Jag ligger där och kan inte sova. Funderar. Det är ganska trivsamt på det hela taget. Jodå, jag antar att så känner man väl bara om det där svårsomnade inträffar rätt sällan som i mitt fall. Det kan säkert vara ett helvete att ligga där och fundera om det händer ofta.
Men så är det inte för mig alltså. Inte nu. Jag tänker på hållpunkterna. Eller hållplatserna. Framåt. Om man får leva.
2021
Den första är såklart 2021. Ja jag skrev faktiskt 1921 först. För för mig låter 2021 som framtiden. Ja och det är ju det det är. På sjuttiotalet sa Erik Bergsten att bilar skulle flyga på 2000 talet, ja, där i framtiden. Nu är man här. Ja HÄR, med. Visserligen flyger inte bilarna men ändå.
Hursomhelst. 2021 så är skuldsaneringen klar. Konkurs för D of Scandinavia AB 1992, en hel räcka jävligt jobbiga år däremellan, frihet 2021. Längre än en mördare sitter. Livstid var väl tjugo år i Sverige tidigare. Men företagare är suspekta. De fuskar bara. Har sparat undan en massa svarta pengar som de förvarar i kistor i sina källare. Det är lite så statsmakten sett på allt det där. Men sakta har det faktiskt luckrats upp. Sakta börjar systemet förstå var pengarna som kommer in i ekonomin faktiskt kommer ifrån.
Men 2021 alltså. Från och med november det året så har jag inga tunga stenar att bära runt min hals. Dessutom blir jag pensionär det året. Men framförallt läget är enklare. Det finns framtidstro. Hopp igen.
Nu skall man leva och vara frisk såklart. Det är förutsättningen. Ingen självklarhet. Men låt oss nu förutsätta det, hoppas i mitt fall. Full fart därifrån alltså. Nåja. Inga risktaganden. Den tiden är över. Dumt för samhället men bra för mig.
Det finns mängder av människor som jobbar på som sextioåringar så några problem därvidlag ser jag inte. Vad andra tycker skiter jag alltså i. Pension är ändå för fegisar.
2026
Nästa hållpunkt är då 2026. Ett ödesår på många sätt. Då fyller jag sjuttio. Farsan dog som sjuttioåring. Det är en viktig hållpunkt liksom. Men det finns ingen anledning att låtas sig hindras av en siffra som “70”. Det kan jag se bara genom att studera min omgivning. Det finns mängder med sjuttioåringar som det är full fart på. Som är hur klara i huvud och kropp som helst. Som lever.
Möjligen skall jag börja röka marijuana som sjuttioåring. Något skall man ju ändå börja med som vuxen också.
2036
Här snackar vi framtid. Åttio år. Nu borde åldern märkas. Men orkar jag hit så har jag arton år att göra storverk på. Nu kanske man får sluta med ytmontering dock. Finmotoriken ni vet. Synen. Det finns inte så starka lampor. Men göra musik borde man kunna och koda en och annan rad borde väl fortfarande gå som en dans..
2046
Nittio. Nu har ungarna tänkt “dö då” i åtminstone tio år. Men med dagliga promenader, med eller utan rullator, så klarar jag nog av att koda lite fortfarande. Möjligen får skärmen bli en av större modell. Förhoppningsvis så bor jag i en timrad stuga långt bort från människorna vid en å där jag kan vila under en björk under trötta dagar.
2056
Hundra. Knappast att jag blir så gammal. Fast visst, åtskilliga i släkten har nått aktningsvärda åldrar. Man vet aldrig. Fast härifrån borde man väl kunna få ta det lugnt. Läsa lite. Lyssna på musik och somna till konserter och teaterföreställningar.
2066
Nu vet ingen att man ens funnits. Men hade man levat var man 110.
2076
Om bloggen fått ligga kvar så blir den intressant här. Det är konstigt. Det behövs alltid alla dessa år för att det vanliga skall bli märkvärdigt. Ja och blir bloggen utgiven som bok så lär väl musiken ges ut den också. Lite Lim-Johan sådär. En konstig gubbe som levde förr.
2106
Har jag inte fått en staty över mitt ihärdiga kodande här så får jag aldrig en. Tänka sig ändå, om det kommer man inte veta ett dugg. Eller bry sig för den delen.
Sen, där någonstans, somnar jag lugnt och stilla och lyckligt. Att räkna år är lite som att räkna får.
Varje gång jag sitter där på toaletten, nåja NÄSTAN varje gång, som jag sitter där och pressar ut (ja till och med pressandet sköter sig ju nästan själv) de där restprodukterna, förundras jag över hur allt kan fungera så bra. Det fungerar liksom bara. I mitt fall i över sextio år. Några mindre glitchar har det ju varit. Trög mage och lös mage, men på det hela rullar det bara på. Några buggar är det inte att tala om. Knappast konstruktionsfel heller. Ett till synes perfekt maskineri är det.
Jag vet att tarmflorans bakterier placerad på en våg väger sisådär fyra kilo. Det är många vänner alltså att tacka för att det verkligen fungerar. Tar vi sen och adderar tarmväggar och deras celler, massor av celler som varje dag arbetar för att hela den där maskinen som nu är jag skall fungera.
Man måste vara dum i huvudet om man inte sitter där på toaletten och förundras.
Liksom.
Men anledningen till att jag verkligen känner tacksamhet idag för är att min förkylning känns mycket bättre. Visst hostar jag fortfarande med mycket plågade magmuskler och visst lär det gå några meter snorpapper idag också. Men på det hela taget så verkar saker gå åt rätt håll. Som det brukar göra. Förkylningar är sällan dödande. Nästan aldrig om man tänker efter. Åtminstone inte om man är frisk för övrigt.
Så den där attacken från ett gäng (ofta vackra) förkylningsvirus är ännu en gång avvärjd. Men det sker inte av sig själv. Immunförsvaret, arméerna i det kungarike som är jag, krigar mot den där angriparen, och när man blir frisk då, som jag är på väg att bli nu, så har de där arméerna vunnit slaget. Alltså idag skulle man kunna likna vid 2:a världskrigets D-day. Dan när det vänder.
Ja och man är ju kung där i sitt rike. Över tarmbakterier, vita blodkroppar och övrigt immunförsvar. Ja alla andra miljarder celler också som finns där i ens kropp och gör sitt jobb. Det minsta man kan göra är väl att åtminstone någon gång ibland säga “tack”. Eller hur?
Så det är därför jag känner den där tacksamheten idag. För alla de där vita blodkropparna som offrat sig för resten av maskineriet. För alla andra mekanismer som har fungerat och fungerar. Nope, jag sköter väl inte min kropp som jag borde. Jag kunde göra det mycket bättre och borde göra så. Men den jobbar på ändå. Denna fantastiska kropp som jag fått. Det går liksom inte annat göra än att rikta ett stort tack till alla där inom mig som utgör just mig. Tack, tack tack.
Sen virus… Är det onda “varelser”? Eller är de bara. Behövs de? Ja, om man som jag hyllar jämvikten som princip är det lätt att acceptera också virus. Ont och gott kan man kasta iväg in i religiösa skumma källare. Allt bara är nämligen. Man får se virus som träning inför värre saker. De har sin uppgift att fylla. Allt har det. Det är bara vi, begränsade varelser, som ibland har svårt att se hur det hänger ihop. Det är ju så komplicerat det enkla.
Så tack virusar också. Ni som får mig att inse hur bra det är att leva en vanlig dag utan snor och hosta. Som får mig att uppskatta det fantastiska jag har.
Experimenterandet är väl ändå det som är roligast. Att “fungerar” räcker. Ja till och med “nästan fungerar”. Allt det där andra skjutet åt sidan. För en stund i alla fall. Innan det är dags att ta tag i det. Göra riktiga grejer.
Allt skulle således vara utmärkt denna kväll om jag inte drabbats av hostan från helvetet. Vore jag nu religiös så skulle jag skylla på synderna, ja till och med arvs-dito, men nu är jag inte en sådan, så virushelvetet får onda ögat. De där vackra icke-liven.
Undrar verkligen hur man kan producera så mycket slem som jag har gjort de sista veckorna. Epitetet slemmig typ är det bara att ta åt sig av just nu. Svårare annars. Men man får bjuda till. Liksom.
Världen runt omkring mig hoppar från tuva till tuva. Just nu heter tuvan maskin inlärning. Förra månaden något annat. Man jobbar hårt på varje tuva. Läser in. Men mest rubriker. Hinner inte mer. För snart kommer nästa tuva. Det finns fler rubriker att läsa. Jag känner att det finns en stor osäkerhet i min värld, den tekniska. En rädsla att inte hinna med. En ide om att göra något överskuggas av nytt, nytt, nytt, alltid nytt.
Det är klart man skall hänga med. Utnyttja det nya. Men man borde göra klart ibland också. Realisera den där visionen. Inte bara rikta pilbågen mot ständigt nya mål och ropa halleluja.
Fast vad vet jag. Egentligen. Roligt är det såklart. Att alltid finnas i framkant. I alla fall tro att man gör det. Fast ängsligt är det såklart. Hela tiden denna ängslighet över skrået.
Allt tar längre tid än vad man tror. Det vet jag. Man hinner med. Om man vill. Men utvecklingen står såklart inte stilla heller. Det tackar jag för. Just det har alltid varit min drivkraft och glädje. Ja lycka många stunder till och med.
Man blir lugnare med åren. Men osäkrare på det mesta också. Tur då att man numera vet att de där osäkerheten faktiskt är ett tecken på att man lärt sig i alla fall något. Det är de med de självklara slutsatserna och profetiorna som är dumskallarna. Men för att fatta det måste man såklart leva några år. Eller leva.
Fast det här babblandet har jag inte tid med. Icke.
När jag ser bilder från hamnar, de där lyftoken men låsningar på containers, så vet jag ju att i en del av de där snurrar min kod antagligen. Det är det där med att vara en liten kugge i ett stort maskineri och att vara nöjd med det.
Just de där, som prototyper, var jag ner till Bromma och bytte ut på min 50-årsdag. Det var allhelgonahelg, jag konsult, bråttom, så bara att åka, allt rinner ju ner på konsulterna. Man släppte in mig på morgonen sen kröp jag på maskinerna och bytte de där prototyperna och uppdaterade deras firmware. Lunch, några sockerbitar i matsalen. Sen ringde jag den som släppt in mig som kom och släppte ut mig och så åkte hem till Los igen. Hemma sent på natten.
Jag skickar upp en build som är trasig. Så kan man ju inte ha det. Får sitta här en stund till. Fixa. Annars dumstrut på huvudet hela dan imorgon. Efter vad jag fick berättat körde man med det på Microsoft under Windows NT bygget. Hur det är nu för tiden vet jag inte. Världen var mindre då och där. Ja och här sitter man med dumstrut på hela dagarna i alla fall.
Hostar och snorar gör jag fortfarande. Finns det ett slut på den här förkylningen? Antagligen inte. Han/hon/det/gud’s straffdom till dem som inte tillber den ende han/hon/det/guden. Hur man nu beter sig för att bli så enkelspårig.
Neon och avgaser drar nu som alltid på hösten. Neon i bildlig mening då. Har ju blivit svårt att hitta ädelgasskyltning på annat än museum numera. Men en del av hösten hör verkligen till städerna i mitt sinne. Behöver det där livet runt omkring mig medans allt lägger sig i vila där ute i skogen, på stränderna och på åkrarna.
Jaha och där var då “felet”…
Koda, koda, koda, kompilera…. igen…
Ursäkta pausen. Fast den märks såklart inte egentligen när den hamnar i ett sådant här flöde. Alltså inte för dig som läser. Här har man kontroll på tiden. Jag alltså. Leker han/hon/det/gud. Som på film, som i böcker. Men de flesta bryr sig såklart inte om sådant. Har fullt upp med Insta och Fejjan och lekprogram på tv. Antagligen med rätta. Tiden är en bitch.
Nu färdas koden ut över Atlanten igen. Bättre lycka denna gång tror (och hoppas) jag. Själv tänker jag färdas upp till min säng. Där, läsa en timme. Njuta av en härlig bok. Vad vore livet utan böcker?
Jag ligger där och kan inte sova. Funderar. Det är ganska trivsamt på det hela taget. Jodå, jag antar att så känner man väl bara om det där svårsomnade inträffar rätt sällan som i mitt fall. Det kan säkert vara ett helvete att ligga där och fundera om det händer ofta.
Men så är det inte för mig alltså. Inte nu. Jag tänker på hållpunkterna. Eller hållplatserna. Framåt. Om man får leva.
