Category: Betraktelser & Berättelse

Förändring är viktig när man blir äldre. Därför skulle jag väl inte sätta upp den där ljusslingan nu till advent. Men jag gör det ändå. Som jag gjort i så många år nu. Ja, som jag kommer att göra tills jag inte orkar sätta upp den eller helt enkelt ger fan i det.

Jag låtsasjobbar.  Uppe i lägenheten bakas pepparkakor. Doften sprider sig som en slingrande anakonda genom huset. Det är trevligt att finnas till. Ja och jo, ljuset, rött för dagen, brinner här på skrivbordet. Lugnar sinnen som vill dra iväg på picknick i blomstrande backar.

Här är det varmt och skönt. Icke så i Ryssland

Det finns alltid något att vara glad för.

Först revisorn. Jag har en pärm liggande där som jag borde hämta för länge sedan. Han känner såklart mina siffror. Han vet att jag skuldsanerar. Men frågar hur det går. Ja och går gör det ju. Jag känner det där “förlorare” mellan oss som inte sägs. Men vi vet båda också att jag gör det jag älskar. Vi vet också att han fixar papper åt andra förlorare liksom mig. Fast kanske kan man älska det också. Jag har aldrig ställt frågan. Han är hur som helst den bäste revisor jag någonsin haft. Jag kräver inte kärlek av en revisor. Inte att de ser mig som vinnare heller. Det räcker om de fixar mina papper en gång per år och finns där vid problem.

Men återigen, det där att inte vara herre på täppan. Det stör mig alltså inte längre. Jag blir lite förvånad. Något har hänt. Ett lugn har kommit över mig. Lite “skit på er” mentalitet som inte funnits förr. Vart tog det där “älska mig” vägen?

Ja och sen träffar jag “ägaren”. En av dem i ett företag som jag jobbat i. Nu är det sålt och man har plockat hem några hundra mille. Välförtjänta pengar dessutom. Man har fått jobba för dem. Återigen. Jag berättar min historia när det obligatoriska “jaha, vad gör du nu då” kommer upp. “Jaså, skuldsanerar…” minsann. Det kommer något medlidsamt i blicken och så hänger den där skylten “förlorare” över ens huvud igen. Men nu igen, Det gör mig inte ett skit.

Vad är det som sker egentligen?

Förvånad.

Fri.

Bra eller dåligt?

Vet inte.

Men troligen bra.

Eller bara “gett upp”.

Kanske.

Men det känns bra.

Osårbart på något sätt.

Man får sova på saken.

Godnatt!

 

 

https://dms.licdn.com/playback/C4E05AQFzqeyCjewi-g/21b005217e9143e0ab0f3ae02b086231/feedshare-mp4_3300-captions-thumbnails/1507940147251-drlcss?e=1543510800&v=beta&t=me1T3KcWrWynGqQVxjV2NUKhaKHqWIgDBByqU3SeETI

…lite kryptiska saker i journalen. Hmmm….

Vi planerar att göra en seans 1. Vid operation ska vi ha med en liten såg samt revisionsmejslar och Smith–Petersen-cup samt Rush-pin för att gjuta en Spacer.

Kanske lika bra att man inte vet vad det betyder allt det där för då ville man väl vara med och kanske få in åtminstone en töjningssensor och en tempsensor där inne i leden. “Seans” förresten… hmm… tror inte jag ens vill tänka på varför det ordet är med där. 😉

Hoppas förresten att det inte är jag som skall plocka med de där grejerna…  Får känslan att det här har dom inte provat förr. Spännande liksom.

Dagens sjukhusbesök med prostata i centrum gick som det gick. Matar på med en blå och en stor vit ett tag till och ser om värdena kan blir bättre. Ännu finns det hopp. Utmärkt läkare och personal.

 

Yrslig. Snurrar alltså lite mer än vanligt. Varför vet jag inte. Men åker ner till Ljusdal. Lämnar ett paket. Handlar bananer. Åker hem. Fortfarande yrslig. Men kaffe. En dator. Låtsasjobb. Det löser sig. Eller så gör det inte det. Man vet… sen. Kanske.

Imorgon Hudiksvall. Sjukvården igen. Prostatakoll. Trött på sjukvård. Men tydligen tilltagande i omfattning med åldern.Man får stå ut. Rätt vad det är axeloperation också kanske. Eller inte. Vem vet? Så länge man har krämpor lever man. I alla fall så.

Betalar räkningar. De tar en stor tugga av kontobehållningen. Men det finns fortfarande en stor glädje att de alla finns med i de där utbetalningarna. Att sålla utifrån risk har tillämpats som överlevnadsmetod under svårår. Ingen bra metod men finns det ingen annan lösning är även dåliga metoder användbara. Behövdes dock inte den här gången. Det var ett tag sedan sist. Det är skönt. Mycket skönt.

Egentligen skulle jag bara vilja sitta och skriva just nu. Eller möjligen starta upp studiodator och göra musik. Men på något sätt är allt det där för mycket lek i mitt huvud. Det krävs speciell tid och speciella tillstånd i hjärnvindlingars kemi för att gå in i det där. Sen kan man längtas hur mycket man vill. Att se då att knappandet och lödandet känns seriöst och som riktigt låtsasarbete är ju ett stort lurendrejeri såklart. Fråga dem som har riktiga jobb. Utan lön och anställningskontrakt är det liksom inte på riktigt. Nope inte ens det som är på låtsas.

Men jag frågar mig i alla fall inte längre varför jag håller på. Musik, text och kod och hårdvara som skapas till ingen nytta och utan publik. Borde det inte finnas en hopplöshet i det? Jag frågar mig det ibland. Texter vill ju läsas. Musik vill ju bli lyssnad på. Kod vill köras. Hårdvara brinna… Men om inget av det där finns på plats. Har det ett värde då?

Det har nog funnits tillfällen i livet när jag svarat nej på den frågan. Misströstanstider.  Vad är det för mening att hålla på.  Men men åldern har det hänt något. Allt jag gör är mer som buddistisk sandkonst numera. Det jag gör gör jag för mig och för att det känns rätt just NU. Ja och för att jag måste. Att det känns att jag MÅSTE. Och såklart för att jag tycker det känns rätt. När det sen är gjort, när låten ligger där på Spotify, när novellen ligger där den ligger, när hårdvaran snurrar någonstans med kod som knappats in här.  Då liksom, DÅ är jag framme. Blåser ut och börjar om. Nöjd med det. Konstigt. Förvånad själv. Men det har hänt något i huvudet på gubben. Äntligen. Kaos är jämviktstillståndet. Det är inte tvärt om. Ja och kanske är det hit jag varit på väg hela tiden?

Man vet inte.