Category: Betraktelser & Berättelse

Ägnar helgen åt att vara sjuk. Influensa tror jag. Möjligen är det bara latmasken i mig  som kryper upp till ytan och visar sitt slöa tryne. Det är ju nu egentligen bara rimligt att jag är låtsassjuk. Hur-som-helst tillbringar jag helgen på soffan. Sover mest. Men läser lite däremellan. Är en “ingennytting”. Jag precis som annars egentligen om man tänker på det.

Men måndag idag. En bortkastad söndag må vara en sak, men en bortkastad måndag är droppen. Så jag sätter mig här där jag oftast sitter. Lite “döven” men stridslysten. Raderar mail på mail och läser andra. Kollar de sociala kontona. Inte mycket har hänt på de där fronterna. Världen klarar sig tydligen utan mig. Som om jag inte visste det innan då såklart.

Ingvar Kamprad dör. Det känns som det är en epok som går i graven. Att en ny tid är här nu. Återstår att se om man fortfarande hör till den här världen eller om man hade båda fötterna i den förra. Men till och med uppnäsorna hyllar honom såklart. Men det tog såklart ett bra tag för dom att nedlåta sig till att handla bland det vanliga folket. Nu tickar tregenerationsprincipen. Den första generationen bygger företaget, den andra förvaltar det, den tredje gör av med stålarna.

Det ramlar ner en decimeter snö i helgen såklart. Mer kommer tydligen. Hör att Sörmland inte har en flinga. Känns underligt när vi har en meter. Men det är olika. Till och med mellan här och Ljusdal är det stor skillnad såklart. Ännu större är den skillnaden om man åker åt Edsbyhållet. Los har alltid haft riktiga vintrar. Antagligen därför en fryslort som mig hamnar här. Ni vet principen om alltets jävlighet. Fast sitter man inne är det ändå inte för jävligt.

K läser en bok där någon rättat i texten med en blyertspenna. Ja i en biblioteksbok dessutom. Jag undrar lite över människotypen som gör sådant där. En av rättningarna handlar om “Som jag”/”som mig” som felfinnaren har slagit ned på. Söker man “sanningen” finner man detta. Dessutom gäller principen att är man tillräckligt många som skriver “fel” så blir det “rätt”. Språk liksom lagar följer folket. Vist inrättat på det viset. Fast det kommer ju aldrig att påverka dem som vet och kan skilja rätt från fel. Själv har jag aldrig kunnat det. Kommer aldrig att kunna. Är nog en idiot.

Fast mest korkade är oftast de som tror att de inte är det.

Sådant lär man sig av livet.

Serrö!

Men nu vattna blommor. Sen får vi se…

EN TRIVSAM BEGRAVNING

“Jag skall bara…” det är precis där jag är nu. Innan 13.0.0 skeppas. Ja det är nu ingen stor sak, men ganska mycket knappande. Ett år. femton, sexton timmar per dag, sex dar i veckan, nåja säg tolv per dag för att kompensera för ledigheter, fredagskvällar och sånt. Alltså 52*6*12 = 3744 timmar. En otäck siffra.

Ja och varför då kan man fråga!? Ja bara för att man kan. Bara för att man är nyfiken själv hur långt det går. Ja fira tänker jag göra med ett glas saft och en pepparkaka. Som vanligt vid releaser. Sen kör vi igen.  Mer är det inte med det. Låtsasjobb. Sten på sten.

Man skall definitivt inte tänka efter för mycket. Liksom.

Soligt här. Varmgrader. Ja, lögn. Det är nollgradigt. Så nästan då. Liksom. Nära behov att dra ner persienner. Det är inte varje dag.

Annars fredag. En kväll med vila. Se ikapp en del serier som vi följer både K och jag. Om jag inte somnar för hårt på grön IKEA soffa. Men ofta kan det räcka med en timme mellan tjugo och tjugoett. K suckar. Hennes man är inte som hennes pigga kamrater.

Paris svämmar över. Vän i förorterna simmar till jobbet. Men om man tittar på hygrometern i hans hus så har han det ganska fuktigt under resten av året också. Trähus kontra stenhus har vi kommit fram till. Ja, kylan här har väl sin inverkan också såklart. Här är det ju ökenklimat å andra sidan. Inne alltså.

Drar ned persiennerna. Jodå!

Men gott att leva. Japp, det är det. Liksom.

 

Det sägs att när fan blir gammal så blir han religiös. Alltså är jag inte gammal ännu. Möjligen inte (en) “fan” heller.  Eller nåt. Religiös är jag i alla fall inte ännu. De ondaste människor jag träffat i mitt liv har varit religiösa och jag är helt säker på att världen vore ett bättre ställe utan en massa sådan strunt. Uppväxt i Edsbyn. Lilla Jerusalem. Numera är det visst Gnosjö som är det. Eller Jönköping. Men “byn” kommer inte långt efter. Nähädå.

Jodå jag har träffat några särdeles goda religiösa människor också. Ja och de flesta andra i den där världen är väl nästan som oss andra fast oftare med knäppta händer och böner om en ny Mercedes och tiotusen extra på kontot.

Nog om det. Man bör få vara den man är. Också om man vill hålla han/hon/det/gud i handen som om det verkligen var den där skäggige farbrorn.

Ännu finns det tid att bli religiös dessutom. Det finns många av min sort som legat på dödsbädden och högt och innerligt ropat efter gud. Tro mig.

Här är det värme. Jodå. Flera grader. Fyra. Hett. Halt. Farligt. K har broddar. Jag får vänta tills jag blir sextiofem för då delar kommun ut gratis.  Men visst, jaha och jovisst. Jag fryser lik förbannat. Vinterhelvete!

Liksom.

Kyrkan där uppe är Ljusdals kyrka förresten. Där har man inte sjungit. Men kamrater har både spelat och sjungit. Där.

Som om det nu var en nyhet. Som om det intresserade någon.

Men inte många nyheter kommer från min penna. Jag är som en hemmafru numera. Min värld är begränsad. När jag bemöter er som lever i den riktiga världen verkar min platt. Såklart. Er däremot så spännande och intensiv och livsbejakande. Så mest “prat” här.

Fattas bara annat. Nyheter hör de unga till. De som glömt att det som är nytt var gammalt för några år sedan. Nåja, en del nyheter dyker ju upp. Ibland.

SMHI har gjort en site där man presenterar resultatet av flera modeller som talar om mängden nederbörd, temperatur osv. Jag är säker på att många köper de där siffrorna. Själv nöjer jag mig med en skaplig väderprognos för nästa vecka. Säg +-5 grader.

Nästan alla som förutspår framtiden har fel. Det vet jag i alla fall.

“Oprah Winfrey vill inte blir USA:s nästa president.”… ja och inte jag heller. Många med mig dessutom. Kan jag i alla fall tänka mig. Trump borde dessutom inte blivit president heller. Mest förvånad blev han nog själv. Snacka om stolpskott. Men det där att snyggast, kändast, rikast blir “den store ledaren” trenden ä oroväckande tycker jag. Hur långt skall högstadiekulturen sträcka sig. Skall vi aldrig få lämna den världen bakom oss där de där naiva föreställningarna om hur världen ser ut lever.

Nittonhundrasjuttiotvå gick jag ut genom Celsiusskolans dörrar. Högstadiet var över. Har aldrig längtat tillbaks sen dess. De som säger att den där tiden var “den bästa tiden i mitt liv” är det synd om. Vart tog det riktiga livet vägen då egentligen? Det som börjar när man gick ut genom de där dörrarna. Det som fortfarande pågår. Den bästa tiden pågår ju ständigt. Ja och den finns bakom hörnet också. Ju. Liksom.

Fast sådär skall man inte snacka. Det skall vara undergång och kris. “Det var bättre förr”. Pyttsan!

Jag bodde i Hägernäs en gång i tiden. Nära Stockholm. Rent utav “Stockholm” för en norrlänning. Ja mitten av 80-talet bodde vi där. Under den tiden försvann en affär, ett apotek, en post och lite annat från centrum där ute. Några år senare försvann en affär, ett apotek och posten här uppe i Los. Det är inte så jävla olika. Men på båda orterna kan vi nu få apoteksvarorna i postlådan dan efter beställning. Här i Los kan vi dessutom hämta de vanligaste medicinerna i affären. Posten har lantbrevbärning här ute. Sicken lyx. Det har inte Hägernäs, det kan jag lova. Ja affären är kvar här och är välmående. Om jag tittar på kartan ser det ut som den är kvar i Hägernäs också. Men inte så förbannat olika.

Saker blir annorlunda över tid – inte alltid bara sämre.

Fast alla de som tycker att det blir sämre får gärna tycka det. Jag stannar här där jag är. Jag tror vi blir smartare och att världen blir bättre. Så det så.

Fast vem bryr sig om vad jag tycker om sånt där. Ingen. Såklart. Som sig bör. Men de som skriver böcker om allts undergång, som sitter i debatterna och pratar om allts undergång, De som samlar skarorna i föredragssalarna och pratar om allts undergång… ja de är inte mer trovärdiga de heller. Tro mig…

“allts” finns tydligen inte som ord. Men nu finns det. Det är en fri värld vi lever i. Man får till och med hitta på nya ord.

Så-det-så.

Nu skal jag låtsas göra lite nytta. Ja och jag vet att “skal” stavas “skall”. Men mina fingrar har ingen aning om det. Eller möjligen tangentbordet. För är det något jag rättar väldigt ofta så är det dubbelslag. Slinker några med beror det enbart på min slöhet att inte läsa igenom det jag skrivit tillräckligt noggrant. ja eller också är jag bara dum i huvudet. Det har väl folk konstaterat förut. Så varför inte. Diagnoser är ju bra för självkännedomen. Sägs det.

 

Personalmöte. I Ljusdal. Inte för mig. För K. Jag har en förmiddag att fördriva i köpingen. Ljusdal. Låtsasjobbare har sällan personalmöten. Har ni tänkt på det? Alldeles för sällan egentligen. Om man tänker på det.

Men jag tar ett varv kring Kyrksjön. Visst heter den så? Fast det är väl mer en tjärn. Fast det finns visst inlopp. Nästan. Sjö då alltså. Men att gå runt den tar en timme. Så varför inte också denna gång som alla andra personalmötesgånger. Så jag går runt den.

Idag är det mest jag som går där runt den. Men några möter jag som också går runt den. Alla sura. Det finns en alldeles speciell surhet i Ljusdal. Men kanske är det ändå mig det handlar om. Finns ingen anledning att se glad ut eller ens titta på en gammal ocool gubbe. Om de nu ens ser mig. Butikernas dörröppnarsensorer gör inte alltid det så varför skulle dom göra det. Likväl är folk gladare på andra orter. Bollnäs och Edsbyn och till och med Stockholm är föredömen. Ja kanske inte alltid Stockholm. Men Edsbyn då. Gå in på ICA och handla där och du kommer definitivt ut gladare. Därför att de som jobbar där är snälla, glada och trevliga. Ler och orkar lyssna.

Swedbank har förärat mig med en check att köpa pepparkakor för. Det är nog första gången jag har fått något från en bank, alla banker inräknade. Definitivt. Alltså går jag in i närmaste mataffär och letar upp den pepparkaksburk som är dyrast. Trettiofemkronor är så långt som Swedbank kan tänka sig gå. Aldrig tidigare har jag valt pepparkakor efter det kriteriet. Hittar en låda för tjugosju spänn. Lyxvariant med extra kryddor. Den får det bli. Chefen i kassan blir sur. Han har också Swedbank men han har inte fått några pepparkakor. Har inte sett den där kupongen förr heller. Men den fungerar. Jag får mina pepparkakor. Tack Swedbank.

Sätter mig på biblioteket och läser lite om Lua’s C-interface som jag precis håller på att låtsasjobba med. Torkar de blöta fötterna i samma veva. Nästan. Men två i en. Liksom. Ljusdal har ett trevligt bibliotek. Jag och några stamtidningsläsare. Ja, stamläsare av tidning. De som sitter där varje dag för att spara in en prenumerationskostnad men ändå hänga med. Som har tid att fördriva. Gör något av den.

Men kaffe… det får bli Coop. Kaffe med semla för en tjuga. Oslagbart. Grabbarna vid bordet bredvid mitt har suttit där alla gånger jag varit där. Idag pratar de om pensioner. Jag lär mig massor. Tänk vilket oväntat ställe att lära sig om sådant på.

Men Cappuccinon är god, semlan OK. Jag handlar lite grejer som behövs, K är klar, sen far vi hem. Mer var det liksom inte med den dan. Eller jo. K åker ner och jobbar. Jag går ner och låtsasjobbar. Så lär det fortsätta tills det är dags att lägga sig. Förhoppningsvis dyker K upp en stund innan dess.

Men kaffe här med. Cappuccino är ändå bara låtsaskaffe. Det må vara hur gott som helst. Egen mugg är guld värd.

ps Kortmeningarna hänger med i min värld. Jag älskar dem. ds