Categories
Betraktelser & Berättelse

Heldag i Gävle

Gävle. Besök på klinisk neurofysiologi på programmet. Tågresa ner på skattebetalarnas bekostnad. Ja hem med senare. Det sämsta med kollektivtrafik är att man alltid måste vänta. Så jag kommer två timmar för tidigt. Hade jag tagit det senare tåget hade jag kommit för sent. Men om allt stämmer skall jag hinna precis med ett tåg tillbaks vid tvåtiden.

Sköterskan är hitflyttad Slovak. Man, också Slovak, civilingenjör, ett barn. Trevlig. Bott här i åtta år nu. Ja deras livshistoria innehåller såklart mer. Men den tänker jag såklart inte berätta här. Men det glädjer mig att få den berättad för mig. Att få min nyfikenhet stillad. Den jag känner för alla människor jag möter. En sjukdom det där såklart. Nyfiken i en strut.

Denna kvinna fäster hur som helst elektroder på armar och händer och kör 100 mA genom alltsammans och fingrar rör sig, händer skälver ja och det händer allt möjligt. Jag känner mig aningen robotifierad. Med rätt styrning skulle hon kunna få mig att gå fram till någon och strypa den personen mot min vilja då? Troligen.

Det svider till ibland. Som när man tar där på fel grej hemma på labbänken. Men är överlevnadsbart. Fast 100 mA. Jag vet ju att 10 mA kan ge hjärtflimmer. Vänsterhanden i fickan och allt det där.

Det tar en dryg timme och lite till. Extratid tar det eftersom jag är så jävla nyfiken. Såklart. Så ut därifrån kommer jag tio i två. Tåget tillbaks går tio över två. Så iväg. Rask promenad. Stora kliv. Jag ser tåget fara iväg när jag svänger in på gatan mot järnvägsstationen. Osis. Två timmars väntan igen. Jag hade väl egentligen inte väntat mig annat. Det här var anledningen att jag åkte bil till Ljusdal. Bussen hem hade jag missat nu. Det är nu det börjar regna…

Ja det är som det är. Allt skall upprepas. Mer väntan. Jag skall opereras här två gånger vad det lider. När kön ringlat sig framåt. Jag behöver bara komma in genom dörrarna där på Gävles stora sjukhus för att på allvar fundera på om jag skall avstyra allt det där. Vilken jäkla värld det här är. Trevliga människor finns det gott om, javisst. men sjukhusvärlden… Deprimerande är bara förnamnet.

Men väntan nu alltså.

Nu har jag såklart tid att tänka på resultatet av undersökningen. Ja det kommer först om två veckor. Uppsala skall titta. ALS, Parkinson, eller bara gammal ocool gubbe är väl möjliga resultat. Man vet ju vad man hoppas på själv. Lär väl få höra en dag. Gör jag inte det så är allt som vanligt.

I regnet tar jag en promenad till Max, Tar en hamburgare. Halloumivarianten eftersom jag är vegetarian. Såklart. Äter långsammare än det egentligen går att äta en hamburgare, vandrar tillbaks genom stan. Två timmar fördrivna till något skrotupplag där de får ligga och rosta till nanosekunder. Onödigt eftersom jag gärna använt mig av dagens fyra bortkastade kvalitetstimmar till låtsasjobb.

Men tåg kommer. Hemåt. Tre kvinnor i sätena framför mig förfasar sig över arbetskamrater med slöjor. Jag vill resa mig och säga att det inte var så länge sedan deras medsystrar inte kunde ha byxor på sig. Det krävdes starka kvinnor som vågade ta på sig sådana för att byxor på kvinnor skulle bli den vardag det är idag. Samma sak med slöjor. De kastas om de behöver kastas och gör det av dem som bär dem.

Skitkärringar. Men “negerboll” säger de inte. De är väl inte rasister för tusan.

Tågvärden är helt fantastisk på tåget. Pratar vänligt med alla. Ja extremt proffsig, som om det här var en scenshow. Han åker rakt in i min samling av människor som gör extra bra ifrån sig i vardagen. Tror jag skall skriva till x-trafik också och tala om hur jag upplevde resan hem. Fantastiskt med människor som gör mer än man förväntar sig att de skall göra. Som tar sig tid med den där gamla damen som är lite förvirrad eller som glädjer dem som kanske har det här som den enda direkta kontakt med en annan människa de har den här dagen. Applåder! Stående ovationer.

Ja hem kommer jag lagom till Rapport. Alltid något kan man tycka. Kvällspasset är obrutet. Det kan åtminstone bli lite låtsasjobb även idag. Man får väl se hur länge man orkar innan alla möten under dan kommer ifatt en.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Positivt

Man får se det positivt. Det finns åtminstone vatten att släcka de gräsbränder man varnar för med.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Kompisväldet

Idag så…

ja tisdag, en stor tugga har tagits av veckan. Jag skall till Gävle imorgon. Tid som går bort. Förloras. Men. jag får se människor. Älskar att studera människor. Man undrar ibland varför jag valde programmerarens yrke. Just i det avseendet i alla fall.

Avicii tillhör också den där klicken av de som känner varandra i musiksmeten redan innan hans låtar erövrar världen. En liten värld av kontakter som lyfter varandra. Lite franskt hov innan revolutionen, den kända franska,  över det hela. Men det är väl lika med allt. Synd hur som helst, en ung man som borde fått leva ett fullt liv är borta. Som hade saker att ge. Ja har inte alla det? Dokumentären om honom är definitivt sevärd.

Tjugosju grader när jag kommer ner till kontoret. Kallt, regn och snöväder igår så jag shuntar upp innan jag går och lägger mig. Överdrev antagligen. Ja eller överdrev helt säkert. Har lätt för det såklart. Är ju sådan.

Amerikaner utesluter Kinesiska leverantörer pga av misstänkt spioneri genom (spion)firmware och annat. Jag antar att man lättast kommer fram till ett sådant beslut om man själv tillämpat metoden. Kanske.

Men vad vet jag?

Jag vet åtminstone att världen inte är svart och vit. Att alla ryssar inte är onda, att alla Amerikaner inte är goda. att vi oftast är ganska lika allesammans. Har samma drömmar och mål. Man behöver bara träffas och prata med varandra för att förstå det. Afrikan, Svensk och Eskimå.

Men som sagt, vem bryr sig om vad jag tror mig veta.

Fast det var såklart länge sedan man var ledsen över en sådan sak. Kompisväldet är kanske svårare att ta till sig dock. Att acceptera. De sänker så många och höjer så få. Jag har sett så många unga ge upp trotts enorm talang och lovande framtidsutsikter.

Alltså, webseminarier, man kunde hålla på med sådana på heltid. Det bara drösar in inbjudningar. Deltar i några stycken, men oftast är de rätt bortkastad tid att vara med. Ja i 19/20 fall skulle jag gissa. Men det rasar ju in skit i alla annan form också, hur mycket som helst. De mesta innehåller bara luft. Det är sällan numera som nyhetsbreven kommer med nyheter.

Lite sugen på de där dagarna på Google i oktober är jag ändå. Men vafan, pitcha… inte ett dugg sugen på det. Så det blir nog inget. Det är inte så dåligt i Los heller. ha ha

Apropå det så läste jag en undersökning som kom fram till att snygga människor ofta tillskrivs en massa egenskaper som att man kan mycket, intelligens, är kapabel, kan litas på, och annat positivt. Jaha, ännu en anledning att medelst video pitcha till Google. Det omvända lär väl också gälla då även om det var outsagt i undersökningen.

Är man snygg och kompis med rätt gäng (ja föds in i rätt miljö) så är alltså ens lycka gjord.

För oss andra bär den här texten på sanningen.

Sen har vi notch då.

Liksom.

Det är gott att leva. I slutänden är väl det ändå det, den känslan som räknas.

Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Skrap

Man skrapar ur några frön ur de där tomaterna som inte han ätas upp. De som är på väg till komposten. Ner med dom i sandblandad jord efter att de fått torka lite. En vecka senare tittar dom upp. Nya tomatplantor. Plantor som kan bära mängder med tomater var och en och själv bli två, kanske tre meter höga.

Tänker man inte WOW och förundras över det lever man antagligen inte.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Måndag

Jodå, börjar dan med att besiktiga bilen. Eller återbesiktiga. Tre dagar före körförbud. Det går bra. Den känslan är alltid god. Fattar dock fortfarande inte det där med fjortonmånaders besiktningsperiod. Står fortfarande samma tidsspann på papperen jag får. Men skönt att det där är klart. Bra start på veckan. 33700 mil and going.

Köper Alvedon på hemvägen mot tandvärk. Man får försöka klara sig ett tag. Hur skulle man kunna leva utan Alvedon? Hur många halvsega dagar har inte de där värktabletterna tagit en genom i livet.

Kallare här idag. Men temperaturerna tar sig inte ner under nollan under natten här på kullen. Stannar vid plus en ungefär. Men längre ner i dalgångarna blir det kallare såklart. Säkert minusgrader.

Har ett intressant fenomen på ena sensorn som ligger i komposterna

Något som händer med sensor? Fukt? Eller händer det något annat spännande där bland matrester och annat. Hade en liknade dip under gårdagen. Får följa upp.

En riktigt sönderhackad vecka den här veckan. Det behövs inte så mycket för att det inte skall bli något alls gjort egentligen. Det är som det är. Man får låta en och annan vecka fara ut i evigheten fast man inte är helt nöjd med sina prestationer just den veckan. Ja om nu en låtsasarbetande någonsin kan vara det. Det kan verkligen diskuteras.

Annars gillar jag alltså måndagar. Då när man har en hel vecka på sig att uträtta storverk framför sig. Tror man. Man tror att man hinner med så mycket på måndag. Det är långt bort från fredagarnas kranka insikt om att en vecka bara blixtrar förbi och inte alls innehåller så många timmar som man trodde på måndagen. Ja lite sådär är det ju med synen på ett liv också i min ålder. Det går jäkligt fort det också. Det var ju så mycket man skulle göra, så mycket man skulle se. Man backar hela tiden. Släpper mål varje månad. Inser att man inte kommer att hinna allt.

Men det är gott. Märkligt gott. Livet. Man får vara tacksam för det i alla fall.

Categories
Betraktelser & Berättelse Meterologi

Läget

Jag fattar ju såklart att det här med komposter och deras utveckling, ja och tjusningen i den,  inte riktigt kan uppskattas/fattas riktigt av alla. Men jag har nu en gång för alla snöat in på detta område som faktiskt gränsar ordentligt mot surdegsbakarnas värld av mikroorganismer i arbete. Ja det är också häftigt om man följt en surdegslimpas väg från en bubblande kultur till ätbar.

Att snöa in på saker handlar väl mycket om det där att bevara barnet inom sig. Att fortfarande kunna säga WOW över det där som egentligen “bara” är alldagligheten.  Nädå det är nog inget fel i att vara vuxen där i sinnet heller.  Möjligen lite tråkigare. Men vad vet en sådan som jag om det. Noll gissningsvis.

Hursomhelst har båda våra komposter kommit igång riktigt bra nu. Den ena verkar ha förlorat sitt lock denna blåsiga helg, eller också har det bara åkt på sniskan, skall snart ut och kolla det, men fart på dem båda är det nu. Nummer ett fick verkligen raketstart nu under helgen. Tänt vare här liksom.

En tanke inför nästa år har varit att stoppa en temperatursensor inuti en björk. Följa savens flöde höst och vår. Han inte med det i fjol men hinner kanske med det i år, Nytt att snöa in på i höst. Sen skal ju den där väderstationen upp såklart. Måste få till det i år.