Category: Betraktelser & Berättelse

Jag ägnar förmiddagen åt att skotta. I princip i alla fall. Om man tar lite pelletsinbärande med i kalkylen stämmer det där utkastade påståendet.  Jodå, axelprotes, halvfungerande, man fattar att den finns där.  Antagligen fattar man det resten av månaden. Synd för igår var det bättre än på länge.

Men allt bra här. Kamrat i Amsterdam, i Alkmaar, håller på att blåsa bort med fru och allt. Men håller sig hårt fast i närmaste träd och klarar sig med näppe från att hamna i närmaste kanal. Så kan det vara också. Här vindstilla, nästan, idag. Lite snö singlar ner men inte så mycket att man kan kalla det snöväder längre. Nu väntar vi på kylan istället. Men jag fryser såklart redan. Som vanligt och som alltid.

Men inget att klaga på alltså. Livet knallat på. Ägnar resten av dan åt att lägga en sten över och på en annan sten. Bygger istället för att riva. Som varje dag. Försöker låta bli att fundera för mycket över varför. Gör man det kan det gå illa. Det vet man ju. Gäller de flesta.

Det kommer att bli en häftig vårflod  i år.

Jodå.

Stackars Edsbyn.

Men det har det varit förut också. Det är inget nytt. Det är ingen kris. Det handlar inte om jordens undergång. Det är bara vår, mycket vatten och fågelkvitter det där.

Man måste lugna ner sig. Man kan inte se “vargar” överallt.

Ångström bygger ut. Professor “Isse” och J. blir glada. 72000 + 30000 m2  Oj liksom. På min tid, På Fysikum, Kemikum och Teknikum så var den fina grejen avtrycken av alla de stora som gått före oss vanliga där i korridorerna. Som man kunde skönja om man “lyssnade”. Som liksom oss slitit på marmortrappornas steg. Nu har allt det där blivit humanistiskt. Spökena efter grundämnens upptäckare och nobelpristagare som man kunde se sena nätter i labben klagar nu vilset i salar som inte ser ett enda provrör, spektrometer eller oscilloskop. Men blir nog bra det där med utbyggnaden. lite av mitt hjärta, eller en ganska stor del faktiskt, finns kvar där borta. Hade inte de där mikroprocessorerna kommit hade jag väl själv suttit kvar där också i någon källare. Fast säkert lagt sten på sten på också. Det är liksom min natur.

Fast nya lokaler sätter alltid fart på något inom mig. Jag vill fylla dem. Lika bra att jag inte åker ner och tittar.

Men nu så. Nu går jag tillbaks till Åkes värld igen. Japp. Där finns det inte mycket att grina åt. Skapligt där alltså.

Jodå, vi tar oss till Hudiksvall och vi tar oss tillbaks. Det blåser, det snöar och det driver. Det är vinter i år. På riktigt. En decimeter till imorgon enligt prognoserna. Bron in i huset syns inte när vi kommer hem. Den får skottas fram första av allt. Det var ett tag sedan. Men inget ovanligt såklart. Ändå fylls tidningarna med undergångsprofetiorna på sina insändarspalter och “vetenskaps”-sidor. Extremväder. Det är bara det att såhär har det alltid varit. Men undergångsälskarna med sina sandwischskyltar bajsar alltid på sig. Vill så gärna att det skall gå åt helvete och det fort. Glömmer så gärna att normalt är fullt av överraskningar och är nästan alltid onormalt. Åt helvete går det nog i alla fall. Utan hejarklackar.

Får fyra pallar pellets, Det skall bubbas in säckar. Såklart. Men varför inte. Liksom.

En dag åt kråkorna blir det. Men ändå med utmärkt utgång fast jag själv bara väntar och vandrar omkring för att få tiden att gå. Dessutom får man en hamburgare på Max sig tilldelad efter alltsammans. Vinst för hungriga.  Halloumi de lux med avokado eller nått sånt. God. Skall vara het men är svalare än en isglass. Men god ändå och i alla fall varm. Jodå. Duger åt mig. Mätt fortfarande.

OK. Liksom.

Ge upp, säga att en måndag är hanterad, avklarad, att den blivit historia. Jodå. Imorgon ut mot kusten. Ingen borde väl egentligen ge sig ut på vägarna i det väder som väntas. Men det är som det är. Man biter ihop och styr sin röda Renault +330000 mil genom “snöstormen”. Hoppas att man tar sig fram och tillbaks. Mer kan man inte göra. Det man måste göra det måste man göra. Det är inte svårare än så.

Operationsplaneringarna rullar igång. Två resor till Gävle. Jag gillar den stan så varför inte. Överläkare Magnus skrämmer mig med “stor operation” ggr två. Jag som är rädd redan för en liten. Men det blir som det blir. Man får i  alla fall se Gävle.

Har kollat in Times Square eftersom jag missat min dos av det idag. Det är sig likt. All snö borta där. Turisterna har inte smält bort dock. Inte deras klickande kameror heller. Men två grader minus där med. Jo sex här. Men ganska lika ändå. Los och New York. Det är bara yta som skiljer. I princip.

Men nu bok. Ny bok. Läsa en timme. En ynnest. En drömresa. Utan den skulle jag ligga och grubbla i fyra timmar på teknik innan jag till somnade. Man får lura sig själv. Men man kan såklart räkna får också. Om man föredrar det. Eller ligga och fundera. För det finns ju att fundera på också.

Godnatt!

Himlen är sjukt grå där ute. Som om den behöver ambulans. Man borde ringa. Anmäla. Hjälpa. Men inser väl någonstans att de skulle skratta åt en på 112 om man slog det där samtalet och förtäljde om läget. Men mörkret vill liksom inte fly för dagen här idag.  Dröjer sig kvar. Som det där täcket man så ogärna vill ta av sig när sängen är varm och skön och det är måndag och man bara vill stanna där i det goa. Ja det är så det verkar där ute. Natten tvärhåller sig kvar och står ivägen för dagen.

Men vindarna härja där ute. Gör sitt bästa för att väcka världen. Men under tio m/s i medelvind, inte mer än femton i byarna. Lugnt. Snö skall vältas ned från grenar. Det behövs plats för den som är på väg.

För imorgon kommer snön igen, dan efter det och dan efter det och dan efter det också. Om de utlovade mängderna snö dimper ner så får vi en drygt fyra decimeter den här veckan. Så det får skottas. Läggas på hög. Det där vita. Det som är blått om man tittar efter lite närmare.

Jag borde ha tagit min promenad här på morgonen. Den piggar upp sinnet. Men jag lyssnar på vinden och ställer in. Fegt. Men jag är nu en gång för alla en feg och ynklig stackare. Jag sätter på lite kaffe istället. Tror att det skall rädda min själ. Den som för länge sedan förlorades till universums tomhet. Diffunderade i rockstjärnedrömmar.

K däremot, hon stövlar iväg. Orädd som alla kvinnor i vår släkt. Det skall till mer än vindar, kyla och kyleffekt för att lektioner i bild skall ställas in och biblioteket i Los skall sluta servera spänning och kunskap.

Själv kryper jag alltså fegt darrande länge in i mitt hål. Sitter där och väntar på dagens samtal från överläkare Magnus som skall staka ut mitt år. Medan jag sitter här kan jag gott lägga en sten på en annan. Inte kan de väl göra någon större skada ändå?

Selfies av Jussi Adler-Olsen

En till bok i den här serien. Bra skrivet som vanligt Men kanske lite tröttare än de tidigare böckerna. Möjligen förstörs läsupplevelsen något av att jag missat två böcker mellan denna och den föregående. Men vill man ha en deckare som liksom alla andra deckare flyter igenom huvudet men inte lämnar jättemycket efter sig är den här ett lika gott val som många andra.

Andra böcker jag läst finns här.