Category: Betraktelser & Berättelse

Får ta i nerifrån lilltån för att komma igång idag.

Följer man döden från förstasidestoff till liten nästan omärkbar notis så kan man konstatera att man glöms snabbt idag. Det behövs inte ens en halv dag för den där vandringen. Om en vecka efter ett frånfälle är man inte ens sökbar. Som död. Som levande, ofta aldrig sökbar.

Jag blir verkligen ledsen idag över Jerkers död. Vi var på inget sätt nära varandra nu för tiden, men tillräckligt nära för att att det skall kännas. Det känns så onödigt. Han var ett år yngre än vad jag är. Just de här gångerna är annars de gånger när jag som mest önskade att jag hade lite kontakt med folket från förr. Man behöver liksom prata av sig med människor som har samma bakgrund och som också kände honom. Få ur sig minnen. Få höra minnen. Men de kontakterna har jag inte längre. Så är det bara. En bullpåse och för mycket kaffer får trösta. Precis som det gjort så många gånger förr ser jag när jag beskådar min mage.

Jag skriver drivare. Flykten, självbedrägeriet, glömskan. Men lyckan också. Möjligen något bättre än droger och mediciner. Så länge jag sitter såhär så skadar jag väl ingen i alla fall. Fast det såklart finns folk som tar illa upp i alla fall. Därför att det finns alltid människor som tar illa upp utifrån det som andra gör. Jag suckar inte ens åt dylikt längre. Nöjd i Åkes värld. Här bestämmer jag.

Med förvåning noterar jag att mina moduler lever marknadsmässigt. Det är underligt. Lever de tre år till så kanske det går att hämta hem lite kapital utifrån dem. Men annars är det Bluetooth mesh som gäller här nu. En annan sida av samma mynt. Men prisvärt. Det tog några år mer än vad man trodde innan det blev så. Men allt tar fler år än vad man tror. Är det något man kan vara säker på så är det det. Efteråt, när tiden har gått en bit framåt, ja då gick det snabbt som fan det där som gick segt framåt när det hände.

Tar nog en bulle till och knappar vidare.  Liksom.

Jag blir verkligen tårögd. Jerker borta också. Jag vet ju att han hade postatacancer. Sista gången vi träffades var vi båda in på apoteket i Bollnäs och hämtade prostatamedicin. Han såg så fit ut. Hade gått ner i vikt. Ja jag sa såklart det. Han berättade om sjukdomen. Jag kände mig dum.  Men vi kände varandra tillräckligt för att den känslan inte skulle vara så länge. Dan efteråt skulle han åka till Italien och kolla in fotboll. Lycklig för det. Vi sa hej. Som man gör. Jag önskade lycka till. Både med resa och sjukdom. Ingen av oss trodde väl att det skulle vara sista gången vi sågs.

Väldigt ledsamt! Min tankar går såklart till hans familj.

Jodå. Dricker kaffe. Fyrkoppsprincipen fungerar. Idag. Fungerar inte varje dag. Men gör det tillräckligt ofta för att fortsätta att användas. Ja smaken är för övrigt marginellt bättre. Urk. Liksom. Varför dricker man skiten? När det finns single malt. Jag bara frågar.

Jeansen är osedvanligt trånga idag. Ett dåligt tecken. Men med lite möda går de på. Man får pusta och stånka och töja ut. “Nytvättat” tänker man. Man lurar  sig själv med det den här gången också. Nästan i alla fall.

Axel… Skall väl inte klaga. Men påtagning av skjorta är en stor affär numera. Men jag sitter visst fast i operationsköernas tredjeklass. Det är nog rätt och riktigt. Ja och kanske lika bra det. Det finns visst a-kassa, försörjningsstöd och sjukpenning också. Jag har aldrig använt mig av det där. Jo sjukskriven någon strödag på 70-talet. Förkyld eller något. Men inte sen. Man blir såklart ingen bättre människa av det. Friare möjligen. Men man undrar för vilka skyddsnäten är till för. Åtminstone ibland och under korta stunder. Men operationsköerna har väl någon slags logik de med. Liksom skyddsnät. Hoppas man.

Solen, lågt stående, tränger sig på genom stora skolfönster. Tvingar mig att fälla igen persienner. Hatar det. Igenfällningen.  Gillar ju solen. Gillar ju den lilla värme den fortfarande har med sig upp till kall nord. Från åtta minuter bort. En mamma för den som ingen mamma har kvar.

Jävligt gnälligt blev det här. Får bättra mig. Det gnälls nog mycket utan att jag försöker hjälpa till. Verkligen. Liksom.

Tänker inte ge upp. Tänka sig egentligen. Så dumt. Man bör ge upp. Alla andra har gjort det under den här 18-åriga resan jag är på nu. Ja och gjort det i flera omgångar dessutom. De kommer och går, men alla ger de upp till slut. Fast det finns ingen lag som säger att man måste göra som alla andra. Man måste inte ens tänka som alla andra. Man får ha egna funderingar i huvudet. Nope, kanske inte uttrycka dem öppet. Det kan vara farligt också i en demokrati. Likformighetens spöke härskar och bestämmer.

Men man får ge upp utan att skämmas också.

Fast man behöver inte ge sig heller för att alla andra gör det. INte ens om andra kräver det.

Ja “geupparna” har till och med sjukdomsdiagnoser att komma med för dem som inte gör det. “Var som andra” kära du. Annars är det fel på dig. Så jävla mycket högstadietänk i det. Folket borde växa upp. Men faller djupt och hårt åt andra hållet istället. Snart F0 tänk.

Suck.

Ja eller brist på självinsikt. Antingen “suck” eller det alltså.

Jag får sådana här meddelanden ibland

Det finns såklart inte bättre meddelanden man kan få. Lärarens ynnest. Att vara med och påverka en annan människas liv. Jag har själv upplevt det som mottagare. Haft en matte och fysiklärare som puttade mitt liv i en helt annan riktning än vad jag själv tänkt. Men just året, för det var bara ett år, i Mora när jag hade den här eleven var speciellt. Det var under svåråren, 1992 från konkursen och fram till tvåtusen var särdeles hårda år. Vi hade knappt mat. Så jag tog det jobb som fanns. Lärare. Förvånande nog så var det väldigt givande. Som det brukar vara när man ger sig ut utanför sina säkra zoner. Det blev ett bra år. Härliga ungar. Jag minns de flesta av dem. Speciellt killen som var vad skolvärlden brukar benämna lågpresterande och som kom fram lite småfull på examensdagen, kramades, och sa att jag var den bästa lärare han någonsin haft. Det var såklart inte sant. Men ibland är det skönt att höra ändå. Jag glömmer aldrig. Ja och vet att det såklart gick bra för den grabben i livet. De är de högpresterande man är orolig för.

Men nu, med persiennerna nere, och med fågelhögar utanför fönstret som äter oss ur huset så tänker jag låtsasjobba. Det är det som bjuds. Jag tar för mig. Som en galen rymdförare som tror att ett cykelställ är hans rymdraket.