Category: Betraktelser & Berättelse

Det blir inte mycket den här helgen. Inte mycket alls faktiskt. Jag skyller på förkylning. Snormängderna. Men det är väl kanske bara ett svepskäl. En feg undanflykt.

Läser. Äter jordnötter. Sover. Sen upprepar jag proceduren igen. Jodå bär lite plankor. Höjer kullens postlådor till nästan av Postnord önskade 110 cm (inte ens dom kan få precis som de vill). De sista tio procenten är själva protesten mot överhögheten. Fast egentligen handlar det väl bara om att de snart skall grävas upp igen. Fiber ni vet.

Mer blir det inte. Absolut inte mer. Två dagar man kunde gjort storverk på åt helvete. Käpprätt ner i ingenting går de.

Nu sitter jag här på låtsaskontoret. En ny vecka har börjat. Låtsasjobb. Ingen kan i alla fall påstå att jag låter kompetensen fara flyga under de här fem åren. Åtminstone inte det. Men vad folk tycker… jag skiter i det som jag alltid har skitit i det. Jag har ALDRIG gjort saker för att bli omtyckt. Visst. Då hade  jag blivit Dansmusiker och antagligen Civilingenjör istället för något slags fysiker. Givit folk vad de villa ha. Tagit pengarna hem till skattkammaren. Men nope. Det där är inte jag. Jag går min väg.

Däremot, apropå utbildningar, så var jag tvungen att titta på hur många poäng som skulle fattas mig för att jag skulle kunna kalla mig meteorolog. De är ju också ett slags fysiker. Men sextio poäng var det. Nya.  Men sen vet jag ju såklart inte vad man skulle med det där till. Men ett visst intresse har jag ju.  Men nope. Igen. För sent. För ointressant. Och varför?

Det bästa med Los är att här är man ingenting. Det finns alltså inte heller något att fightas för. Inga positioner att upprätthålla. Ja jag gillar verkligen det där. Skulle kunna betala för det. Men nu är det gratis. Ja och jag är “lonley” men inte “lonesome”.

“En gång skall jag visa dom” var väl ett mantra som jag körde då och då i mitt huvud upp till närmare sextio ungefär. “En dag”…”. Men sen inser man såklart att den där dagen med största sannolikhet inte kommer. Ja de flesta inser väl det där innan fyrtio. De som växer till sig i normal takt.  Men i mitt fall för några år sedan alltså. Alltid sen på bollen. Man blir bara den där kuggen i det där stora maskineriet. Är inte mer eller mindre än någon annan. Är en kugge. Ja och antingen krisar man över det där, deppar över att vara en kugge, eller också inser man att varje liten kugge i det där stora maskineriet har en funktion. Visst, maskinen kanske snurrar vidare utan den kugge man nu är, men inte på samma sätt. Andra kuggar har beroende med en. De slutar snurra eller måste snurra i andra riktningar om man brakar ihop eller försvinner.  Guld och silverkuggarna och de med massor av diamanter på är ändå jävligt få. Ofta är de inte speciellt mycket lyckligare än vi som är lite rostiga och slitna är heller. Sånt lär man sig, ja man behöver bara titta efter. Skrapa på en del av de där glänsande och upptäcka att de flesta kugghjul som glänser och gnistrar bara är målade i billigaste möjliga guldfärg.

Egentligen skulle jag vilja skriva. Alltså kasta mig in i ett RIKTIGT skrivprojekt. Åtminstone göra det en gång. Men det är samma sak där som med allt annat. Det betyder mer vem man är än vad man skriver. Ja och jag klarar inte av det där slickande av brun smörja ur rumpor som krävs för att ta sig dit. Alltså skriva det som efterfrågas. Dessutom orkar man nog bara med ett stort livsprojekt i ett liv. 

Men nu, nu får det bli lite musik. Ur högtalare alltså. Den skall jag skriva klart en drivare. Allt för freden.

Grannen, som håller på och flyttar, frågar varje gång jag jag går förbi om jag vill ha x eller y som hon tänker kasta och jag som aldrig kan säga nej till gamla grejer som vill ha nytt hem säger “javisst” och tar emot. Nu bor vi rätt stort men ibland borde jag säga nej. Men sen, två mer eller mindre fulla flaskor 5-56, en låda lim, spolarvätska, en bunt krukor… vem kan inte ta emot.

“Jag blir så skyldig” skulle morsan ha sagt. Själv nöjer jag mig med att tänka just detta.

Det är fredag här och jag när en längtan efter grön IKEA soffa. Förkylningen håller nämligen fortfarande i sig och det har varit en intensiv vecka. Jo jag vet, en låtsasarbetare kan väl inte ha det, bli trött, slut, inte orka. Men lik förbannat känns det så. Inbillning troligen. Ja högst sannolikt.

Det är som det är.

Får till mitt SMS larm. Det kan du läsa om här. Men inget märkvärdigt såklart. Det bara fungerar. Räcker för mig.

Grannens hus, det som är till salu, förresten. Energikostnaden är en tredjedel där av en vi har.  Skulle kunna köpa huset och få det betalt på mellanskillnaden på några år. Frågan är såklart vad man skulle göra med den här kolossen vi bor i. Bränna upp? Bränna ner? Finns det en skillnad där?

Men nu koda. Flykt från verkligheten kanske. Åkes värld. Lek såklart. Ja, knappt det.

Köpt för 27 kronor från Clas Ohlson för sisådär 22+ år sedan fungerar den klanderfritt också idag. Jodå lite kantstött är den som vilken 22+ åring som helst. Men rostade bröd blir det om man stoppar i orostade bröd i den, drar i spaken och väntar en stund. Fungerar perfekt.

Men idag ryker det. Så jag vänder på den. Hittar en hel måltid.

Nu kör vi nästa tjugo + år. Undrar vilket av barnen som vi skall testamentera den till förresten…

ps Jodå den har nog blivit rensad fler gånger under de där åren. Men kanske inte så ofta som den borde. ds

Snart skrapar man rutor igen.

Att sätta på en kanna kaffe den här tiden är ingen bra ide’. Det är ett faktum. Förr gick det bra. När nikotinnivåerna var så höga att en kanna till, varken gjorde till eller ifrån. Numera, med ett moderat drickande av kaffe, för att inte säga försiktigt, kommer det att hindra mig från att sova, ge ben vars muskler drar och åbäkar sig när man ligger där och försöker somna och till slut få mig att morra argt där i sängen: “Varför i helvete drack jag det där kaffet!” Men just nu, vid den här tiden, tänker jag definitivt inte låta sådana insikter hindra mig. Icke!

Jag är nämligen sugen.

Att vara sugen är bra. Det finns många i min ålder som slutade med det för trettio år sedan. 

Jag har kört igång ett SMS alarm här idag. Grejer till det har jag haft liggande i år. Men så helt plötsligt hittar man den där energin, ja och sen sitter det där. Ja inte speciellt avancerande grejer. Men alarm med förklaring av orsak och telefonsamtal med kod för orsak till valfritt antal nummer är väl inte sämre än annat som finns att köpa på marknaden. Bra att veta när frysen håller på att tina, eller när kylskåpsdörren är lämnad öppen eller när varmvattenberedaren kokar. Som vanligt i VSCP sammanhang så finns det några väldefinierade alarm att välja bland.  Jo man kan skicka “alarm” till en MQTT server också. Men jag tänker inte försöka förklara varför det är korkat om man nu inte fattar det själv. En hint är såklart att grannen helt säkert skickar “?????” istället på en annan kanal. Samma sak, fast olika. Liksom.

Fast skit i sånt.

Det finns konsulter.

Fast egentligen håller jag på med en GPIO drivare alltså för VSCP daemonen riktad mot Raspberry Pi och grejerna i den världen. Event tänder pinne, pinne ändras ger event. Ungefär så. Det skall vara enkelt. 

Problemet med att göra saker själv är att man får göra saker själv. Så vill jag ha en sådan drivare till det jag just för tillfället håller på med. Ja då får jag skriva den koden.  Vips så har en vecka gått.  Är man en som följer i andras fotspår laddar man ner och kör. Har inte tid att säga tack. Men det är OK såklart.

Det fungerar så.

Ja sen tar det en dag att skriva en howto också. 

Kaffet smakar i alla fall skapligt. Jag höjer förvånat ena ögonbrynet och kör igång kvällsskiftets intensiva låtsasjobb.

Hudiksvall. Ventilkäglor. Kniv. Inköpen. Se stan. Åker igenom. Fram och tillbaks som en raggare. Men sen hemåt igen. Låter tid gå. K är på möte. Tänker “fika”. Prinsesstårta. Men skiter i det. I Delsbo kanske då istället, men väl där skiter jag i fika där också. Det får bli Coop i Ljusdal. Här smakar kaffet lika dåligt som hemma. Nästan. Åtminstone. Men bullen jag får är färsk, kringlande och god.

Runt omkring mig där på fiket sitter dom gubbarna. Ja det är verkligen gubbar med stor G som sitter här. Det pratas 5100:- i arbestlöshetsunderstöd som förvandlas till pension, några tusen mer i fickan, hur politikerna skall låta bli bidragen, att man inte kan få bostadsbidrag som pensionär före sextiofem. Det är tydligen jävligt värre.  Det är en hel värld jag inte känner till. Bidragen har aldrig seglat in i min plånbok. Jag har aldrig fatta varför jag och min familj är uteslutna ur det där som kallas trygghetssystem. Men skit samma.

Jag orkar inte höra på. Handlar. Frukt. Bröd. Flingor. Drar. Inser där ute i bilen att jag är väl lika gammal som de där männen som sitter där och som jag betraktar som urgamla gubbar. Jag är en av dem. HJÄLP! Någon?

Insikter är nyttiga! Kan dock vara dödliga.

Hämtar K från mötet. Anledningen till att vi är här. Far västerut. Bort. Jo tack! Fast hemåt också. Fast jag aldrig hört till.

Nu “hemma” igen alltså. Låtsaskontor och vanligt igen. Snyter mig. Hostar. Sätter på kaffe. I den ordningen. Det har ramlat in en bunt mail. Kravlar mig igenom dem medans kaffet puttrar igenom bryggaren. Inget att längtas efter. Definitivt inte. Men dricker gör man ändå.

Skulle kunnat gå och lägga mig. Men gör inte det. Oavlönad, ohyllad och otackad fortsätter jag flinande mitt värv. En sjukdom? Javisst. Jag har aldrig hävdat att jag är frisk. Jag kör på så länge det känns rätt.  Ja och när det inte gör det längre, ja, då slutar jag. Mer är det inte med det.