Category: Betraktelser & Berättelse

Jag kollar in Times Square bara för jag längtar dit. Men gör det där först efter att jag lagat en SD läsare på en Pi 3’a. Okastar en Raspberry Pi liksom. Det känns som man tjänat den där inköpskostnaden, speciellt som det är en gammal reklamation som man fick behålla. Åtminstone för mig känns sådant utmärkt.

Men vill dra också såklart. Som alltid. Fast hur än lockande New York verkar just nu så sitter man här och kan inte annat än att sitta här. Jag har sovit högst ett par timmar i natt. Det känns såklart. Förkyld dessutom. Skulle kunna vara synd om mig om det helt enkelt inte bara var rätt åt mig. Som alltid. Men piggare blir jag inte för det. Nehejdå.

Men ger mig fan på att klara dan och stålsätter mig alltså åt det hållet och det går.  Det är andra natten i rad som sömnen inte vill komma när den är påkallad. En ovanlighet för mig så inget att klaga på egentligen. Men det drar i benen som om djävulen stod där med sitt anhang och hade en dragkamp med han/hon/det/gud och dessutom, så fort jag känner att jag börjar slappna av så blir jag kissnödig och måste upp. Men man hinner tänka en del såklart. Alltid något. Farsan låg ofta långa nätter och funderade. Uppfinnaren i honom kunde inte släppa det där han höll på med. Jag var lika förut, härmades kanske,  men romanläsandet innan sömn har tagit mig iväg därifrån till en mer avkopplad insomning bortkopplad från det som rört sig i intensivt i skallen en timme tidigare.

Man hoppas alltså på en snabbare insomning ikväll. Men först skall min bok läsas klart. Förbaskat bra. Den bästa på ett tag. Och då har jag ändå läst flera som varit jäkligt bra på senaste tiden. Fast jag rangordnar sällan. Försökte göra det med whisky ett tag. Men allt hamnade på första plats till slut och “experterna” skrattade åt mig. Klarar inte av rangordnande. Upplever. När det sker. Som ett barn. Dåligt eller bra. Inte fan vet jag. Jag “är”. Gillar.

En Pi med den nya PoE hatten är en höjdare faktiskt. Allt blir mycket, MYCKET, enklare.

Men jag skall gå och lägga mig. För freden och för alla rosa cyklars skull. Jodå lite för förkylningens skull också, för att en bra bok drar och för att jag är övertrött. Såklart. Hur vore man funtad annars.

Imorgon är liksom en annan dag.  Om man nu får vara med. Man hoppas på det. Kan inte vara säker. Mer går inte.

Jodå. Tamefan. Snart är vi där igen. Vinter. Fast idag var det inga känningar åt det hållet. Sommarvärme över kullen. Sköööööönt. Härligt. Underbart.

Har försökt få fart på mitt digitala oscilloskop under större delen av dagen. Dock utan resultat. Hamnar i skräplådan. Eftersom jag sålde det analoga för ett tag sedan så står jag nu alltså helt utan. En icke helt tillfredställande situation kan jag lova. Hur skall det gå egentligen? Men man får väl gissa och hoppas i fortsättningen. Jobba som en aktieanalytiker liksom.

Men rätt åt mig såklart. Man skall spara på allt. ALLT.

Men ibland är det där spara ganska svårt. Som med vår nyinköpta tvättkorg. Den har ett alldeles perfekt lock. Men vi har ingen användning av ett lock. Ids liksom inte slänga det. Kanske kan det användas till något annat. Fast kanske måste man. Ta ett djupt andetag och pressa ned det i soptunnan. Gå där ifrån. Glömma det där perfekta locket.

Kastar man saker brukar man hitta en användning för det kastade någon månad senare. “Nu skulle man haft x kvar”…  Händer varje gång man kastar något. Åtminstone nästan.

Alla subventioner, solkrafttak, vindkraft, batterier, elcyklar osv går ju till dem som har stålar. Den som inga har kan ju aldrig ta del av det där. Alltså subventionerar de som har lite pengar dem som har mer. Är det rättvist det? “Ja, kanske”. “Tillsammans” är väl mantrat när båten  skall ros och den fattige sitter där vid åran i den farkost man färdas tillsammans i. Fast sådant där pratar inga politiker om.  Det finns inga väljare av värde som är intresserad av sådant. Bra och tur kanske. Vad vet en sådan som jag.

Man förstår väl inte. Det är komplicerat. Som moderaten som på twitter tyckte fattiga skulle spara mer. Någon svarade att pengarna räcker inte hela månaden för någon som har dåligt med pengar. Då tycker moderaten att man skall spara i början av månaden istället. Det är åtminstone inte bara jag som är dum i huvudet. Tydligen. Tygt.

Fast man får skita i det där. Låta ledarna sköta sådant. De som kan prata OCH tänka. 

Själv går jag och lägger mig. Min bok är förbaskat bra. En timmes läsning  räcker knappt. Men vill man vara skapligt pigg imorgon så får man hålla igen.  Ju. Liksom. Eller hur?

Godnatt!

Det är gott. Livet. Jodå. Det måste man konstatera. Kroppen gör visserligen ont. Men det är som det är. Den gör det. Ibland. Ålder. Aktiviteter. Virus. Eller annat. Men som det är. Överlevnadsbart. Hoppas man. Åtminstone det.

Jag känner whiskysmaken i munnen fortfarande. Whisky dricker man sippandes. Drickandet har för avsikt att bevara den där eftersmaken i munnen. Inte att bli berusad. Ett glas räcker alltså en stund. Dubbelrätt.

Följer med K in i affär som sällskap under fredagen. Hon skall handla kläder. Det är helfigursspeglar överallt. Jag ser en gubbe. Jag provar några olika speglar. Men en gubbe tittar tillbaks på mig i dem alla. Ja inte verkar han särskilt cool heller. Speglarna hemma är inte sådär provocerat våldsamma.  I dem är jag mer medelålders. Ungefär som jag känner mig. Nåja inte riktigt. Men lite åt det hållet. Kan inte låta bli att tänka att den som uppfinner speglar som man ser både yngre och smalare ut i kommer att bli miljardär snabbare än någon annan lyckats med den bedriften. Lögnen om oss själva som ett bättre jag köper vi till vilket pris som helst.

Fast jag kan leva med den där gubben. Japp. Det ocoola med. Det där förändrar inget i ett liv man lever.

Det är måndag här på kullen. Alltid en bra dag. Den innehåller fler dagar att göra riktiga saker på än vilken annan dag som helst. Alltså innan fredag och vila. Jo söndag då såklart. Men söndag är ändå bara en halvdagsarbetsdag. Ja och på låtsas på det. En höjdardag helt enkelt. Japp, och en dag med oförtjänt dåligt rykte.  Borde kampanja för den som möjligheternas dag istället. Men som känt då. Det jag tror på tror ingen annan på. Så min uppgift blir det inte.

Ute sol. Ja och värme. Ett sista ryck av sommar kanske. Gör såklart att man längtar ut. Får bli en lång promenad senare idag. Den där som stärker. Skjuter på. Skapar utförsbackar.

Men tillbaks till värvet. Låtsasvärlden. Den jag lever i.

Jag är ingen religiös person. Men ändock, jag tror definitivt på änglar. Det är något mycket ologiskt med det där. Änglar är väl ändå religiös tydlig symbolik. Men faktum kvarstår, ibland dyker de upp änglar på min förstutrapp här på kullen. Man tror på det man ser. Måste ju det. Kanske är man galen. Många anser såklart det redan. Men må så vara.

Jag har inte gjort ett endaste minsta dugg för att förtjäna besök de här änglarna. Det är underligt. Nej, inte är de för många heller. Definitivt står det fler smådjävlar och knackar på dörren utanför vårt hus. Högvis. Men fler än en är de, änglarna Japp. Definitivt. Och återkommer gör de.

Som i fredags. Janne P. från Järvsö knacka på. Ett täcknamn såklart. En uppdiktad identitet. Egentligen kommer han såklart från en annan galax. Det är jag ganska säker på. En som ligger långt långt långt bort från Vintergatan. En värld där man är snäll bara föra att man kan vara det. Så där ovanligt underligt snäll ni vet, och utan att vänta sig något i retur.

Jodå han har stått här förut. Medfört gåvor. Semlor, Vics Blå, Whisky. Han känner alla mina laster och eldar under dem.  Ett tag tänkte jag på den onde man fick berättat för sig om på barndomens söndagsskola. Han som ville kasta ner en i fördärvet. Som ville att man skulle gå ner sig i sina laster. Men så är det inte med Janne P.  Det finns ett annat ljus över den här ängeln. Det är inte missbruk han befrämjar. Det är njutningen som uppmuntras just när den behövs. Alltså en stor och viktig skillnad finns där. Får du ingen semla och står där utanför konditoriet med snålsafterna rinnande och en ängel kommer och ger dig en så… ja…. nog måste det väl vara godhet. Ja och så är det med Janne P.

Fast nog hade det räckt om man kom tomhänt såklart. Han lyser upp det här huset. Han vill ha en kaffe med mjölk. Det är det enda. Han är på inga sätt en krävande person. Ja ängel. Sen drar han snart vidare igen. Så gör han också den här gången.  Månne har han fler som mig att besöka. Fler som skall muntras upp. Lyftas så de ser att det goda finns.

När han går ser jag ringen på hans finger. Den är ny. Jag får höra att Kim och han är förlovade nu. Det finns inget par i världen jag önskar en större lycka. Stjärnfall i natten över dem och deras kärlek.

Men borta är han. Igen. En bil som startar och far iväg. Änglar åker Japanskt noterar jag.  Jag skall byta en kran.  Den har drippat och droppat alldeles för länge där på toaletten. Jag tar en Vics Blå. Det är månader sedan nu. Den exploderar i munnen. Härligt.  På bordet i rummet står en god single malt. Dagens gåvor. Senare, när kranen sitter där den skall och droppandet upphört, skall jag hälla upp ett glas av den och  höja glaset dit, uppåt åt det håll där änglar bor. Tack än en gång. Karma, jag hoppas den verkar denna natt. Jag kan bara känna tacksamhet och glädje över detta besök.

Det är OK. Men… Testar, testar och testar. Nu har allt snurrat som det skall sedan tretiden idag. Törs kanske gå härifrån. Byta låtsaskontor mot säng. Ja och bok. De som hör ihop. Här i huset. Fast då kraschar väl saker. Det finns buggar som bara vågar sig fram när lyset är avstängt. Det vet alla

Försökte städa ihop lite idag. Låtsaskontorsihopplock i brist på bättre. Liksom. Det var då jag noterade den första kraschen. Så Låtsaskontorsihopplock fick bytas ut mot buggletande. Så som det är. Här. Liksom.

Fast på något konstigt sätt så triggar jag alltid igång på det där. Ingenjörssjukan. Fixa grejer så de fungerar. Sådant där ingenjöreri kan spilla över på fysiker också.

En stuga, liten, timrad, en å, en björk och långt till närmaste bosättning. Där finns jag. Som riktigt gammal. Där drar jag till slut min sista suck. Ensam som jag kom.

Fast inte ännu.

Dragspelarens hus skall säljas. Grannen.  J. som blev kvar drar mot Edsbyn i höst. Med det är en epok över här på kullen. Bangers har lämnat. Fast Sone står där vid postlådorna fortfarande ibland. Är lite sur för att vi inte fick klart de där sista inspelningarna. Jag klappar honom på axeln och går hem. Vi får prata mer sen. Så tänker jag. Himmel eller helvete eller mittemellan. Får lägga en blomma på hans grav till våren. Men gillar inte gravar. Så kanske får det stanna vid en tanke. Tankar räknas.

Åtskilliga tomma tunnor skramlar högt här på byn. Tomma tunnor och chefer finns det gott om . Jag träffar ingen här och kan väl inte säga att jag saknar det speciellt mycket heller. K sköter de där kontakterna – träffar människor. Men jag har blivit en ensling. Om man nu kan bli något man egentligen alltid har varit.

Allt det där är OK.

Går att leva med eftersom det hör till min natur.

Fast fasiken också. Går nog och lägger mig. Lite tidigt. Men ändå. Kortmeningarna börjar till och med ta slut som det verkar just nu. Det finns snart bara kommatecken kvar. De jag så ogärna använder. Nya ord föds under sömnen. Alla vet inte det. Men så är det. Man är sprängfylld när man vaknar. Ord som vill ut. Ibland misstar man det där med att man är kissnödig och då går det ju som det går. Såklart.

Men allt är som det är. Man försöker så gott man kan. De som inget gör är bäst på allt. Ingen orkar med mer än en fråga åt gången. Den frågan handlar alltid om att det går åt helvetet på något sätt. Vilket det såklart inte gör. Vi är så små vi människor. Som myggor i det stora. Ingen bryr sig om oss. Behöver inte ens ruska på sig för att bli av med oss eftersom vi inte märks. Men själva vill vi gärna se att vi påverkar. Att vi styr. Att vi ställer. Jodå. Men …

Man har en bra dag. Inte märkvärdig. Men bra. Det där man ville få iväg från att-göra-högen försvinner från att-göra-högen. Den fylls obevekligen åter igen såklart den där högen. Men jag kan blunda. Behöver dessutom bara blunda på ena ögat. Medfödd defekt. En av många. Bra att ta till ibland. Som idag alltså.

Mitt liv är som bäst när jag kan försvinna. Idag har jag varit borta från den här världen i princip under hela dagen. Nästan konstant. Normalt innebär det programmering eller sova. Men inte idag. Idag har det varit väderstationslåtsasarbete. I vinter skall den upp. Dock på preliminär position. Hanterbar. Icke-stege-position. Accra och Vilnius moduler för mätvärdesinsamling.  Den där flykten kallas väl förresten minfullness av vissa. De som gärna går på kurs.

Men nu, med mörkret, sprider sig också tröttheten. När man tar sig upp ur det där neddykandet så brukar det där trötta lägga sig som ett segt skynke över och i en. Urlakansväv. Eller något däråt.  Det är trötthet i huvudet. Man kan längta till trötthet i kroppen som efter långa vedklyvningspass. Olika men samma också. Den fysiska tröttheten känns liksom mer “riktigt jobb” dessutom.  Man kan alltså sätta sig i tv-soffan efter den typen av trötthet. Det kan man inte med gott samvete efter tankemöda, hur än svår och hård den än är. Nope. Luther vet. Där han sitter på höger axel. Talar gärna om det. Vad i helvete han nu gör där?

Ja en del har ju djävulen där på axeln. Andra småjävlar.

Här är det alltså Luther.

Man gick i söndagsskola.

Ju…

En bra dag har också ett slut. Såklart har den det. Det slutet är här och nu. Varken tidigare eller senare. Jag låter några maskiner rulla under natten. Letar bugg. Intermittenta saker. Vrångheter. Har man tur får man en krasch i natt. Kan få en hint om varför? Kanske till och med fixa. Har man otur får man vänta en natt till, eller en till eller tjugo. Men man tar dom till slut. Buggarna. Men det finns iof också alltid där en till att söka efter när man funnit en. Det tuffar på. Man biter ihop. Låtsasjobbar vidare.

Godnatt! För nu!