Man skrapar ur några frön ur de där tomaterna som inte han ätas upp. De som är på väg till komposten. Ner med dom i sandblandad jord efter att de fått torka lite. En vecka senare tittar dom upp. Nya tomatplantor. Plantor som kan bära mängder med tomater var och en och själv bli två, kanske tre meter höga.
Tänker man inte WOW och förundras över det lever man antagligen inte.
Jodå, börjar dan med att besiktiga bilen. Eller återbesiktiga. Tre dagar före körförbud. Det går bra. Den känslan är alltid god. Fattar dock fortfarande inte det där med fjortonmånaders besiktningsperiod. Står fortfarande samma tidsspann på papperen jag får. Men skönt att det där är klart. Bra start på veckan. 33700 mil and going.
Köper Alvedon på hemvägen mot tandvärk. Man får försöka klara sig ett tag. Hur skulle man kunna leva utan Alvedon? Hur många halvsega dagar har inte de där värktabletterna tagit en genom i livet.
Kallare här idag. Men temperaturerna tar sig inte ner under nollan under natten här på kullen. Stannar vid plus en ungefär. Men längre ner i dalgångarna blir det kallare såklart. Säkert minusgrader.
Har ett intressant fenomen på ena sensorn som ligger i komposterna
Något som händer med sensor? Fukt? Eller händer det något annat spännande där bland matrester och annat. Hade en liknade dip under gårdagen. Får följa upp.
En riktigt sönderhackad vecka den här veckan. Det behövs inte så mycket för att det inte skall bli något alls gjort egentligen. Det är som det är. Man får låta en och annan vecka fara ut i evigheten fast man inte är helt nöjd med sina prestationer just den veckan. Ja om nu en låtsasarbetande någonsin kan vara det. Det kan verkligen diskuteras.
Annars gillar jag alltså måndagar. Då när man har en hel vecka på sig att uträtta storverk framför sig. Tror man. Man tror att man hinner med så mycket på måndag. Det är långt bort från fredagarnas kranka insikt om att en vecka bara blixtrar förbi och inte alls innehåller så många timmar som man trodde på måndagen. Ja lite sådär är det ju med synen på ett liv också i min ålder. Det går jäkligt fort det också. Det var ju så mycket man skulle göra, så mycket man skulle se. Man backar hela tiden. Släpper mål varje månad. Inser att man inte kommer att hinna allt.
Men det är gott. Märkligt gott. Livet. Man får vara tacksam för det i alla fall.
Jag fattar ju såklart att det här med komposter och deras utveckling, ja och tjusningen i den, inte riktigt kan uppskattas/fattas riktigt av alla. Men jag har nu en gång för alla snöat in på detta område som faktiskt gränsar ordentligt mot surdegsbakarnas värld av mikroorganismer i arbete. Ja det är också häftigt om man följt en surdegslimpas väg från en bubblande kultur till ätbar.
Att snöa in på saker handlar väl mycket om det där att bevara barnet inom sig. Att fortfarande kunna säga WOW över det där som egentligen “bara” är alldagligheten. Nädå det är nog inget fel i att vara vuxen där i sinnet heller. Möjligen lite tråkigare. Men vad vet en sådan som jag om det. Noll gissningsvis.
Hursomhelst har båda våra komposter kommit igång riktigt bra nu. Den ena verkar ha förlorat sitt lock denna blåsiga helg, eller också har det bara åkt på sniskan, skall snart ut och kolla det, men fart på dem båda är det nu. Nummer ett fick verkligen raketstart nu under helgen. Tänt vare här liksom.
En tanke inför nästa år har varit att stoppa en temperatursensor inuti en björk. Följa savens flöde höst och vår. Han inte med det i fjol men hinner kanske med det i år, Nytt att snöa in på i höst. Sen skal ju den där väderstationen upp såklart. Måste få till det i år.
Behöver kattsand. Katterna tycker det är för blött åt tassarna ute. Skiter inne i kattlåda. De är högre upp på utvecklingsstegen. Tycker dom. Behöver servas. Så affären. Man får åka ner. En påse klumpfri kattsand. Tre katter gör av med några på en månad. När de inte ids gå ut. Tilltagande tillstånd med ökande ålder. Åttio och nittio och trettio. Om man räknar om enligt gängs jämförelsemetod. Två åldringar och en ungdom.
Men affären alltså. ICA. Jag är väl liksom längst ned på skalan här i byn. En konstig typ som bara sitter hemma. Som alltid suttit hemma. Som inte äter kött. Som inte jagar. Som inte fiskar. Som inte har skoter. Underligheten själv. Ja och det märks där nere i affären. Nog hejar också jag på folk. Nog studeras det jag köper. Men jag känner ingen. Pratas det så pratas det väder. Eller sjukdomar. Andras.
Men det passar mig utmärkt. Jag är gärna byfåne. Eller en ingen-person. Och visst, allt det där är mitt fel. Det är inget fel på människorna här ute. Snarare tvärt om. De flesta är helt underbara. Men en sådan som jag passar inte in. Men jag får en hel del gjort just därför. Sådant som ingen varken förstår eller bryr sig om. Om nu ingen annan, utifrån, en Jesus, berättar om det. Det måste alltid vara någon utifrån som säger hur det är. Själva kan vi inte sånt här ute på landet.
Inte för att jag passade in i Stockholm heller. Förresten.
Eller i Edsbyn. Ju.
Eller på något annat ställe jag bott.
Det handlar inte om var man bor.
Men med det där är det som det är. Man är som man är. man gör det man gör. Kan väl kanske ändra på sig men vill inte. Liksom. Är en vrång jävel. En som vill gå efter egna vägar. Som alltid velat det. Fast de där vägarna inte finns där ännu.
Ja ni vet väl. Går man upp en ny väg så säger de som kommer efter dig på den nu upptrampade och utmärkta vägen att de alltid gått där. Så är det bara. Man får fatta. Tugga i sig. Det också.
Men jag får handla. Jag får betala. Jag får ta mina varor med mig ut från affären och åka hem. Det är alltid något. Två hej och en nick. Dagens sociala träning.
Det är säkert en del som tycker ett sådant där utanförskap kan låta ledsamt. Men det behöver inte vara det. Inte om man väljer själv. Om man måste. Hans Lidman, Edsbyn var väl en sådan där filur han också. En som fans på sidan om. Skrev gudomligt. Behövde det där utanförskapet för att kunna göra det. Tror jag. Men någonstans blev det för mycket. Då tog han revolvern och tryckte av. Avslutade. Ja, det måste vara en revolver förresten. Möjligen dynamit. Som dragspelarens farsa. Grannen. Kabooom. Slut. Borta. Kråkmat.
Men så långt skall det väl inte behöva gå. Inte än i alla fall. Än finns det att göra. Liv att leva. Ja och lust att leva det också. Dessutom har jag ett avtal med han/hon/det/gud att leva hela livet, att inte fuska, nope, målsnöre innan vila. Jag har lovat. Heligt lovat. I ett svagare ögonblick.
Eivor Cedeqvist har gjort en fin bok om Los. Samlad lokaljournalism från hennes egen penna. En sida får K och jag också. ja det är ju lokaljournalistik så de flesta som bor här får väl en sida. Annars finns man inte. Inget märkvärdigt med det. Men man känner såklart aldrig igen sig i berättelserna om en själv gjorda av någon utifrån. Jag har nog en hel låda med urklipp någonstans med sånt. Innan jag tröttnade på att spara. Började kasta. Då när jag fattade att jag inte blir någon annan, bättre, för att någon skriver om mig i en tidning.
Fast Eivor har gjort ett bra jobb. Det är en fin gravsten hon skapar sig och över en yrkeskarriär. En gravsten som kommer stå där. Bli vackrare och värdefullare med åren. En som ingen behöver skämmas för. Speciellt inte hon som rest den.
Google vill bjuda på resekostnader till San Francisco. Men jag tycker Google kan komma till Los. Pitchande ogillar jag så till den milda grad. Be mig göra det och du åker på en smäll. Sedelbuntarna får vara hur stora som helst.
Fast till SF åker jag gärna. Ofta.
Har tandvärk förresten. Det är halvroligt. den nuvarande budgeten tillåter inte direkt att man åker iväg och fixar. Det där med tänder har ju blivit det som skiljer ut de fattiga från de rika. Man får stå ut.
Nu har jag fyllt på med lite dynga igen. Det hjälper inte i utanförskapet. Men jag ler för mig själv när jag tänker på hur mycket svammel a’la PO Tidholm som jag lyckats peta ner här på bloggen genom åren. Han, den gde mannen, skall ut på vägarna i Norrland och berätta vad som gått fel. Att det blir värre. Att det går åt helvete med allt. Men något skall väl alla leva av antar jag. Hans Rosling hade säkert genomskådat det där. Men borta. Saknad. Bara svartmålare kvar.
Men kompilatorn börjar kallna. En kall kompilator är en olycklig kompilator. Så slutsvamlat. För idag. Åtminstone. Kortmeningskalabalik. Vilket underbart ord egentligen.
Pratar länge med en bekant idag på telefon. Han vet att jag “jobbar” med VSCP. Han har varit i kontakt med Johan Ehrenberg och folket i energiparken i Katrineholm om ett projekt. Det är det han vill prata om. Och vi pratar om det. Länge.
Jag stod själv där nere själv för några år sedan och försökte förklara fördelarna med ett öppet och fritt system som VSCP för styrning och kontroll. Ett som skalar från de mista billigaste enheterna till de största. Men kände väl då som nästan alltid annars att jag inte lyckades överföra fördelarna med VSCP jämfört med annat. Då ville jag det verkligen. Trodde att jag kunde få folk att förstå. Var lite besviken när jag gick därifrån. Därför jag inte lyckades få dem som borde förstå att förstå. Mitt problem alltså, inte deras.
Anledningen till att man nästan aldrig får folk att förstå är att de aldrig kommit nära inbäddad elektronik, att de närmaste ett styrsystem de kommit är att med en mobiltelefon tända/släcka en lampa, att de tror att allt är så enkelt att en Arduino och tre timmar och eget ad hoc tänk levererar den bästa lösningen i världen där och då. Skit i om saker fungerar med annat om det ändå är världsbäst det man konstruerar själv. Vem behöver andras teknik då?
Nope, jag påstår inte att VSCP är bäst. Men det är i alla fall genomtänkt. Det löser de där grundläggande problemen och de är byggt för att fungera som en abstraktion för anda (kanske) bättre lösningar (när/om de kommer). Man kan alltså lugnt bygga något VSCP baserat och sen veta att den lösning man åstadkommer kommer att fungera med “världsbästa standarden” den dag den kommer (har väntat +17 år på den nu). Det handlar bara om att skriva interface och lager av funktionalitet kan sedan bytas efter behov.
Men numera… nu orkar jag inte stå där och försöka förklara. Allt ork där tog slut under en Vinnova utlysning. Jag skrev en ansökan, försökte förklara, men eftersom VSCP innehåller mycket funktionalitet, det ÄR stort, skickade jag med specifikationen. Blev utsorterad därför. För mycket dokumentation. Sedan dess orkar jag inte ens försöka förklara.
Så som idag. Visst kan jag komma med en lösning för ett solelsgenererande hus. Men orkar jag verkligen argumentera för min lösning? Nope! Den som hittar hit (till VSCP) får göra det. Jag orkar inte tjata på något mer.
Det är ett riktigt sommarregn där ute när jag vaknar strax efter sex. ja om det nu kan sommarregna innan det är sommar. Hemtrevligt låter det hur som helst. Man vill stanna kvar där i sängen. Ja och gör det en stund. Det är ingen brådska. Inte nu som mitt liv blivit.
Men solen tittar fram när jag kommer ner. Finväder gör att också +100 kvadrat låtsaskontor känns som en fängelsecell, man vill ut, ut i friheten,ut till D vitaminer och UV strålning. Men man håller igen såklart. Behärskar sig. Blir tråkig. Drar för persiennerna. Sätter på musik högt. Låtsas som om det inte är helt underbart där ute.
Plotly skickar två dekaler i världens minsta brev. Men fram kommer det. Det måste vara struligt att hantera stort, smått, knubbigt, smalt, långt osv för postens system. Men de lyckas ändå nästan jämt. Man kan möjligen klaga på annat, som avgiften på Kinapaketen, men leveranserna är det inget fel på. Inte servicen heller, åtminstone om man har lantbrevbärare som vi. Allt fungerar klockrent. Tror en del gnäller för att gnälla.
Fast jag undrar varför jag år de där dekalerna. Men tack ändå. Liksom.
Sällsamt oinspirerad just nu. IIla. Finns väl hur mycket som helst att göra. Men det är kanske just det. Att det finns för mycket att göra. Tyngden på axlarna blir för stor. Man behöver bortse från elefanten och fokusera på tuggan. Ni vet, skall man äta en elefant så gör man det genom att ta en tugga i taget. En programmerare, som inte lär sig det, ja, ger snart upp, eller mår skit. Men ibland måste man också ta sig til den där holistiska positionen. För att bekräfta att man går i rätt riktning.
Plommonträdet har fortfarande lite att jobba med. Ja det har ju jag också. Så …
