Category: Betraktelser & Berättelse

Den sista koden ivägskickad. Det är dags att lämna kontoret. I alla fall snart. Det tar emot. Skall jag klara av att hålla mig härifrån i fyra veckor? Verkligen!? Otäckt. Håller i mig i stolen. Så att jag blir kvar ett tag till.  Men så är det. En timme till. Slösurfande. Sen så. Jodå. Det skall gå.

Men helt hopplös är jag ändå inte. Tänker inte bara på jobb. Men måste. Just nu oändligt trött på Debian byråkrati. Det är så Tyskt. Mercedes. Så förbannat tyskt. Så skönt att slippa en stund. Milimeterstyrning. Men fungerar. Man får böja sig. Fast sen. Inte nu. Om fyra veckor. Eller skita i det. Åka till Afrika och upptäcka något nytt. Något bättre. Inte försöka så förbannat. Är det inte Freddie Mercury som sjunger det? Ansträng dig inte så in-i-helvete.  Ta det lugnt.

Vinden är full av fladdermöss. Härligt. Man kan ställa klockan efter dem. Det är vi, katterna och dom som bor här i huset på kullen. Som det alltid varit. Fast dom bodde här först. Fladdermössen.

Nä nu så. Trött på det här. Stänger ner och tar semester. Alltid finns det väl någon bok där uppe som man kan hugga tag i.

PÅ återseende.

Jodå, jag försöker förstå varför jag sitter här. Mest till ingen nytt kan det tyckas. Ja definitivt är det så. Fast jag försöker. Ta mig framåt. Men sakta går det. Som det kanske skall göra efter sextio. Världen tillhör de unga. Jag har alltid vetat det. Alltid trott på det.

Alla kanaler översvämmas av människor som är ute och reser, ser saker, upplever saker. Jag följer med så gott jag kan. Gläds med dem som reser, med dem som ser, med dem som upplever. Utvecklas.

Bil innehas igen. Hjullager är förträffligt bytt. Jippie liksom. Ger rörlighet. Ett måste att ha fordon här uppe. Tills nästa gång då. När det som snurrar inte snurrar längre. Som det är med gamla bilar. Alltid är det något som är trasigt. Åtminstone på mina bilar. Har alltid varit så. Men varför använda pengar till semesterresor och semesterupplevelser om man kan använda dem till inköp av reservdelar. Jag bara frågar.

Borde köpt en flaska whisky. Egentligen. En rökig. Men tamefan om det inte finns nog med rök i luften ändå. Man kan dricka saft och till och med den smakar rökigt. Hälsingeskogarna brinner. Det är en sommar att minnas. Måste leta upp favoritsjön och ta ett bad snart. Tamefan.

Men fundera över varför jag sitter här skall jag väl snart inte behöva längre. Kanske bara fram till ettiden i natt. Sen slutfunderat. Jag skall hålla mig härifrån. Japp. Men möjligen läsa mail. Ja och vattna blommorna. Men inte mer. Klarar jag fyra veckor vinner jag ett pris. Det har K lovat.  Men kanske borde man låsa dörren och aldrig komma tillbaks och låsa upp den igen.  Skapa en tidskapsel. Inte tillåta att den öppnas förrän om hundra år.

Fast grannrummet tänker jag besöka. Om det blir regn någon dag. Om kvällen kräver det. Om andan faller på. Studion. Nog för att också det tillhör de unga. Definitivt. Men det är bara det att jag inte heller kan låta bli.

Undrar om jag kan simma numera förresten. Med axeln alltså. Får plaska och hundsimma antagligen. Eller stanna på land. Torka ut. Skrynkla ihop. Längtas tills man kan.

Hör att Enskogen också skall evakueras. Det blir värre.

Alla människor pratar som tabloidtidningar nu för tiden. Det finns sällan nyanser i något endaste ett. Allt är krisläge och krigsrubriker. Det finns ingen vardag längre. Borta, Jag söker efter den. För att bilda föreningen “vardagshändelsernas vänner”. Där, föreningen, där det aldrig är kris.  Vardagens trivialiteter är nämligen större än kriserna om man bara orkar titta efter. Inte många orkar det såklart.Ja och varför skulle man, när kriserna serveras gratis och vardagslunken kostar på.

Liksom.

Men nu. Några “make” till. Jag tror det går.

Dags att plocka fram den gamla chassifläkten igen, den som kommer från den där stordatorn, datorn som behövde ett helt rum för att få plats. Sist fläkten var framme var 1994. Ett annat fotbolls-vm-år. Allt, OK nästan allt, blir lättare med lite luftrörelser.

Serrö.

Äntligen skönt på kontoret.

Vi sitter och pratar mest hela dan. K och jag. Om ditt och datt. Vi gör det rätt ofta. Fortfarande. Med nöje. Efter trettiosju år tillsammans. Det är konstigt. Egentligen. Allt borde redan vara sagt. Och mer därtill. För länge sedan. Men är inte det. Man skall vara tacksam över dylikt. Antar jag.

Sommarsverige snurrar vilt runt omkring oss. Det händer saker var än man tittar. Som om vi satt mitt i karusellen och alla andra glada snurrade runt. Här inne dock stillhet. På kullen. Lugn. Skatorna och vi. Båda äter vi oss mätta på körsbär. De som avtar. Jodå. I torkan. Hackspett och allehanda andra fåglar förser sig också.  Den gamla damen. Körsbärsträdet. Är till glädje för oss alla. Jag skall aldrig igen bo på en plats där det inte finns ett körsbärsträd. Aldrig. Det är inte ett värdigt liv. Plantera körsbärsträd på ålderdomshemmens gårdar vänner. Blommor också. Mängder. Borde vi inte det. Så att folk fick dö ute under träden, bland blommorna, om man ville det. Åtminstone jag skulle vilja ha det så. Fast kanske inte på vintern. Kanske.

Tjugofem grader där ute. Varmt. Landet saknar inte olyckskorpar. Inte undergångsskyltbärare heller. Lyssna inte på lorten. Men ta tag i problemen ändå. De finns där.

Pratar med en vän en stund på telefon. Musik avhandlas. Han är nästan proffs. Vi borde stå på samma scen åtminstone en gång innan vi dör. Men vågar vi det?

PÅ måndag laga bil. Hjullager. Sen hoppas jag att vi blir mobila igen. Havet drar nämligen. Suger. Vill ha mig dit. Vi har ett kärleksförhållande havet och jag. Äldre än mänskligheten är det. Längtar.

Men först lördagskväll i slöhetens tecken och en söndag i frågeteckents tecken.

Kan man älska människorna men inte mentaliteten. Så är det för mig. Att bo här. Att finnas här. I Los. I Hälsingland.   Jag gillar verkligen människorna här, ja och skogarna, bergen, sjöarna. Men mentaliteten. Den som säger att räddningen alltid kommer utifrån, som gör att man alltid ropar “kom och hjälp oss” istället för att hjälpa sig själva. Japp. Det där hatar jag.

Jodå. Nog hjälper man sig själv här också. Men bara SIG SJÄLV. Fast det är fel också. Det finns en fin hjälpa varandra mentalitet här också. Som överallt annars på landsbygden. Men inte den där by-andan. Att hjälpa OSS själva som kollektiv. Att det finns ett “OSS”. Det verkar som byarna har förlorat det där. Åtminstone de flesta. Los definitivt.

Men kanske räcker det med att älska människorna och platsen där man bor. Kanske skall man försöka låta bli att gripa efter det där “OSS”. Ja, bara fortsätta. Som om det fanns. Åt helvete – som en del älskar att påstå – går det i alla fall inte. Allt blir bättre. Också ute på landet.

Jag hör att startuperna skrika efter utbildad personal. Högt skriker man. Men jag ser dem gör väldigt lite själv för att råda bot på det där problemet. Man brukar säga att bönder gnäller jämt. Men startuper (alla dragna över en kam här då) är tamefan värre än värst.  De bidrar jäkligt lite till samhället (förluster) men kräver mycket. Är det där ett problem – lös det. Idioter!

Fast skit i samma. Uppnäsor…

Eller avundsjuka… härifrån…

Hur som helt skall jag ta det lite lugnt snart. Men from tisdag, inte idag, som det var tänkt. Ja lugnt. “Kan man ta lugnare än vad jag gör” säger du. Nä, så kan man ju också se det. Men ändå. Liksom. Ännu lugnare då.

Annars är det varmt. Torrt också. Tre droppar regn igår. Vi gick rakt igenom en åskcell uppdelad i två delar. Vi i mitten. Skyfall på båda delarna på sidorna. Dåligt med bevattning.

Men skönt. Man är iof ovan. Men vilken sommar. Tack, tack, tack.

Nu annat. Låtsasjobb rent utav.