Category: Betraktelser & Berättelse

Det är gott att leva. Måndag morgon, solen lyser på promenaden, det finns en hel vecka med dagar att göra saker på. Låtsassaker såklart.  Vad kan man annat vänta sig av en sådan som jag (vill skriva “mig” så det gör ont). Det finns förresten redan tillräckligt många allvarsamma och tyngda män och kvinnor i den riktiga världen. Alltså utan att jag skall sälla mig till den skaran.

Men det är verkligen skönt att gå ut såhär när solen lyser och det är varmt. En elcykel far förbi och föraren säger godmorgon. Trevligt det också liksom. Hackspettar sitter i snart varenda träd som har bra akustik och tjippar. Men inget trummande idag. Inte under min tur efter magiska vårvägar i alla fall.

Men annars tranor, koltrastar, bergfinkar, bofinkar och en hel del annat. Det sjungs för våren. Ja och man fattar nästan åt vilket håll vi är på väg åt nu. Riktigt hela vägen in i centrum av hjärnan tar den sig inte den där insikten men en bra bit in i alla fall. Barfotadagar. Grillkvällar. Koltrastserenader. Oj. Snart liksom.

Sa jag att det är gott att leva. Om man tänker på den saken alltså. Ja inte behöver man fundera så länge heller.

Lasse, byns bilmekaniker, byter däck som en iller. En födkrok. Jag vill ha hjälp med en bromwire och det lovar han att hjälpa till med på hantverkarvis. Jo han är en av de bästa i sitt gebit. Så är det bara. Hur man klarade sig innan han etablerade sig här har jag ingen aning om.

Annars träffar jag inga människor på promenaden. Två är väl lite av rekord ändå. Mitt liv är sällsamt människofritt om man bortser från familjen. Faran med det är såklart att man står där och bygger sig ett Babels torn om dagarna. Ja där är jag nog. Tyvärr.  Jag tror dock på samarbetet och  interaktionen människor emellan men har sällan funnits där i den i alla fall. En del av oss är väl helt enkelt för konstiga, eller kanske bara kompromisslösa, för att finnas där. Inget att gråta över dock. Också byggandet av Babels torn håller folk sysselsatta.  Ja och inte är det väl mindre viktigt och mindre på låtsas det där än mycket av annat som sker på de stora IT scenerna idag.

Så skit samma.

Sa jag att det är gott att leva…

Om man nu har en, nej två, nej fem… låtar som ligger där på disken sedan något år, ja, och är halvfärdiga, ja och det äntligen är varmt där i studion, så vill man ju komma igång. Då precis när suget infinner sig. Köra.  Men så har man då Windows 10 på den där maskinen. Har den sen stått där ostartad sedan förra hösten, ja då skall det uppdateras och ha sig. Fem timmar senare sitter man fortfarande där och väntar på att de där uppgraderingarna skall landa.

Suckar. tappar sugen. Såklart.

Men man är man. Det är rätt ofta tekniken mer är ett hinder än en hjälp. Jodå så är det aktiskt.

Men nu, OJ,  hördes ett pling där utifrån. Möjligen är uppdateringarna klara alltså. Eller också misslyckades allt. Det skall nyinstalleras. Fast skit samma. Vem orkar börja greja med det där nu. Eller orkar man?

Troligen inte jag.

I lördags Tiburtiusdagen. Då vaknar björnarna. Bra att veta.

Fredag, 13, liksom, man får hålla sig inne, inte går ut, passa sig, se upp, inte ner.

Jag försover mig. Fattar inte att det skett förrän vid frukost. Va!? Tjugo över åtta?  Det händer inte ofta.  Försovandet. Men ibland. Ingen större sak i en låtsasarbetares liv dock.

Solen flödar där ute. Låtsaskontoret är varmt. Ljust. Ner med persienner.  På med kaffe. Dunklet återställt. In i skuggorna igen. Sorgligt. Men försöker att inte tänka på det. Går igenom mail inkomna under natten.  Inte mycket av värde. Periodvis är det så. Men oftast mer substans. Saker som behöver eftertanke. Utan den kontakten med människorna gick inte det här. Där, i mailkorgen, finns mina vänner och ovänner. De som intellektuellt höjer och sänker. Kaffepauskamraterna. Jobbkompisarna. Ovännerna.

Jag är glad för en ny dag, en till dag, för en fredag. Dagarna tas inte för givet här. det är gåvor som fylls med innehåll.

Kaffet smakar gott. Muggen är drucken ur förr. Levt en vecka. Inte helt hygienisk kanske. Men det är bara jag. Tillväxten av nya bakterier kommer mig väl till del på något sätt. Som yoghurt och fil. Också vi, bakterier och människor,  lever i symbiosens äktenskap. Fyra kilo bakterier i kroppen. Kalla dem kompisar. Varenda en av dem.

Mr. M’s list är Spotify listan att hänga med på. Den växer med varje blogginlägg.

Jag har några mycket prominenta personer som följer VSCP projektet. Att de finns där stärker mig. Som han chefsarkitekten på jätte-jätte-jätte-stor Engelsk, ja vad skall man kalla den/det, institution? Men att den typen av människor väjer att ägna tid åt något som en gammal gubbe ute i skogen pysslar med kan hjälpa till i mörka stunder. De är såklart bara människor de där snubbarna också. Jag behandlar inte dem annorlunda än en sjuttonårig kille från Australien som också finns där. Tro mig. Så fungerar open source och makerrörelse. Det är platt. Man frågar sällan “vem” utan ägnar sig åt sak. Lär sig av den som har att lära ut, som gått en väg man själv inte gått, ja och ibland är det en sjuttonåring som går där först. Som man får lära sig av. Vackert, inte sant?

Fast gamla projekt lever av sig själv liksom. De behöver inga upphovsmän/kvinnor.

Jag ser folk rusa iväg mot AI, precis som de rusade mot blockkedjor nyss, Ja eller IoT före det. Sällan blir det så mycket gjort. Men rubriker får de såklart. Alla åt samma håll. Välj teknik först och vad som skall göras sen. Dönickar brukar jag tänka. Som EU “digitalisera nu” människorna också. Inte tekniken till hjälp utan tekniken först.  Ja egentligen kan man väl tänka så om hela världen snart. Prata först och… ja det behövs liksom inget mer.  Den där jobbiga realiseringsbiten följd av tester och förfining är ju bara för jobbigt och tröttsamt. Pengarna och exponeringen i nyhetsbreven, de som saknar mer och mer av sin gamla forna substans,får man ju ändå. Vad betyder mer än det och pengarna?

Fast fredag. En ljuvlig dag. För arbete. Sen för vila. Grön IKEA soffa. God mat. En film. Livet är rätt bra också bortanför rubrikerna. Tro mig. Det som syns är bara yta. Livet och verkligheten finns där under.

Jag river det som är byggt för att bygga nytt. Det har hänt för några år sedan också. Har man tänkt till är det som att byta stockar i det nedre lagret på ett timmerhus. Lyft upp, ersätt, sänk ner. I verkligheten är det såklart jävligare. Men principen sitter där. Annars hade det varit ett otänkbart (låtsas)jobb.

Men trötter idag. Vissa dagar är ju sådana.Man är bara trött, det finns ingen särskild anledning, man får ta sig igenom de dagarna också. Så gott man kan åtminstone. Ja och det ät väl där någonstans jag är nu. Dags att ge sig, avsluta en dag i livet.

Akademin, den svenska, den krympande, elva nu, bråkar nästan lika mycket som olika fraktioner här i byn. Jag håller mig nogsamt borta från båda. Ja, nu är jag väl inte ens önskvärd i någon av dem. men det gör alltså inget. Intriger och rackarspel orkar jag inte med. Orkar inte ens tänka på det.

Bergfinkar, bofinkar och en koltrast. Utdelningen för dagen. Härligt. Finkarna rensar kring fågelborden. Allt ryker. När de drar vidare är det verkligen bara skal kvar. Koltrasten (Pavarotti) är som vanligt dubbelt välkommen. Han som sjunger så att sången tar sig rakt in i mitt hjärta och lyfter upp mig  flera meter. En bedrift. Koltrastsång är det vackraste som finns. Jag kan stå, sitta, ligga och lyssna i timmar på den. Snart dags alltså. Gratis är det också.

Imorgon fredag. Helg igen. Tiden går för fort. Jag hinner inte riktigt med. Det finns så mycket kvar att göra. Jag anta ratt det har med åldern att göra det där. När man är som mest rädd om den tid man har kvar så rusar den på så att man nästan inte hinner med att leva själva livet. Men det är klart. Jag har sällan bara suttit av tid i mitt liv. Det har alltid funnits fler projekt än tillgänglig tid.

Det är som det är. Nog finns det ljusa stunder i tillvaron fortfarande. Jag har ett blått hjärta men ett ljust sinne. En konstighet det där. Nedstämdheten och en obeskrivlig glädje över att få leva och att få finnas till lever sida vid sida inom mig. Jag behöver båda, föder därför dem därför likvärdigt.

Nu skall jag fylla pellets. Sen uppåt. I alla fall ett antal trappsteg. Där ligger en rätt tråkig, medelmåttig bok och väntar. Men den tar mig mellan det koncentrerade och det drömska den som andra böcker. Så det är OK. Man kan inte bara läsa bra. Sinnet kräver dåligt också. Dalarna och bergen är vägen. Utan uppförsbackar och nedförsbackar (och några hinder) vore det förbannat tråkigt att vandra. Ja eller läsa då.