Category: Betraktelser & Berättelse

Jag tänder ljuset och slår på min värmefläkt. Båda hjälper mig att överleva. En enkel människa, närmare döden idag än i går, förbereder en låtsasarbetsdag som till slut skall krönas med denne enkle utsträckt, uttröttad – men (förhoppningsvis) ganska nöjd – i en grön IKEA soffa en våning upp.

Ute regnar det. Vinden rusar fram som en flugsvampsberusningsvild viking ibland i vindstötarna. Annars är det bara höst. Lugn. Gula träd som tappar löv efter löv efter löv. Oräkningsbara.  En natur som går i vila. Sänker farten, takten, vill inte mer i år.

Fåglarna förser sig vid fröautomaten utanför fönstret. Såklart skall dom det. Dom är mina vänner. Åtminstone det närmaste man kommer ditåt. Men mest Talgoxar just nu. De aggressiva, intensiva, gula. Jag är säker på an Tyranosarius Rex var deras anfader/moder. Nästan helt säker är jag på den saken.

Nattens temperaturkurva är lite motsägelsefull. Ja åtminstone tvärtom. Vinden som kommer där vid sju kyler världen. Jag borde väl jobba med de där diagramfunktionerna också. Men inte mitt område egentligen. UX lika hemligt som det ser ut. Definitivt inte mitt område. Men måste man så måste man. Då gör man så gott man kan.

Z-wave öppnar upp. Inser väl att det här håller på att gå dem ur händerna. Blir en nischspelare till slut ändå om du frågar mig. För slutet. Öppnar upp för sent.  Zigbee, nåja kanske. Bluetooth mesh och Wifi mesh är enklare. Men de går väl att förstöra dem också. Nu, alla leverantörer av blåtandschips skapar egna mesh lösningar fast allt är standardiserat. Ingen har en aning om de kan köras ihop. Man får inhandla moduler. Testa själv. Inte ens open source folk får sådant gratis. VSCP passar nästan som en hand i en handske i BT mesh. Så nära perfekt som det går.

Har ont i axeln. Såklart. Väntar i operationskön. Månader går. Ville få det där gjort men oroas över “stor operation”. Det blir som det blir när det blir som det blir. Man hoppas det finns anledning.

Fast nu. Det finns saker att göra. Dricka kaffe till exempel. Jodå, det smakar ganska gott nu efter fyrkoppstricket. Tänka sig. Hur många litrar bittert avloppsvattenkaffe har jag inte hällt i mig innan jag kom på det där? Japp, trögtänkt. Har alltid varit.

Min bäste vän, värmefläkten, och jag kör kvällspass. Nope, inga armhävningar, inte heller några akademiska funderingar. Bara standardlåtsasjobb utan belöningar eller framtid. Jag gör det varje kväll (utom fredag och oftast utom lördag). Värmefläkten sköter sitt under oktober och maj. Kämpar vi lite finns det åtta tusen sparade uppvärmingskronor i potten per år som kan användas  till annat. Fler räkningar finns det alltid.

Jag byter ljus i ljusstaken. De som förut uppmätte konsulttid.  När det arbetades på riktigt här i lokalerna. Ett uppbrunnet ljus, 5000 spänn. Två det dubbla. Ville man kunde man köpa en låda till fastpris. En vecka. Nu för tiden märker de bara ut tid av ett liv som går. Det räcker för mig. Just nu. Kanske inte sen.

Kaffe. Kommer på att kör jag fyra koppar kaffe så smakar det bättre. Så nu måste jag alltså försöka få i mig mer kaffe eller leva med nesan att man får hälla ut en en kopp av varje bryggning. Hur mycket kaffe skall man hälla ut för att det skall motsvara en bryggare som kan brygga EN mugg gott kaffe. Ja eller INTE hälla ut. Funderar på det. Termos…

“IoT World i Barcelona here I come.”  Hade man ju gärna velat utropa. Men “vad är en bal på slottet”. Ja och  i samma mening: var i helvete är fåglarna och mössen och pumpan och alltsammans? Jag bara frågar.

Fast det är säkert för varmt. Frun vi havet är stor och mäktig. Massor med folk och alldeles, alldeles underbart.

Liksom.

Men nästa år.

Eller året efter det.

Man vet aldrig.

Liksom.

Men nu börjar värmen stiga här i lokalerna. Skall det bli något gjort är det bästa att passa på. Så klara – färdiga – gå.

Det här är en släktings hus i Enskede i Stockholm. Ja ni vet Socialdemokratiskt villaområde en gång i tiden. “Alla skall kunna bo i villa”. Inget märkvärdigt om man äntrar området och kommer utifrån. Flott område enligt dagens mått såklart.

Ja och det här är vårt hus

Jodå, jag tror på principen om tillgång och efterfrågan. Men alla måste hålla med om att det ändå är ganska absurda skillnader. Men det kanske viktigaste är att eftersom våra möjligheter att förverkliga idéer och drömmar tills stor del utgår från våra tillgångar så blir det såklart en markant skillnad mellan vilka som kan göra det och de som inte kan göra det.

Klippa sig hör våren till. För får och för fårskallar. Den sista kategorin sällar jag mig alltså till. Fast egentligen har jag ingen aning om när man klipper får. Gissar på sommaren. En fårskalle, jag, klipptes hur som helst idag.

Det får bli Bollnäs. Min storrökande Hudiksvallsfrisör har lagt av. Min Alftafrisör likaså. In på något av de hotta ställena går jag definitivt inte in. Jag antar att de heller inte vill ha in en anti-influencer som mig där. Han/hon/det/gud vet vad det skulle göra med deras image om någon såg, noterade och spred.

Frisören jag väljer har haft frisörsalongen i femtio år. Det är imponerande. Jobbar kvar själv dessutom med tre damer. Fyra stolar alltså. Löpande band. Här klipps gubbar och kärringar. My kind of place. Det avklippta blir som mest ungefär som när någon med mjäll skakat på huvudet. Mer finns det inte att klippa av. Grå korta saker. Ser mer ut som mögel än hår.

Men här är alltså jag nu då. Det skall klippas åtminstone en decimeter. Halva öronen är målbilden. Vill INTE se ut som en ordningsvakt i skolan. Men kommer ut därifrån och ser ut som en sådan såklart. Alltid. Det behöver ruffsas till lite håret. Vara med om lite liv. Inte kammas på några dagar.  Jodå. Sen blir det nog bra.

Fyfan vad ful man är i en frisörspegel. Sanningssägargrejer.  Hur vore det med lite AR där egentligen? En miljardindustri.

Ja och min gravida frisörska var både duktig och trevlig.

Jag nöjd alltså. Fyra frisörer att slita ut. Hit går jag igen. Nästa år. Eller nått.

Men frön skall inhandlas också. Fåglarna pickar på rutorna här och kräver tilldelning. Landar tjugo kilo solrosfrön. Räcker en månad med lite tur.

Hemma när jag fyller fågelmataren dyker de upp. Talgoxarna. Det är lite häftigt egentligen att de har koll på det här. Men såklart. Det är inte storleken på hjärnan det handlar om, det är hur man använder den. Är man dinosaurieättling har man haft tid att förfina det där användandet antar jag.

Det som återstår sedan är alltså en halvdag. Den får man göra så mycket det går av. Dricka kaffe och koda. Ja och livet är inte så dumt.  Det är bara att konstatera det.

Liksom.