Category: Betraktelser & Berättelse

Det är persienner ner det första som händer när jag kommer ner till kontoret. Det där lidandet. Ingen vill fälla ner persiennerna när flödande skön varm sol finns där ute. Den som bara lovar mer och mer och mer och mer.

Men ner måste de. Om man nu skall kunna se och verka. Man funderar en stund på hängmattan. Egentligen är det ett alternativ. Men det tyska i en, arvet efter Fritz, det som alla Svenskar har i sig ungefär som julgran, får en att stanna inne. Ja, åtminstone skall det låtsasjobbas om det nu inte går att jobba på riktigt.  Det är så hans påbud är. Fritz alltså. Om du undrar.

Alla är släkt med Fritz i Sverige så du vet. Det är alltså ingen specifik Hedman-släkting det där. Här finns i vår släkt finns bara bönder och somk mest spännande en “överlöpare” från Norge.

Ja iof, kan du sätta dig med kaffekoppen framför morgon tv en vardag, japp, då har du inte det där släktförhållandet. Grattis. Du är fri. Ja, eller pensionär.

Fast kaffe såklart. Kaffe som smaker nästan OK idag. Jag förvånad. Fick man en kaka till så var allt som det skulle där också. Men “karaktär”. Jodå. 🙂

Tänker man efter så är det gott att leva. Det är underligt egentligen. Det är sällan man kommer fram till en annan slutsats. Åtminstone inte i mitt liv ha det varit så. Då är jag då ändå en blå person. Men en som gillar det. För det mesta. Eller har haft lyckan att får vara “lagom blå” kanske. Mollstämd kanske passar bättre egentligen. En vinstlott såklart. Tack för den.

1301 dagar kvar på skuldsaneringen. Också där går det framåt. Hopp. Är det sådär man sitter och räknar dagarna i ett fängelse också kan jag undra? Då när den dan passerat, har vi nästan tiotusen till i månaden att leva av. Det är skillnad. Tiotusen är pengar det med. Liksom.

Men för alla oroliga kan jag försäkra att jag inte kostar samhället något. Ja inte på annat sätt att jag inte dra in skatt de här åren. ja, något som ju kan tyckas vara dumt. Här sitter jag liksom. Men flödet från andra hållet, de samhälleliga bidragen, de har sällan träffat mig.

Men jag skall inleda dagen med lite städning. Sådant där man får göra utan att tänka för mycket. Som bokföring. Man gör bara. Skönt när det är gjort. Det är nästan alltid värre att ha något hängande över sig, ogjort, än att verkligen göra det.

Så låt det då bli så.

Nu!

Det är underligt. Det är bara kanske tolv trappsteg ner och tolv trappsteg upp från källaren när jag hämtar tvätten och hänger upp den. Men på den där lilla (o)turen rinner all energi ur mig. Nu sitter jag alltså här och funderar om jag inte skall lägga mig helt enkelt. Läsa, drömma, sova och sen vakna pigg och, nåja, alert imorgon tidigt.

Men jag har inte bestämt mig ännu. Det är ingen brådska.

Jodå. Det är pollen såklart egentligen. Men tankekraft hjälper en bit. Alltså att tänka bort det som stör och bråkar med en.

Björkarna kommer faktiskt. Det är nog den tidigaste “björkbladningen” jag har varit med om här uppe. Man tackar och tar emot.

Får man hitta på ord hur som helst förresten. En del tycker nog inte det. Speciellt inte de där människorna som står still vid rött klockan fyra på morgonen vid en tom korsning där inga andra bilar syns till. Har man sett det, och det har väl de flesta av oss, vet man att mänskligheten kommer sannolikt förslavas under AI.ja, om vi förslavas av ett gäng reläer så lär mer sofistikerad teknik vara en enkel match.

AI förresten. Beslutsstöden. När ADB kom – ja IT hette så innan det var uttjatat och bytte förkortning –  så skylldes nästan alla fel på “datan”.  Ja och det gick inte att rätta då eftersom det var “datans” fel. Snart ser vi samma sak i en AI-värld. Jag är helt säker på det. Den och den AI processen kommer fram till något och det kan man ju inte ändra på eftersom vi inte är lika smarta så att vi förstår. Ja och att som undanflykt eller slöhet använda det där som ursäkt är väl en sak, så var det ju med ADB-vitrockarna, det var såklart jobbigt att ändra saker. Men att köpa de där argumenten, som många gjorde då, majoriteten rent utav, det är otäckt. Jävligt otäckt.

Japp, skall nog gå och lägga mig. Kanske åtminstone eller snarare troligen.

Vem vet. Liksom.

En vän är iväg och lyssnar på Metallica. Hmmmm… Det blir man ju lite avis på.  Har inte upplevt dem live. Ännu. Är nog den bästa musik jag vet just för tillfället. Även om jag både gillar och lyssnar på mycket annat. Men när jag behöver energi och det flyter så återvänder jag alltid till Metallica.

Men nästa gång.

Kanske.

5G sägs vara IOT frälsaren. 2G lägger man ner, vissa också 3G. Där är ackilleshälen. IOT grejer skall leva länge. Många i alla fall. Där fungerar det inte med korta livscykler. Vi måste i alla fall prata 40 år. Kanske 50. men det är klart skall man byta några biljoner enheter vart tjugonde år pga av teknikutvecklingen så driver et väl ekonomin. Fast galet är det. Hur som helst blir det väl inte ett transport utan flera.

Eller något…

Liksom…

Nu skall jag gå och lägga mig.

Upp.

 

Varje morgon är lite “hej macken” här när jag kommer ner till låtsaskontoret. Jag ser mig runt. Böcker. Elektronik. Datorer. Ja och jag trivs. Och slutsatsen är såklart självklar varje gång. Det, just det, den känslan, är värd något. “Hej macken”. Flinar och säger det för mig själv. Kurrar som en katt.

Det blå har bleknat bort lite idag. Men det tog mig genom en del uppgifter igår. En bra dag är en flödande dag. Jag njuter i det. När det rinner på i huvudet. Men flyter det på sådär så blir man såklart mindre blå och blir man mindre blå så minskar flytet. Så uppgiften nu på morgonen är att bli lite deppig till sinnet fast man inte är det. Kanske hjälper det att slå sig själv med en hammare på tummen?

Google skall släppa Android for Things 1.0 idag sägs det. Eller har redan släppt snarare. Pratet börjar nu. Jag har testat ett tag. Och javisst finns det positiva grejer. Uppdateringar av firmware är en sådan i högsta grad. Men inbäddade enheter har kanske blivit mer resurserbjudande men inte fasiken lär det sitta en Linuxburk i varenda enhet som förut fungerande med en 8-bitare. Det kan jag inte tro. Nedåt i värdekedjan åker de såklart hela tiden. Så en marknad för Android of Things lär det såklart finnas. Ja, annars skapas den väl. Det finns pannkakor i kyldiskarna också.

Men jag trodde inte på C på singelchippare heller när IAR skickade sina testversioner tills oss där på 80-talet. Det var ju fel så fel så fel. Inte många sitter och koda i assembler idag. Inge större kodpartier i alla fall. Men jag såg det inte mest pga av 128 byte ram. Ja det ändrade sig ju snabbt. Jag åt snällt upp hatten. Kröp hela vägen fram till korset.

Ja SSL koden börjar fungera nu. Det är lite kvar att flippa med ännu. Tro tamefan det blev ett allmängiltigt bibliotek av alltsammans också. Om jag nu orkar ta i från fötterna och paketera alltihop. Ja, och skriva manual. Det räcker liksom gott och väl med allt annat låtsasjobb.

Man borde väl bara ge sig. Ge upp. Men jag håller mig i alla fall sysselsatt i väntan på döden. Det kan väl inte vara sämre än att sitta och lägga patiens om dagarna ändå? Fast kanske. Massorna har rätt. Jag har aldrig tillhört dom. Inte de andra heller för den delen. Inget jag gråter för. Bra försök liksom.

Kaffet smakar som vanligt skit här på morgonen. fattar inte varför jag dricker det. Men det är väl det där med rutiner. Dumheter liksom.

Men jag skall sitta på lite Metallica och dyka in i Åkes värld. det är lite ballonger och serpentiner där just idag. Man gapar liksom. Men bra säkert. Liksom.

Björkarna slår ut. Vad är nu detta? Snöhögar kvar ju. Tidigast hittills. Den som säger att det beror på klimatförändringarna får en smäll på käften.

…en man/kvinna med ett blankt skrivbord.  Jodå, det må vara blankt men det skall åtminstone inte synas att det är det. Ja, sen gör du såklart som Du vill…

Inget inplanerat idag heller. Det brukar som mest vara sophämtning i den där kalendern. Ibland något annat. Ibland något spännande. Men oftast noll. Den sägs ju att den där kalendern visar hur viktig man är som person. Ja och man kan väl tro att just det stämmer om man tittar i min. Den skriker “nolla” och “oviktig”.

Välter en rosenpelargon när jag skall vattna den. Krasch, boom, rakt ner i golvet. Såklart planterad i lerkruka, bristvara här. Den får nytt hem i hängampel som skall få komma ut vad det lider. Kanske var det avsikten med det hela hela tiden. En rosenpelargon som längtar bort, ut, på upptäcktsfärd. Vill den det där riktigt mycket så står den på Times Square en dag. Allt börjar med viljan. Resten får man jobba för. Sådant känner pelargoner. De har redan gjort resan från Sydafrika.

Jag är härligt blå i sinnet idag. Det där sammanfaller med kreativiteten och är inte helt ovälkommet här. Ja av förklarliga skäl eftersom kreativiteten är en viktig del av mig och mitt liv. Visst, den där sorgklumpen i magen – den som längtar efter att  krams bort – som följer med det där kanske man ville slippa. Men botemedlet, eller kanske bara undanflykten, är att dyka in i uppgifterna. Hittills har det alltid fungerat. Jag undrar ibland om det var därför farsan arbetade jämt också. Han som levde för sin fabrik. Dygnet runt. Året runt. Man skulle ju inte bli lik honom var det meningen men blev ju det i alla fall.

Men måndag är det. Det finns mycket tid kvar av veckan att göra storverk på. Det älskar jag. Man får akta sig för att bli för glad för det bara. Behålla det blå som en skör porslinssak inom sig. Det nödvändiga.

Men nu så. Jag har kaffe i min kopp. Det smakar inte alls för jävligt. Jag vet vad jag skall låtsasjobba med. Så varför inte köra? Jo så får det bli. In i det bara.