Category: Betraktelser & Berättelse

Pi-dagen. En symboldag. Morsan skulle ha fyllt 95 idag om om levat. Kamrat JB fyller ett okänt antal år.  Hurra. Raspberry-Pi kommer med en ny version. Snabbare. Men gäsp åt det. En watchdog (och (dream on baby) eMMC) vore mer revolutionerande.  Hawkins dör. Kunde han valt en mer passande dag? En populärvetenskapsmediaskapelse  var han som man ändå måste känna stor respekt för. Sjuttiosex bast. Ett rikt liv. Trotts en jävla sjukdom.

Ute skjuter solen fotoner som kulsprutesmatter ned mot ett snötäckt, nu av Kamprad – tack för det – upphöjt Norrland. Dualism och osäkerhetsprincip gör det svårt att räkna dem alla. Kvantmekanik. På Internationella Pi-dagen. Nåja. Vårsol. Det är varmt på kontoret när jag kommer ner lite senare än vanligt.

Jag sätter på kaffe. Fyller pellets. Stoppar i en maskin tvätt. Startar den självgående dammsugaren Hugo. Han lever en kvart. Dammsuger riktigt bra under den kvarten. Japp. Det är lite som Arne Tammers “det räcker med en kvart om dagen”. Ni som inte minns Arne kan bortse från det där.

Startar datorn. För ovanlighetens skull så blev den avstängd igår. En disk låter, skriker, ojar sig. Ja det gör den nu när jag slår på den också. Mer än igår? Kanske försvinner oljudet, kanske gör det inte det, kanske kraschar den, man vet inte. Det är i alla fall inte bara till att byta disk sådär hur som helt. Nope inte där. Kanske där. Japp, definitivt där.

Tittar på platsbanken. Det finns 46 lediga jobb i Ljusdal. Som jag kan jobba på utan en krona i lön som hamnar i min ficka. Frestande. Fast jag och jobbens kravprofil är långt långt bort ifrån varandra. Som vanligt. En programmerare. Fysiker. Va!? Men jag har skådat dom då ändå. Utan låtsasjobb skulle jag bli galen. Tänk att vara ung och sitta där med sin fina examen och se det där varje dag. Fast i en annan situation drar man såklart. Om det är något med en. Japp, gjort det några vändor. Levt halvliv med veckorna borta hemifrån. Iväg på söndag, hem på fredag. Aldrig går helgerna så fort som då.

Vår lokala näringslivsorganisation frestar med företagsgala. Suck. Men säkert roligt för vinnare och nominerade såklart. Inget för mig alltså. Så länge de inte delar ut de där tröstpriserna. Men syns inte finns inte. Lika bra det. Nöjd med det. Åtminstone det. Klickar alltså bort det där mailet. Som varje gång.

Fast jag borde väl ut och träffa lite folk.  Åka på lite sådana där grejer. Kufar blir mer kufar av att alltid sitta själv. RISE ICT har öppet hus. Säkert skoj. Men det blir nog inget med det. Nope. Nästa år kanske. Eller efter 2021.

Men jaha och joho. Man får väl låtsas att man har något att göra och sen låtsas göra det. Mig själv kan jag i alla fall lura. Inte er såklart. Det fattar man ju. Ni med viktiga uppgifter i livet som är på riktigt. Ni som gör sådant på dagarna som ni strax före dödsögonblicket kommer att känna stolthet för. “Jag gjorde i alla fall det” liksom. Sen slut. Sådär stor som dig blir aldrig jag. Tyvärr. Saknar dom ambitionerna. Jag som mest alltså en ocool gubbe som höll på med lite av varje. Fast frågar du mig så är det inte alls så dumt. Det där “ocool gubbe” är nog ändå det jag är mest nöjd med i mitt liv. Hittills. Liksom.

Fryser inte längre. Nope!

Börjar dan med att skjutsa ned fru till olåtsasjobb och fortsätter sen med att skotta snö. Hon får vara referens till snöhögshöjd först. Sådana jobb ingår för fruar och flickvänner. Men mycket snö. Japp, det är det.

Nu får det räcka snart. Man tänker så när man står där och skottar. Kåta småfåglar kvittrar frenetiskt i träden. jag stannar och lyssnar. Uppskattar. Hade det varit grannen hade det inte varit lika vackert. Det är olika.

Men tittar man på prognoserna så ser det inte ut som den här vintern vänder än på ett tag, Ingen vår i sikte åtminstone fram till den 22’a enligt prognoserna. Det är svårt att tänka sig att björkarna slår ut om två månader. Allt det här skall smälta och forslas bort av bäckar och vattendrag innan dess. Hör jag meteorologer förbereda “höga flöden” varningar?

På de lokala nyheterna pekas Ljusdal ut som länets sämsta kommun när det gäller behöriga lärare i skolan. 55.0% av lärarna är behöriga. Nästa steg är att lyfta fram Los då som sämst i klassen med 42.7% behöriga lärare. Fast man då inte ens är sämst i klassen.

En intressantare siffra än om lärarna har lärarlegitimation är om barnen lär sig något. Det måste ändå vara det som är det viktiga, ja hela grejen med en skola. Ja jag är ju inte riktigt klok men det där är jag ganska säker på. Att det är så.

Siffrorna för Ljusdal ser ut såhär

• Båtbacken 29.6%
• Emilia?skolan Hybo 39.3%
• Fri?skolan Vintergatan 65.2%
• Färila skola 60.4%
• Gärdeås?skolan 69.0%
• Los skola 42.7%
• Nybo skola 65.1%
• Stenhamre?skolan 55.7%
• Tallbacken 42.7%
• Tallåsens skola 43.5%
• Öje?skolan 58.3%

Intressant är att om man tittar på vilka skolor som har köer, alltså fler elever som vill gå där än som kan gå där, så är det på skolorna med lägst lärarbehörighet.  Är inte det ett ganska intressant faktum.  Dumma föräldrar. Dumma barn. Troligen…

Alltså. En professor (en symbolperson för utbildad person) är inte kunnigare än någon annan för att hen är professor. Det handlar om vad hen kan, hur hen kan få ut det hen kan, hur hen kom dit till den där positionen. Titeln säger inte ett skit om det. Det professorn gör, publicerar, lär ut, gör däremot det.

Fast vem orkar argumentera i den där infekterade debatten. Lärare har mist friheten, loven, självbestämmandet. Deras fack har hejat på det där. Allt för mer pengar i plånboken. Nu är lärarjobbet nästan bara som vilket skitjobb som helst på vilken stor industri som helst där likformighet är viktigare än bra pedagogik och arbetsglädje och utveckling.

Jo jag tror på utbildning. Utbildning är nyckeln. Men den måste inte bara ske i skolan. Tjugofem år på en arbetsplats ger också kunskap och färdigheter. Praktiska erfarenheter måste jämställas med teoretiska.

Fast Gäsp!

Nu. Låtsasjobb. På riktigt.

Jag skall dra ut soptunna, mata Hulken och gå sedan och lägga mig och läsa ett kapitel i min bok. Ännu en dag har gått här i paradiset. Eller i helvetet om man så vill. Det mesta kan beskådas på flera sätt. Inget är bara ett. Godnatt!

Det är en galen värld. Vem fan vill bakåt.

Man tar blodtrycket. På hälsocentralen. Proffsmätning. Jodå.  Man får tydligen överleva. Ett tag till. Tror man. Men vad vet man. Hoppas. Det blir som det blir. Man får nöja sig med det. Resultatet är detsamma som det taget med egen apparat.

Hemma igen får man skotta snö. En dämp faller ner igen. Den utlovad. Det handlar väl snarare om två decimeter. Inte en, som det prognostiserades. Eller också är man bara som fiskaren. Tar i. För att man är trött på allt det här vita nu och varje centimeter till som kommer ner upplevs som tre.

Dagsmeja. Ett vackert ord. Å vad man längtar efter dagsmeja. Ja kanske inte “man”.. jag. Men ingenstans synes den till detta år. Ännu. Det har varit jävligt lite dagsmeja i år [(hittills)] när man tänker efter.

Tystnad i huset idag. Den lille automatisk dammsugaren Hugo har kört slut på sitt batteri. Oftast dränker musik hans brummande dessutom. Men vi äskar tystnad här idag. Eller jag. Vem skall annars göra det. Katter och husspindlar. Nope. Endast tomten är vaken. Jag.

Hugo har världens mista batteri dessutom. Korta men intensiva ryck handlar det om där. Men ett och annat skräpkorn och en hel del dammtussar hittar han allt. Japp, bäste Hugo.

Dags att byta jord på blommorna. Det tar ett tag. Man får försöka passa in med brist på inspiration och brist på kreativitet. Ännu idag känns det inte som det är rätt dag för det. Men rätt vad det är så är den där den där dan. Det vet man ju.  Att de kommer. Tomdagar. Då skall blommorna få sitt. Gillar mina blommor. Det finns inget låtsas alls med dom. Tvärt emot mitt liv alltså. Man bör umgås med det som är tvärt emot. För att växa. För att leva. För att utvecklas.

Hungrig. Men klockan är bara elva. Man får stå sitt kast. Hålla ut. Så säger lagen.

Melodifestivalen passerade obemärkt förbi här i huset. Ingen av oss orkar med det där längre. Men vi köpte chips i alla fall. En eftergift för Svenskheten. Eller när beter man sig som en Svensk? Alltså på riktigt. Oklart. Borde finnas manual. En man kunde kasta.

Planen mot Amerika passerar här ovanför. Drömmar. Jo nog skulle jag kunna hänga med i ett av dem. Hyra en bil när man är framme, vilken stad de nu landar i. Dra iväg och befinna sig efter vägarna där i någon månad. Ja, kanske fram till midsommar. Japp, komma hem då på förmiddagen. Fira återkomsten och helgen i Stockholms skärgård. Men först USA alltså. Se de där som man nästan tror man växt upp med bara för att man sett det så ofta på TV. Ja villaidyllerna. Hur ofta visas den Svenska villaidyllen och man känner sig som hemma i den? När de Amerikanska gatorna med sina cementtrottoarer och cyklande tidningsbud visas så är det däremot hemma. Man har sett det så många gånger. Så till sådana områden skulle man såklart styra sin hyrbil. Knacka på. Kliva fram till kylskåpet och ta sig en öl. Det finns alltid i Amerikanska kylskåp. Sen ta en titt i garaget. Motorcykel där såklart. Plåthyllor med en massa grejer på. Vitt. En fin gammal femtiotalsbil också såklart. Suven står där utanför porten. Ny. Glänsande.  Ja det där vill man ju se. Liksom. Komma hem. Där borta. På riktigt. Tror man. Ja sen finns det ju mer att se. En hel del. Några månader räcker inte. Så man får väl åka tillbaks igen efter sommaren. Ta nya vägar. Byta till en cabriolet när man kommer till Kalifornien. Bara för att man kan. Bara för att ettan kräver en. Jomenvisst. Men hälsa på Peter S. i LA tänker jag inte. Alla mina spelkompisar har redan varit där. Skall jag någonsin lysa så skall jag lysa av egen kraft. Inte i återspeglingen av någon annan. Nope. Ja, Sydamerika också kanske medans man håller på. Inka- Amazonas. Eller åt andra hållet – Kanada. Följa  Gustaf’s spår. Morfars bror. Jägaren. Den som flydde.Dit. Trappern.

Men nu. Låtsasjobba. Allt är gott!