför med code. Min vanliga utvecklingsmiljö Netbeans är Javabaserad och tung och klumpig som en blåval i jämförelse med allt. Men den har gjort sitt jobb under några år. Det har varit först när Oracle kastade ut den och teamet som jag börjat leta efter annat. Eclipse var såklart en möjlighet. Men med samma stora klumpighet som Netbeans. Elefanter. Jättar. Berg.  Ja och de där jävla workspacen som den envisas med. Man blir galen. Hur 1970-tal är inte det där. Omöjligt att ändra till något vettigt dessutom.

Så idag får jag alltså tid att leka med code. Blir förälskad. Fan så smidigt. Och IntelliSense är såklart underbart, fungerar precis lika bra som i  Visual Studio. Ja och sen möjligheterna att konfigurera allt on the fly. Superbt. Om inget oväntat inträffar blir jag kvar i den här miljön resten av livet. Kommer nog flytta över en del inbäddat hit också. Task hanteringen gör allt det där enkelt.

Så har du inte testat Visual code så är det dags att du gör det.  Japp NU! Ja om du inte är insnöad på Emacs eller Vi(m) såklart. Då kan du gott stanna kvar där och  i en tid som de flesta ändå har lämnat. Du är antagligen ändå inte intresserad av förändring.

Så en bra dag. En uppgift väl värt att lägga några timmar på.  Nu är det snart jul på riktigt också här. Ljus på låtsaskontoret skall snart släckas. Jag skall vandra upp och sätta mig framför tv’n. Vi skall tjuvstarta ett traditionsenligt provsmak av julmaten snart. Efter det är det jul på riktigt. Ja, eller nästan.  Håller med statsministern, Kalle Anka är startskottet. Japp, somnar såklart under just det programmet, alltså själva startskottet, den uppgiften har jag tagit över efter Per, svärfar. Äldstens uppgift är att somna helt enkelt. Det är lag på det. När äldsten sedan vaknar till liv igen så är Kalle Anka slut eller möjligen är det de nya inslagen som visas, och då mina vänner, först då, är det jul på riktigt. Sen må den vara fram till påska eller till vilken dag som helst. Men där, just då, börjar julen. Vila påbjuden.

Fast det där är min jul såklart. Andra har sin egna föreställning om den perfekta julen. Vila räcker för mig. Det fungerar var som helst i världen. I vilket klimat som helst. Med vilken mat som helst. Men jag vill ta det lugnt några dagar. Gärna då med familjen. Så, så får det bli. Kidsen har hämtat in en gran. En del av deras jul. K har lagat mat. Det har handlats så att mer än en handlare kan känna glädje när dagskassan räknas ihop. Lite extra mat till fåglarna, lite extra till katterna. Sen så. Slutlekt för idag nu hur som helt.

Upp tidigt. Vi skall iväg och fylla på julförråd. Hämta kär son vid tåg dessutom. Vi klarar av det mesta av det där innan tåget angör stationen n och jag. Några ärenden till och sen hem igen. Klara. Nästan åtminstone. Jag somnar utmattad på soffan. Sönerna tar in tre pallar pellets. Det är jag tacksam för. Fast jag vet inget om det såklart där jag ligger där på soffan och snarkar.

Det är jul här på kullen. Ja den är här nu. Det skall bli skönt med några dagar ledigt. Att få fylla batterier och mage.

Andra ser en på ett sätt om de själva bestämmer. Man kan inte göra något åt att det är så. Man är alltså också något annat, en annan,  än den man tror är. I andras ögon. Och man är såklart ansvarig för sitt liv och sina handlingar. Och visst man påverkar andras människor i sin omgivning med det liv man lever. Men den man egentligen är vet de andra ingenting om. Det man egentligen känner vet de ingenting om. CVilka demoner man kämpar med har de ingen aning om.  Precis som man själv inte vet något av det där om andra heller. Så vems fel är det att saker blir som det blir? Måste det alltid finnas någon som felat? I en värld byggd på kaos. Kanske måste det det. Det måste finnas en Jesus att sätta på korset för syndernas förlåtelse och för att slippa vårt eget ansvar i allt.  Jag vet inte om jag gillar det där. Men det säger väl en del om mig också antar jag. I alla fall för dem som tror de vet vad som försiggår här inne i mig. Det är svårt att leva, Man får ett gäng förutsättningar som man kan spela med. Får göra så gott man kan med dem. Trotts de brister och fel de har det där man fått är det det enda man har. Det ser alltid så lätt ut det där vandrandet som andra gör i sina skor. Men är aldrig det.

Men nu alltså Jul. Vill önska mina läsare en riktigt god jul. Hoppas ni får det riktigt fint och skönt nu. Det är ni värda varenda en av er.