Category: Betraktelser & Berättelse

…inte här. Det snöar. Rikligt. Alla väljer var man vill bo. Nåja de flesta. En del väljer bara tokiga ställen.

Vi vilar ut efter gårdagen. Sista april för oss är att ge sig ut med bilen och se oss omkring. Ta nya vägar som vi inte provat förr, hitta hus där man skull kunna bo. Ja, läs fly till. Och såklart, vi blir inte besvikna den här gången heller. Det finns alltid en ny väg. Det finns alltid ett nytt hus till salu.

Vi träffar en gammal man, 84, när vi stannar till vid ett hus som står tomt. En gammal Hälsingegård. Ett vacker hus. För stort för oss. Definitivt. Inte till salu heller. Vi söker det lilla. Ett hus att dö i. Inte nu. Men sen. Men det här huset är fantastiskt. Markerna har visserligen växt igen.  Men man kan ändå gissa hur det såg ut här förr. Den gamle mannen på sin permobil berättar att det är två poliser från Stockholm som äger det numera. Som sällan är här längre. Så som det brukar vara. Men det är så det är numera också här. Husen säljs som sommarstugor. Avstyckade från skog och mark sedan länge. Skogspriserna har aldrig varit högre. De som köper har aldrig haft mindre känsla för bygden där den ligger. Tavlor och konst i bankvalv delar skogarnas öde.

Men den gamle mannen berättar om ägaren till huset. Hur han röjde ny mark. Sålde enmetersved till Bollnäs sjukhus, blev rik på det. Ett stort sjukhus sög i sig mycket ved och hade man den affären i sin hand var allt gott. Barnen drog till städerna och till andra gårdar. En son blev kvar. Försökte leva upp till faderns krav. Det som så sällan går.  I fyrtioårsåldern sköt han sig i huvudet med ett avsågat hagelgevär. Han som inte kunde arbete nog. Odugligen. Så det vackra huset bar på den stora sorgen såklart. Den som fanns där i luften. Som fick oss att stanna. Så att vi fick höra historien.

Men vi far vidare. Säger hej.  Småvägar, gropiga vägar, större vägar. Tröttar ut oss. Blir hungriga. Vi äter pizza och dricker en cappuccino. Galet en kärv månad som den här men det är under de kärva månaderna man kan behöva lyftas för att orka med. Ja, det där förstår man inte om man aldrig varit där.

Husen i Hälsingland kostar nästan ingenting. Man kan börja ett nytt liv på Lenninge Herrgård för en struntsumma t.ex. Trettio år för sent för oss såklart. Men är man ung så slår man såklart till. Realiserar drömmar. Här där Voxnan möter Ljusnan.

Vi snubblar nästan på Marin Stenmark och Hanna Hedlund, men får nöja oss med att heja. Kilafors. Byskolan. Fast vi åker kanske bara förbi. Vet inte ens var de har sitt boende. Så kanske gör vi inte ens det. Nope, letar inte efter dem heller. De har sina liv. Vi har våra. Vägen, den vi av en slump åker efter, råkar bara gå igenom de trakter de ibland befinner sig i. Mer än så är det inte. Mer än så behöver det inte vara.

Vilse ett tag. Fast hamnar i alla fall inte i Furudal som vi brukar göra när vi är det. Framme i Bollnäs till slut. Bunkrar. Korv och bröd och Fanta är en självklarhet på inköpslistan. En tradition sedan decennier tillbaks. Korv och bröd under ett liv. Alltså denna dag. Möjligen med ett avbrott under Uppsalaåren. Hemma inmundigas inköpta specialvaror. Vi nöjda. Kollar en film. Somnar.

Så maj idag då. Skönt. Snön gör inget. Det är så det är. Det svänger lite fram och tillbaks. De sista säckarna pellets ligger i behållaren. Imorgon är de slut.  Eldningssäsongen är över för i år. Inte minst ekonomiskt är det skönt. En frihet på många sätt. Man är alltid lite mer på spänn under vintern för att saker skall gå sönder. Nu under våren, sommaren och hösten kan man leva lite mer dag för dag. En T-shirt, jeans, barfota, fil och macka till lunch. Enkelt. Lätt. Skönt.

Jag skall börja min låtsasvecka om en stund. Livet tickar på. Jag med det. Nöjd så.

Låtsasjobbar. Låtsasjobbar in en låtsasjobbardag. Valborg. Ja det var alltid borgligheten som kallade Valborg “Valborg”. Vi arbetare sa bara “sista april”. Det var få som hade mössor bland arbetarna. Det fick duga med en keps. Kanske är det därför jag heller aldrig köpte mig en studentmössa. För att det är en klassmarkör. Inte bara en “nu jäklar festar vi utav bara helvete” markör. Man borde köpa sig en keps.

Fast å andra sidan läste jag ju in det där gymnasiet på en vuxenskola. Också det är väl ganska mycket arbetarväg att vandra. Det fanns inte många högborgerliga där heller.

Efter Valborg första maj. En dag som för mig inte betyder mer än att det är en ledig dag. Det känns så förbannat gammal och förlegat det där med att stå i armkrok och sjunga internationalen. Dessutom när det är mest finare folk som står och sjunger. Ja och några gamlingar såklart, japp sen några som inte fattat att det är en ny tid nu. En tid där man måste handla istället för att sjunga uråldriga sånger. En tid när man måste försvara det som stora män och kvinnor skapat genom att våga gå vägar som ingen annan vågade gå.

Ja jag pratar om Sveriges balansakt på den där knivseggen mellan socialism och kapitalism. Kan vi behålla den balansen kan vi fortsätta att bo i ett av världens bästa länder. Ramlar vi över åt endera hållet är det slut med allt det där. Det här blir ett skitland. Det är det inte nu. Icke. Fast en del gärna vlll skrika det i megafoner.

Man behöver bara räkna ihop M och SD röster för att förstå att vi är nära en avgrund som är djupare än att ljus kan nå ner i den. De rädda och de sigsjälvupphöjande. Bevare mig för dem båda.

Det finns dagar. Dagar när man inte gör ett endaste dugg. När det räcker. Idag är en sådan dag, Den störts ansträngningen jag gjort idag är att hämta en såg, såga av en gren och bära tillbaks sågen igen. Inte så farligt. Det måste man väl säga.

Nu skall vi äta lite. Sen vila framför tv’n med en film, ja kanske rent av två. Sen sova.

Man skall inte förta sig.

Liksom.

Jodå, en sak har jag i alla fall lärt mig. Att för sinnesfridens skull hitta en lämplig vilopunkt innan jag ger mig för helgen. Det är OK med en ren kompilering. Då kan man i alla fall låtas att saker fungerar innan det är dags att ta upp saker igen på söndag. ja i värsta fall kan man låta bli att göra något, i alla fall något mer avancerat, timmen innan man skall avsluta dagen.

Idag alltså en ren kompilering. Man kan koncentrera sig på att vila istället för att fundera på varför “det där” inte fungerar som det skall.

Befinner mig i knyta ihop fasen av den här nyskrivningen av en server del.  Det är en rolig del av utvecklingen, men en som kräver att man kan koncentrera sig. Det behövs väldigt lite för att man skall tappa koncentrationen. Ja, jag då vill säga. Jag vet inte om det är sådär för alla andra. Men jag känner mig själv ganska bra. Vibrerande just nu. Tandvärk kan jag kanske tänka bort. Det mesta av axelvärken med. men en ringande telefon, ett ärende, ja sånt där. Då är jag lost.

Men nu helg. Grön IKEA soffa here I come. Tröttheten lurar där bakom pannbenet, det känner jag ju. Men jag skall prova med en film får vi se. Går det så går det. Går det inte så, ja, då snarkar vi en stund. Eller jag då…

Jag skjutsar iväg räkningarna det första jag gör. Det är skönt att få gjort. Det är enkelt. Ett klick, sen är de mesta av pengarna på kontot borta. Det blir en riktigt kärv månad. Men det är den sista månaden den här eldningssäsongen med pelletsfaktura. Nu är det några månaders andningshål. Väl värt att kämpa i trettio dagar för att få komma dit.

Att kunna betala räkningar i tid. Att inte behöva gå igenom dem och vikta dem efter besvärlighetsgrad när någon tjänst uteblir eller inkassobolagsfaran ökar  trycker på är den skönaste av känslor. Många har såklart aldrig varit där såklart. Alla borde fått vara det. Ha tomma sparkonton och noll kredit att ta av och en hög med räkningar som är summerar till en högre summa än vad som finns att tillgå. Leva så ett år. Eller tio. Känna den där känslan sen när man lever normalt igen. Fatta att man kan uppskatta något som bara är en ickehändelse för de flesta. Det är ickehändelserna som är livet. För de flesta går de spårlöst förbi.

Alla rör börjar skaka här i huset när jag spolar toaletten efter återfödelsen här på morgonen. Dåligt tryck i kranarna. Jo, vår duschblandare är köpt på överskott och saknar backventil mellan varm och kallvatten. Den ger den där effekten ibland. Men nu låter allt som en motor. Rören skakar. Testar kranarna. Det är extremt dåligt tryck. Vattenläcka. Bästa att gå ner i källaren och kolla så att det inte är här. En vana som varje amatörrörmokare av naturliga skäl bör ta till vid frågetecken. Visar sig att det är en kran på kontoret som står och hoppar. Lustigt. Öppnar den och stänger den några gånger. Men den går nästan inte att stänga av. Vibrationerna är för starka. Men efter några försök så stänger den till slut. Allt fungerar som vanligt igen. Låt vara med bara en pytteliten ränil vatten när man öppnar någon av kranarna. Krafter mellan varmt och kallt vatten. Saker vill vandra. Det är spännande.

Efter jag har fått i mig frukostmackan så är trycket rätt bra igen. En ventil har väl stängts av någonstans på byn gissar jag. Det skall grävas idag. Bytas gamla rör. Kommunalarbetarjobb.  Här i huset fungerar i alla fall allt som vanligt igen. Jag kan duscha. Men den där duschblandaren måste jag ta och byta den här när-man-har-råd-att-byta-saker-säsongen. Den listan är dock lång. Mycket lång.

Kör igång IMAP backupen. Hoppas på en obruten dag. Vill dyka in i det heliga. Det som en vän kallar zonen. Där, där jag mår som bäst. Där, där det bara är jag och målet.