Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Sitter på rumpan

Tomatfrön och paprikafrön från de där grönsakerna på väg ut till komposten nedpetade i jorden. Mysterium händer. Förundras man inte är man död.

Lördag. En dag i lugnets tecken blir det. Egentligen var alltså planen en annan. Det skulle bygga. Men det slöas. Alltså. En halvtimme går åt till att följa en larv som hissar sig upp i en egen tråd  i lönnen. Det är tre meter. En bedrift för en liten grön varelse i blåsten. Men den klarar det. Oklart varför den firade ner sig från början dock.

På morgonen sjunger koltrasten på berget så jag bara ligger där och tar in. Det är meningen att jag skall läsa. Men just den där sången över ett morgonberg tar sig hela vägen in i mig och rör om. På ett gott sätt. Varför då? Varför just den? Det där är det vackraste jag vet i ljudväg. Storlommen och Storspoven kanske möjligen ligger på samma nivå om kvällen är vacker och sjön spegelblank.

Ute är det björktrastarna som regerar. De är många och orädda i år. Vad vore livet utan tjattrande björktrastar. De som är som gamla tanter. Dessutom är de sanna socialister. Varelser som samarbetar när en kråka, skata eller hök närmar sig.  Som förstår att man tillsammans är starkare än de som egentligen är defakto starkare.

Man kan lära sig mycket genom att bara sitta på rumpan.

Steven King skriver att det är när man gör saker utan att tänka på varför och inte funderar så mycket på om andra gillar det som man håller på med har hittat rätt hos en själv. Det där man gör för att man måste. Han pratar såklart om skrivande. Men jag känner sådär för min musik, den här bloggen och mitt VSCP projekt. Visst kan det kännas när man går in på en statistiksida, som igår, när jag noterade att de manualer jag jobbar som fasiken med har haft noll läsare. Nollorna gäller väl det mesta annat jag håller på med också. Men ändå. Jag måste skriva klart det där. Jag måste gå vidare, Något säger mig att det är rätt det jag gör fast det inte finns någon annan som säger det. Ja lika som den här bloggen. Jag kan inte låta bli. Det spelar ingen roll om det är noll läsare. Jag känner lust för de här orden och tankarna. Så…

Förlåt mig.

saliga äro de som icke något gör.

Det har varit en sådan där magisk lördag. En sådan där dag när inget blir gjort men där sinnena får sitt. En dag som är som en lång meditation. Kanske blir bygget påbörjat imorgon istället. Man kan ju hoppas. Livet går vidare i vilket fall som helst.

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Spelmansstämma

Det är Spelmansstämma i Los i helgen. Underliga existenser dyker upp på byn redan idag. S.k spelmän. Jag antar att en del funderar på att ringa polisen. Inte jag. Lite speleman finns det nämligen fortfarande kvar inom mig. Underlighet. Dock inte så mycket att jag tänker besöka spelmansstämman.

Om man överlever fyller man sjuttio nästa gång man fyller jämnt. Sådana insikter skrämmer.  ja faktiskt. Åldersnojor har jag aldrig känt förut. Men nu så. Bromsa för helvete! Jag har mycket kvar som jag vill göra. Jag har för tusan inte ens sett pyramiderna IRL ännu. Ingen borde dö innan man gjort det. Eller hur?

Fast det är ju ett tag kvar till den där bemärkelsedagen.

Tur.

På bilder ser jag att gråhårigheten utbreder sig. Av någon anledning ser jag aldrig det i spegeln. Så man får väl sluta ta selfies. Sluta titta i spegeln. Låtsas att man fortfarande är en ung man.

Bli en självbedragare.

Här skall det byggas ett jordgubbstorn imorgon. Åtminstone är det planen. Det fina med vårt jordgubbstorn är att när man börjar bygga det vet ingen hur det kommer att se ut i färdigt skick. ja ingen vet egentligen vad det är heller. Bara att det är ungarnas gamla trädkoja som återanvänds i själva bygget.

Annars skriver jag ord. Inte till nytta för någon kanske. Men jag skriver ändå.

Ja och det tänker jag fortsätta med nu.

 

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Johodå.

Fredag.

Los.

2018.

En vinnande kombination.

Kan man häva ur sig.

Ja till och med låtsas tro på.

Eller kanske till och med faktiskt tro på.

Om man vill.

En fredag som denna.

Med finväder där ute.

Fast med persiennerna nere.

Ja och med en själv här inne.

I värmen.

Jodå.

Säger man.

Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Tack

Tack och lov att det blev Microsoft. Jag tror man där mena allvar med sin satsning på Open Source (se t.ex. Visual Studio Code == Underbart verktyg!). Möjligen skulle Amazon fungerat. Google skulle varit en tragedi likt ett Oracleköp. Helst hade man ju sett Ericsson eller något annat Europeiskt företag gjort den här affären såklart.

https://computersweden.idg.se/2.2683/1.703639/github-microsoft-framfor-google?utm_source=dmdelivery&utm_medium=email&utm_campaign=IDG%20Senaste%20nytt%20Kv%C3%A4ll%202017%202018-06-07%2015%3A16%3A50

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Krona eller klave

Tjoffar ned till Edsbyn. Det låter som ett hjullager har gått höger bak. Grrrrrrrr låter det liksom både från det och från mig. Men tar mig både dit och hem igen. Kände en viss oro över de möjligheterna. Såklart.

Ser knappt Edsbyn. Vänder och åker tillbaks nästan direkt. Ändå tänker jag “Åka hem” där precis innan jag skall sticka iväg ned från kullen. Innan jag kommer på mig själv alltså, japp, det var längesedan det var så. Att Edsbyn var “hemma”. ens nära det. Men ändå finns den där byn kvar i mitt hjärta också såklart. Men större delen av min tid där längtade jag därifrån, som här alltså. Men det där är väl just det där att fly från sig själv. Det går liksom inte. Åtminstone inte utan att på något sätt förgöra sig själv.

Kollar gravarna. Allt bra. Det är bara att säga hej och hallloj till en sten och åka. Fast egentligen är det ju många stenar nu för tiden såklart. Men jag besöker bara morsan och farsans.

Stephen Kings “Skriva” är bra. Är man en blivande författare bör man skaffa sig ett ex. Mycket uppmuntran, många bra tips och några sidor om adverb som ger en sådan som mig gåshud. Själv vet jag inte om jag är en blivande författare. Kanske vet jag det när jag blir stor. Det visar sig. Skriver gör jag i alla fall. För att jag måste.

Hemma, promenad. Den tyngsta jag någonsin varit med om. Orkar nästan inte runt. Undrar vad det beror på? Något skit i kroppen kanske?  Fast jag tar mig runt. Tar mig hem. Men nästan inte upp till lunchen. Får pusta uppför trappstegen som en hundraåring. Men också det går till slut. Fillunch.

Nu sitter jag alltså här igen. Kaffe är bryggt. Smakar skit som vanligt. Tvåhundrasjuttio mail i mailkorgen. Mest skit det också. En donation ramlar in. Hjälper en del i det där pusslet att få ett open source projekt att gå ihop. Livet försöker rullar på.

För att  denna torsdag inte skall vara allt för merry gör axeln ondare än den brukar göra idag. Oklart varför. Vill väl påminna om sin existens. Vi vill alla synas. Tydligen också axlar. Men lider lite gör jag alltså. Men står där i kö. En dag är det min tur att fara ned till Gävle och fixa det där. Sen kan det bli bättre eller bli sämre. Från mitt perspektiv är det som krona eller klave. Man hoppas, men har kanske inte världens största hopp.

Men gott att leva. Dokumenterar lite för att jämna ut och mildra den känslan.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Blind, nästan

Till slut blir man blind. Nästan i alla fall. Man har suttit för länge. Blir tvungen att ge sig. Känner att annars går det åt helvete. Fan liksom. Man är ju inte “klar”. Det hade behövts några timmar till. Så nära ändå.

Men man får lyssna. Lyssna på knoppen när den ropar “STOPP”. I min ålder. Ser man inte texten så är det ett sådant stopp. När man var yngre betydde det att det var dags att sätta på kaffe. Sen körde man vidare. Kaffe löste det mesta.

Men inte nu alltså.

Strokevarning om man fortsätter.

Kanske.

Åtminstone känns det så.

Men fyfan för maratondokumentation.

Dubbel FYFAN för hjärndöd ditto som den jag håller på med nu.  Man borde bli en pratare. Skramla på med tom tunna. Säga att man skall förändra världen och göra ditt och datt utan att jobba på det. Det går alltid hem. Numera.

OK med mig.

Men inte min väg.

Imorgon nationaldag. Eller är det “Nationaldag”. Den betyder inget för mig. Ändå gillar jag såklart det här landet. Annars hade jag inte varit kvar. Såklart. Fast det där firandet känns ändå förbaskat krystat. Man kan fatta Norges och Finlands och kanske Danmarks firande. Där finns förankring. Men här?  Suck liksom.

Fast nu får det vara med dag för Nationaldag. Steven King’s skriva ligger och väntar. Det har den gjort några år. Nu är det slutväntat serrö.