Category: Betraktelser & Berättelse

 

När laptopen står ostadigt. När man undrar varför. Lyfter på den. Hittar en oäten VIC’s blå. En bra dag. Lycka!

ps Vacker eller hur? ds

Det blir liksom lite löjligt på något sätt. Det är ändå en browser. Bara det. Ja och Chrome och dom andra är inte bättre på det där sättet. Ett hungrigt gäng.

När vi flyttade hit veckopendlade jag till Stockholm. En nackdel med veckopendlandet är att det är jobbigt att sticka iväg på söndagskvällen eller måndagsmorgonen. Men det där jobbiga vägs lätt upp av att komma hem på fredagskvällen. Först de Hälsingska bergen. Man såg dem då. Kunde inte se sig mätt på  dom. Njöt. Från det man åkte av E4’an och hela vägen hemåt fans de där.

Sen när man såg tornet på Los kyrka så var man nästan hemma. Ofta trött där såklart. En lång väg att åka och vi jobbade hårt där nere. Sen att stiga ur bilen. Ta de där första andetagen av en luft som är så obegripligt mycket lättare att andas än den man andades när man steg in i bilen, som smakar så gott, som är helt fantastisk och helt overklig. Höghöjdsluft. Ja och så tystnaden. Jag brukade stå där utanför bilen en stund efter jag kommit fram. Stå där och dra in luft i lungorna. Lyssna på tystnaden som bara stördes aningens lite av bilens knäppande när motorn kyldes ner. Njöt av det där. Kände att jag kommit hem. Det fanns ingen tvekan i den känslan.

Sen går ju åren. Man tar bergen för givna igen. De finns ju där varje dag. Man andas den där luften också vareviga dag. Inget märkvärdigt med den. Man dricker det där vattnet dagligen, det som det behövs folk utifrån för att man skall förstå att det är verkligen gott. Man fattar när de står där vid kökskran och tar sitt tredje glas vatten samtidigt som de lovprisar det där blöta och klara som de snart häller ner i sin strupe igen. Ja och sen tystnaden. Inte lyssnar man så ofta på den. Man är snarare trött på den. Längtar efter neon och betong och larm.

Men idag, när jag fyller fågelmat, står jag ändå där en stund och lyssnar på det som inte hörs. Det är helt tyst. Förstärkt av de senaste dagarnas pudersnö har tystnaden återkommit. Någon fågel piper vårkåt i ett träd en bit bort. Men annars hörs ingenting annat. Så jag ger mig lite tid. Står där och tittar ut mot skogen och trädens snötyngda grenar. I det där hör jag hemma här. Det är därför jag bor här. Jag grundas i lugnet. Men visst.  jag saknar staden. Det är i den jag är i jobb. Har alltid varit. Även när jag suttit här inne på kontoret. Där vill jag ha puls, där vill jag ha larm. Helst också arbetskamrater som förstärker och utmanar den man är. Men allt kan man ju inte få. Men här ute, där ute vid fågelbordet, i tystnaden, där står den verklige jag. Den jag är om man plockar bort allt annat. Grunden. Den grundade Åke. Den som orkar leva. Som vill leva.

Så jag gjorde nog rätt ändå den där gången trotts allt. Det känns i alla fall så när jag står där. Visst hade jag varit rikare. Högst troligt i alla fall. Visst har jag känt fler människor. Kanske hade jag till och med en och annan trofé ståendes där på hyllan om jag valt staden. Det är lättare i de avseendena att finnas där i myllret. Men inom mig. Där inne där det av en själv som egentligen betyder något finns, hade jag nog känt mig vilsen. Något man kunde jobbat bort såklart. Jobba – jobba – jobba. Som så många andra.  Så som man kan jobba bort en längtan efter staden här ute också. Men ändå. Det känns lättare att få sig en dos stad med det här som utgångspunkt än tvärtom. För mig åtminstone. Andra har säkert andra behov och andra fasta punkter. Jag är nog för känslig, för svag, för att alltid finnas där i stadens larm och puls. Jag behöver eftertanken. Behöver “själv”. Eller också är kanske allt bara en flykt. Kanske är det det man kommer fram till till slut. Att man lurade sig själv hela tiden. Som hon med alla pengarna på banken som ligger där på sin dödsbädd. “Vad tjänade det till?” Frågar hon sig. Kanske ställer jag en liknande fråga jag också. Då. Kanske till och med du… Vem vet? Liksom.

 

Skickar iväg lite pelargonsticklingar från låtsaskontoret till sticklingsbytardag. Känns som att skicka ut sina egna barn ut i världen, ja åtminstone som sina kattungar. Jag blir lite gråtmild rent utav. Hmmm…

Men iväg skall dom. Få nya hem förhoppningsvis. Hem där de blir ompysslade. Det förutsätter jag. Bli stora vuxna pelargoner vad det lider. Beundrade av ägare och kanske av besökare och möjligen en dag spridas som sticklingar till också andra.

Jo jag gillar mina pelargoner. De andra blommorna med. Men pelargonerna är mina favoriter. Alla i min familj gillar växter. Ungarna med.

Jag är alltså inte bara ocool gubbe – utan lite tant också. Hmmmm….

Eller ganska mycket tant. In veritas…

Pelargonerna som står där i fönstren kan ha gått i släktled efter släktled sedan artonhundratalet. Det är lite häftigt tycker jag. Vi har flera sådana med långa historier. Man önskar att de kunde berätta.  Som mormors blommor. Vad pratade mormor med dom om när hon vattnade dom? Eller morsan. Eller Ingrid? Eller Lillys mamma?

Annars bra här. Som oftast. Fast förkyld. Tror jag. Kan vara det allmänna sönderfallet också. Men ingen Alvedon idag. Bara det. Ett gott tecken.

Men post Vasaloppstid alltså. Otroligt. Att vi tog oss dit till slut.

Ute snöar det. Ingen är väl nämnvärt förvånad över det. Windowsburken är övergiven. Sorgligt. En hel hög Kineser skickar inte längre till Sverige. Vilket såklart är jävligt.

Ja, jag skall knappa på lite. Eller lägga sten på sten. Så som jag nu framlever mitt liv. Det går. Men längtar ut till tystnaden längs stigarna såklart och i samma grad till de “trängsliga” gatorna och sorlet. Yin/yang. Man behöver båda sidorna. Eller alla färger, alla gråtoner, perspektiven, upplevelserna. Bakom skärmen har man bara ett perspektiv. Det finns miljarder till. Synvinklar där världen ter sig helt annorlunda från än den man just nu sitter och beskådar den på. Att veta det är en bit på vägen. Att leva den insikten tar en längre och närmare en fullkomlighet som ingen kan nå bara närma sig.

Liksom…

 

 

Det skall (kanske) byggas vindkraft här uppe. Det blev avslag sist.  Precis som vi så villigt gav ifrån oss skogen för nålspengar, upplät älvarna för nålspengar så skall nu den orörda vildmarken säljas ut för småpengar. “Arbetstillfällen” ropar man. Som man gjorde också när forsarna tystades. Jag blir osäker på om det här är rätt och riktigt. Varför inte bygga i Stockholms skärgård t.ex. Eller på Uppsalaslätten. Nära brukarna? Det är liksom något lurt med det här. Definitivt ingen räddare av landsbygden. Landsbygdsräddarjesus kommer inte utifrån och räddar oss med sina Hallelulja. Utifrån kommer utsugarna.  Rädda oss kan bara vi själva göra som bor här.  Till att börja med genom att ha fler tankar om framtiden än om det som hände förr.

Ja såhär blåser det i Sverige

Knappast bäst förhållanden här i inlandet och norrut.

Min Windowsmaskin börjar hacka. Jo, kanske med all rätt. Den var ny för sisådär en åtta-nio-tio år sedan. Men synd. Mest eftersom den är den enda maskin jag har för att göra mina Windowsbyggen. Men det är som det är. Jag backar ständigt. Nivån på arbetsverktygen försämras år för år.  Även dom är på väg ur tiden. Vi följer varandra.

Det är som det är.

Suckar inte ens längre.

Helg och soffa får mig att ramla ner i förkylningen igen. Alvedon, Slöa. Man skall väl egentligen aldrig ge de där förkylningarna en chans genom att sluta låtsasjobba. Så länge man håller på med det så tror de att man är på gång. Lägger man av anfaller de en direkt. Tar en hur lätt som helst. Omringar och sätter in stöten. Inte ens låtsasjobb på lördagen räddar upp situationen. Jag sitter i fällan. Håller mig flytande medelst Alvedon.

Men Vasaloppssöndagen har passerat. Man har överlevt en vinter till. Däri finns hoppet. Det är två uppvärmningsmånader till. Men sen. Enklare liv. Att kunna gå ut i t-shirt en av de där lätta grejerna. Eller skippa skor och strumpor och vandra ut och låta gräset kittla bara fötter. Eller lunch ute vid bordet under den gamla damen. Ljuvligt, Allt som ofta ackompanjerat av Koltrastsång dessutom.  Jag är ändå en bortskämd jävel. För det mesta. Men inte otacksam.

Så jag är vid gott mod. K planerar för fem veckors semester i år. Som låtsasjobbare kan man kanske unna sig fyra. Men vi får se. Det gick så bra med veckorna av ledighet som jag tog i fjol att jag kanske hänger med på fem jag också. Speciellt om det blir bättre väder i år.  Jag har verkligen inte varit en person som varit duktig på att vara ledig i mitt liv. Men den där elden där innuti mig har inte tillåtit det. Jag föddes sådan. När andra spelade kort på gymnasiet var det ett oerhört tidspillande för mig. Det fanns så mycket att göra. Redan då alltså. Ja tidigare.  Att livet inte skulle räcka till för allt jag ville var solklart redan där. Ännu mer nu såklart.

Galningarnas lott.

Idioternas sockerfält.

Min värld.

Men det är OK. Galet men OK, Farfarsarvet.

Hundra år sedan Spanska sjukan, Jag minns jag läste brev i Edsbyns Museums arkiv från den där tiden under grundskoleåren som någon skrivit. Det var hemskt. Folk dog till höger och vänster efter den gata brevskrivaren bodde efter. Mest de unga. Tjugo till fyrtioåringarna var de som dog. Gamlingarna överlevde fast  än var och en av dem helst bytt med söner och döttrar tagit deras nitlotter för att de istället skulle få hela liv. Men den där bytesmarknaden r svår. Enkla beslut men svåra byten att få genomförda. Vi rår inte över allt ens i vår tid. En dag kommer det här igen. Må han/hon/det/gud visa oss barmhärtighet och låta de gamla gå först. Fast det finns såklart ingen boss som sitter och bestämmer ditten eller datten i sådana där situationer. Det bara händer. För att världen fungerar sådär. Men när den kommer nästa gång är världens verkliga jävlar de som idag tar antibiotika mot skitproblem.

Vi stjälper oss gärna själva och sen ropar vi på han/hon/det/gud när vi ställt till det. Eller skyller på någon svag grupp. Det är alltid mycket enklare att se på problemen som om de kommer  från någon annan än en själv. Man är alltid fri från skuld själv. Men måste ju vara en fullständig idiot såklart om man verkligen tror på det. Ja, miljarder gör det. Tror. Kan inte ens tänka tanken att de har ett ansvar.

Liksom.

Men här bra alltså. Trotts allt. Alvedonbra åtminstone. Det är otroligt hur ett ganska harmlöst piller kan få en att orka fast man egentligen inte orkar. Men vart och ett av dem som man stoppar i sig räknar kanske bort något år där i slutänden. Fast man håller sig med god marginal inom föreskrivna pillerintagsgränser.  Men det brukar vara så. Man skall lyssna på kroppen. Orkar man inte så betyder det nästan alltid att man behöver vila. Gör man inte det…. ja då betalar man för det. Såklart. Så självklart. Inte ens svårt att förstå.

Liksom.

När den här månaden går mot sitt slut är det påsk. Lorthelg sa alltid mormor. Karlarna drog alltid in så mycket skit. Bönder. Mer jobb för fruntimren. Ja morsan såg det nog på samma sätt. Ingen stor helg hos oss. Vi var inte religiösa. Har väl inte varit jättehelg här heller. Men lite rolig när ungarna var små. Påskharar och godis. Påskmust som inte alls smakade som julmust. Nu ingenting. Jo, soffa, film, vila. Gammelfolk-roa-sig. Ungefär.

Men nästan en månad dit såklart. Februari hade sex eller sju veckor i år. Tog aldrig slut. Det var hela tiden en till vecka kvar. Man hoppas att mars håller sig till reglerna om fyra veckor max. Fuskfebruari. Liksom.

Det är gott att leva.

Konstigt nog.