Category: Betraktelser & Berättelse

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder

Precis innan snön

Precis innan snön ligger de där som snäckskal ute i skogen, asplöven. Bildar skålar för de allra första snöflingorna att välkomnas i.

Tittar men upp ser man att de är många, väldigt många, och man förstår att det såklart måste de vara ett gäng eftersom snöflingorna också är många när de då kommer nerfarande som fallskärmshoppare från himlen. Hur skulle det liksom annars vara ordnat. Varje snöflinga har ett namn. Som asplöven en gång också hade namn när de darrande – på asplövs vis – hänge där i det stora trädet och älskade med solen.

Alldeles nyss ägde midsommarblomstren den här biten av ängen. Den som ligger lite på sidan om. Björnbetesmarker. De blå var lika många som asplöven. Men nu syns inte ett spå av dem. Naturens slöseri. Energi är inte problemet. Däremot är lösningen – återbruket – fullständigt solklar.

Alldeles snart breder skaren ut sig över ängen. Snålvindar jagar snöslöjor över meterdjup snö. Rävens raka spår som går där självsäkert och målmedvetet längs skogskanten och ekorrens snabba skutt ner på snön i förflyttning från ett träd till ett annat. Kanske går där ett skidspår. Ett ensamt på väg upp mot Örnberget och utsikten med packat kaffe, macka och apelsin. Då är det långt till midsommarblomster.

Solen som nästan inte orkar upp på himlen nu i mittnovember sjunker hastigt bakom berget. Vill man hinna hem innan mörkret sänker sig får man skynda iväg efter stigen. Den som går hem. Nej skynda går ju inte. Här regerar lugnet. Större steg i gröna stövlar kanske är det rätta. Det får i alla fall räcka. Men känner stigen. Det skall bli bra mörkt innan man går bort sig här.

Det doftar av snö i luften när jag tar backen ner mot det vi kallar vår kulle.  Jodå. Men hur skall man kunna förklara för någon som aldrig känt det, hur den doftar den där första snön. Nej, inte är det som havet, den där doften oceanen ger ifrån sig innan man ser den och den breder ut sig ända dit dit man inte når som landkrabba. Nej den första snön doftar sötare. Ja sött. På något vis. Kanske. Eller inte. Man inbillar sig ibland. Ändå vet man. Det gör alla här på skogen. Den här natten kommer snön. Fast än väderprognosen säger annat.

 

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Det Spanska inbördeskriget

Jas somnar på soffan efter nyheterna. Ja under sändning. Jag är nu ändå en sådan. Gubbe. Ocool. Det är fredag. Sömnskulden gör sig påmind. Det går inte på annat sätt. Det finns många som är roligare än vad jag är en fredagskväll. Ja andra kvällar med. Antar jag. Vad vet man?  Mycket kan säkert sägas av andra om det. Själv orkar jag inte ens fundera speciellt länge över det.

Fast jag vaknar efter en timme. Vi tar tag i två sparade serieavsnitt. K och jag. Hon virkandes. Det finns nachos. Banankaka. Man kan inte klaga.

Men snart trött igen. Med en bok som ursäkt kan man lägga sig tidigt. Åtminstone sedan Hulken fått sitt. Tre säckar pellets. Gluffs. Halv vinterranson. Snart skall “han” ha full mun. Det sugs i sig fram till maj. Men minusgraderna hålls på avstånd. Vi står alltid i tacksamhetsskuld till den gröne för det. Fyller på så länge vi mäktar med.

Imorgon lördag. Man kan sova ut. Ibland går det. Ibland går det inte. Men oftast har vi en lat lördagsförmiddag här i huset. Kanske har vi förtjänat den. Imorgon får det nog bli Wilmars bagarbod och ett litet inköp av  färskt bröd dessutom. En lyx att ha ett bageri såhär på promenadavstånd. Få förunnat ens i storstad.

När jag fyller fågelmat i dag så liksom gurglar det i trädgården. Ja det låter som om det stod ett badkar där och som vattnet sugs ner i avloppet. “Läcka” dyker upp i huvudet och jag ser mig om. Lyssnar och försöker förstå varifrån ljudet kommer. Nej inte från huset. Inte nerifrån brunnen heller. Sen ser jag. Uppe i trädet sitter ekorren. Nervös. Vill fly men där står jag i vägen. Så jag går iväg en bit och den hoppar snart snabbt iväg gracilt och vackert som alltid. Ja och jag har lärt mig att en skrämd ekorre låter som ett gurglande badkar satt på tömning. Också en lärdom i livet. Sådana man får varje dag som vetgirig.

Men nu så. Jag skall masa mig upp. Huvudpersonen i min bok skall snart ge sig iväg till det Spanska inbördeskriget. Jag undrar stilla om jag hade vågat det…

Categories
Betraktelser & Berättelse

“Överaska mig”

Jerker begravs idag. Det är ofattbart såklart. Han är ett år yngre än mig. Alltid lika stor och stark. Ändå är det ett faktum att han är borta. Jag gissar att det blir en full kyrka. Bandy och bio ger många sörjande. Jag undviker begravningar om jag inte måste delta. Men skickar en tanke och har ljuset tänt för Jerker idag.

För oss levandes är det bara en vanlig fredag. Fast “vanlig”.  Man vet inte mycket om sådant. Innan kvällen kommer kan den här dagen vara allt annat än vanlig. Man behöver inte säga “överraska mig” till livet.

Jag, jag dricker kaffe och tigger om nåd.  Fast vet väl egentligen inte vem jag skall tigga om det där hos. Man får satsa på storverk istället. Gömma sig där. Glömma.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Jag som inte ens visste att det var en tävling!?

Grannen skall ha hjälp med att lyfta in dammsugaren i bilen. Flyttstädning på gång. Hon rädd om operationsärr. Jodå, jag hjälper till såklart. Axel klarar av sånt. I alla fall om vänstern får göra grovjobbet. Själva lyftandet. Styra duger högern till ännu.

Får höra att annan gubbe har ont i axeln han också. Han den hjälpsamme. “Han har ondare än mig”. Men underförstått att han skottar på och lyfter på som vanligt ändå. En riktig karl. Ja precis som han den andre som började köra bil igen en vecka efter axeloperationen. Jag försöker med att “det är olika”. Men det går liksom inte hem. Jag är en mes. Ondast, nej det har jag inte. Här blir det inga förstaplatser. Förvånad går jag hem igen. Jag som inte ens visste att det var en tävling.

Categories
Betraktelser & Berättelse Meterologi

Tvivlaren

Det är sju grader varmt ute när det borde vara sju iskalla novembergrader. Är man troende så får man belägg för undergången, är man en tvivlare så famlar man efter jetströmmar. Jodå, som ligger där, sveper upp varm luft från kontinenten upp till en kall nord. Fast “normalt” är det ju inte. Man har inte varit med om det här. Tror man i alla fall. Men en kort tid har man levat. En kort tid har alla man känner och minns levat. Väder har det varit jämt.

Men en disclamer då. Man kan röra sig mot att göra så liten miljöpåverkans som möjligt utan att tro på undergången, ja utan att tro. Det är DET som är det viktiga. Vad man gör. Det hjälper inte ett skit att tro att det går år helvete.

Jag är nu en tvivlare av naturen. Kanske också lite av djävulens advokat.

Ordnar man olika saker i samhället idag så kommer det oftast väldigt lite folk. Inte alltid, men ofta. Musikarrangörer och andra kulturarrangörer är hårt drabbade av det där. Man får det svårt att gå ihop ekonomiskt och också svårt att känna att den arbetsinsats man lägger ner verkligen är värd ansträngningen.  Ja folket är upptagna. Det är stressiga tider. Fejjan, Instagram, Twitter, Idol, “Paradise hotel”, “Bonde söker fru”, det där, det som tar stora tuggor av “tiden till förfogande”. Där kan vi snacka om undergång. Hur lättmanipulerade blir inte ett människosläkte som hela tiden finns i det där? Eller också är det faktiskt därifrån vi tar oss vidare mot stjärnorna… För att vi måste bort från skiten. Nej, jag varken fördömer eller har svaren. Noterar bara hur set ser ut från min vrå.

Men låt nu denna värmerekordmorgon dra igång och bli dag. Själv skall jag städa. Storverken får vänta till efter det.

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Spänningen

En vecka som håller på att ta slut. De rusar på som illerungar och livet rusar på med dem i samma hastighet. Jag hinner inte riktigt med. Tröghetslagarna håller mig hårdhänt kvar i tangentens riktning. Mer tid, längre veckor, ropar jag, ber jag nere på bara knän,  men ingen lyssnar. Vardagscirklarnas snöre håller på att gå av.

Fast ändå gör jag såklart en del. Har varit väldigt låtsasproduktiv ett tag. Fast hårdvarumässigt, inte mjukvarumässigt. Älskar flussrök. Är inte säker på att lungorna gör detsamma. Eller organ där i ryggen som hettar och gör ont heller för den delen. Fast kanske är det bara arbetsställningar. Eller avsaknad av desamma.

Ljuset brinner här bredvid mig. Såklart. Det lugnar. Bränner oro som vill äta upp gubbar. Vad vore man utan sitt ljus?

Sotarens besök och en Ljusdalstripp är veckans händelser. Mer spänning finns det inte i mitt liv. +3.3V, +5V och +12V, mitt livs spänningar. Mest DC måste man konstatera. Lite rippel på det. Det som kittlar.

De flesta utifrån nämner två saker när man pratar med dem. Att det är långt till Los. Jävligt långt. Sen historien med nazikärringen. Det stora lurendrejeriet. Alltid de där två. Historien om nazikärringen har verkligen satt sig i folksjälen. Dokusåpa. Pengar, kärlek och bedrägeri. Sådant fastnar alltid i hjärnan hos mänskligheten. Sitter kvar där som taggar och sprängsplitter.

Men långt hit är det ju. En timmes bilåkande för mycket. Det tycker jag själv. Ja alla jag känner. Fast det är närmare åt andra hållet. Mystisk. Men det håller precis alla med om. Konsensus råder. En dag flyttar jag. Just bara för den där jävla timmen.

Svartaste fredagen på länge nu på fredag. Alla kan köpa sig lycka. Ingen garanti lämnas dock för att den är bestående. Men nya tag om en månad. Kort lycka är också lycka. Mammons tempelsånger åt alla. Själv tänker jag inte delta. Eftersom den fattige saknar sked när det regnar manna… osv. Men ibland känns det liksom lika bra att det är så. Tänk hur vist det universella är inrättat ändå. Ja och suck och hoppla. Liksom.

Nu skall jag låtsaslöda…