Category: Betraktelser & Berättelse

Vitsippor och tussilago i all ära men riktig vår är det inte förrän jag slutar mata Hulken med sin daglig pellets. Så det så.

Idag är dagen. Bara några smulor kvar nu. En uppkopplad varmvattenberedare får ta över. Varmvatten vill man ju ha. Japp hemmabygge. Åtminstone kontrollogiken. Uppkopplad i säkert tolv, tretton år nu, fast det är nog längre, arton tror jag. Långt innan dagens uppkopplingshype. Men ombyggd bara för att  den gamla styrlogiken brann upp. Ny kostade tre tusen. Inte för att det är skoj.

Det är torsdag här. Men svårt att inse att det är det. Jag antar att det är fler som känner så den här veckan. Hur kan veckan nästan vara till ända när den precis har börjat? Men jag vet såklart att vissa gläds åt det där. Jag tillhör inte dem.

En princip har jag trott stenhårt på. Den om rätten att tala. Så jag har alltid hävdat att nazister skall få tala, japp, vräka ur sig sin skit, därför att då kan man bemöta den, slå ner på den, och man har framförallt inte sänkt sig till den nivå som de här människorna befinner sig på.

Men nu vete fan. Vill man riva demokratin, är beredd att göra det med våld. Har man då också demokratiska rättigheter? Förr skulle jag tveklöst svarat ja på den frågan. Men efter att ha hört nazister i Ludvika uttala sig så har jag nog ändrat åsikt. De är människorna förtjänar inte den där rätten. Lås in hela bunten och kasta bort nycklarna.

Fast kanske inte SD anhängare heller. Ja och fanns inte dom så skulle jag säga det om Moderater. Fast de där gängen uppträder i alla fall demokratiskt. Fast mycket skit kommer det ur deras högljudda munnar.

Jag skickar in en novell till en tävling. Jag som lovat mig tiotusen gånger att aldrig tävla igen. Skäms. Japp, verkligen. För att jag gör det där. Blir bara besviken. Det är ju lika roligt att skriva utan att tävla. Men det är väl det där med att finnas till. Man sitter här och känner att man inte finns till. Då kryper man till korset. Skickar in. Vill finnas till. Önskar jag kunde hålla igen. Alltså på semlor, Vic’s Blå och novelltävlingsinskickande.  Den sista var det länge sedan nu jag föll dit på. Men de andra ständigt.

Jag är en dålig människa.

Fast det visste åtminstone jag förut.

Fast nu, en ny dag, en att ta tag i. Jag älskar nya dagar. Ser var och en av dem som en gåva. Se där, en högvist, att ha fått det sinnet. Det behövs inget tävlande för det där. Man har redan vunnit.

Måndag. Ja åtminstone känns det som det är måndag. Men tänker man efter så har det mesta av veckan redan gått. Onsdag. Några pluttdagar kvar bara. Illa. Men som det är. Man får vara nöjd så. Försöka få så mycket låtsasjobb som möjligt gjort.

Här på kullen rullar allt på. Livet – jo man lever – finns där. Ett hjärta som tickar, blod som pumpar, en hjärna som skickar elektriska signaler mellan synapser.  Allt det där i förfall såklart. Man befinner sig där i livet. Men den senaste forskningen visar att också vi på döhalvan får nya hjärnceller. Så man får fundera på. Så länge det går.

Kaffet smakar skit. Fattar inte varför jag dricker. Medicin är det inte.

Spanar upp mot berget för att få en skymt av en björn. Men inte en rörelse ser man i år. Kanske är det bara för tidigt. Tids nog visar de sig. Annars får man väl själv ge sig ut i skogen. Smyga fram. Rätt vad det är står det en framför en. Stillastående. Sen rusar vi åt varsitt håll.

Uppdaterar datorn till Ubuntu 18.04 från 17.10. Det är en märkligt smidig operation det där med uppdateringar på Ubuntu. Det fungerar tamefan. Blir ännu bättre nu med Snap som är det bästa som hänt på länge inom linuxvärlden. Hurra!

Jag använder Windows idag för att kompilera VSCP kod och för att köra Spotify. Jo jag har en etikettskrivare där också. Det är allt. Saknar inget längre. Är själv förvånad. Förr kikade man lite snett på en del funktioner som inte fanns eller var på samma nivå i Linux, Men nu. Nope händer i princip aldrig. Förvånad faktiskt. Oj liksom.

Fast jag kör Visual studio code på Linux burken. En jäkligt bra utvecklingseditor. Den bästa hittills. Jag är lyrisk. Så Microsoft kan än. Snabbt har det gått att få upp den på den nivå den är på idag också. Så det är den och Vim idag. En editor i båda ändarna liksom.

Som vanligt har jag ingen aning varför jag skriver de här raderna. ja, jag har ingen aning om varför jag gör något över huvud taget. Det tyder säkert på någon skada av något slag. Hur många gånger har jag slagit mig i huvudet? Att man gör saker för att man måste men utan att veta varför. Borde skrämma men gör inte det. Hjälp liksom.

Fast också med det är det som det är.  Man skall inte tänka så mycket som K säger. Det är nog ett bra råd. Men ett som är svårt att ta till sig.

Nu låter vi den här “måndagen” ha sin början. Vidare. Sten på sten.

…inte här. Det snöar. Rikligt. Alla väljer var man vill bo. Nåja de flesta. En del väljer bara tokiga ställen.

Vi vilar ut efter gårdagen. Sista april för oss är att ge sig ut med bilen och se oss omkring. Ta nya vägar som vi inte provat förr, hitta hus där man skull kunna bo. Ja, läs fly till. Och såklart, vi blir inte besvikna den här gången heller. Det finns alltid en ny väg. Det finns alltid ett nytt hus till salu.

Vi träffar en gammal man, 84, när vi stannar till vid ett hus som står tomt. En gammal Hälsingegård. Ett vacker hus. För stort för oss. Definitivt. Inte till salu heller. Vi söker det lilla. Ett hus att dö i. Inte nu. Men sen. Men det här huset är fantastiskt. Markerna har visserligen växt igen.  Men man kan ändå gissa hur det såg ut här förr. Den gamle mannen på sin permobil berättar att det är två poliser från Stockholm som äger det numera. Som sällan är här längre. Så som det brukar vara. Men det är så det är numera också här. Husen säljs som sommarstugor. Avstyckade från skog och mark sedan länge. Skogspriserna har aldrig varit högre. De som köper har aldrig haft mindre känsla för bygden där den ligger. Tavlor och konst i bankvalv delar skogarnas öde.

Men den gamle mannen berättar om ägaren till huset. Hur han röjde ny mark. Sålde enmetersved till Bollnäs sjukhus, blev rik på det. Ett stort sjukhus sög i sig mycket ved och hade man den affären i sin hand var allt gott. Barnen drog till städerna och till andra gårdar. En son blev kvar. Försökte leva upp till faderns krav. Det som så sällan går.  I fyrtioårsåldern sköt han sig i huvudet med ett avsågat hagelgevär. Han som inte kunde arbete nog. Odugligen. Så det vackra huset bar på den stora sorgen såklart. Den som fanns där i luften. Som fick oss att stanna. Så att vi fick höra historien.

Men vi far vidare. Säger hej.  Småvägar, gropiga vägar, större vägar. Tröttar ut oss. Blir hungriga. Vi äter pizza och dricker en cappuccino. Galet en kärv månad som den här men det är under de kärva månaderna man kan behöva lyftas för att orka med. Ja, det där förstår man inte om man aldrig varit där.

Husen i Hälsingland kostar nästan ingenting. Man kan börja ett nytt liv på Lenninge Herrgård för en struntsumma t.ex. Trettio år för sent för oss såklart. Men är man ung så slår man såklart till. Realiserar drömmar. Här där Voxnan möter Ljusnan.

Vi snubblar nästan på Marin Stenmark och Hanna Hedlund, men får nöja oss med att heja. Kilafors. Byskolan. Fast vi åker kanske bara förbi. Vet inte ens var de har sitt boende. Så kanske gör vi inte ens det. Nope, letar inte efter dem heller. De har sina liv. Vi har våra. Vägen, den vi av en slump åker efter, råkar bara gå igenom de trakter de ibland befinner sig i. Mer än så är det inte. Mer än så behöver det inte vara.

Vilse ett tag. Fast hamnar i alla fall inte i Furudal som vi brukar göra när vi är det. Framme i Bollnäs till slut. Bunkrar. Korv och bröd och Fanta är en självklarhet på inköpslistan. En tradition sedan decennier tillbaks. Korv och bröd under ett liv. Alltså denna dag. Möjligen med ett avbrott under Uppsalaåren. Hemma inmundigas inköpta specialvaror. Vi nöjda. Kollar en film. Somnar.

Så maj idag då. Skönt. Snön gör inget. Det är så det är. Det svänger lite fram och tillbaks. De sista säckarna pellets ligger i behållaren. Imorgon är de slut.  Eldningssäsongen är över för i år. Inte minst ekonomiskt är det skönt. En frihet på många sätt. Man är alltid lite mer på spänn under vintern för att saker skall gå sönder. Nu under våren, sommaren och hösten kan man leva lite mer dag för dag. En T-shirt, jeans, barfota, fil och macka till lunch. Enkelt. Lätt. Skönt.

Jag skall börja min låtsasvecka om en stund. Livet tickar på. Jag med det. Nöjd så.

Låtsasjobbar. Låtsasjobbar in en låtsasjobbardag. Valborg. Ja det var alltid borgligheten som kallade Valborg “Valborg”. Vi arbetare sa bara “sista april”. Det var få som hade mössor bland arbetarna. Det fick duga med en keps. Kanske är det därför jag heller aldrig köpte mig en studentmössa. För att det är en klassmarkör. Inte bara en “nu jäklar festar vi utav bara helvete” markör. Man borde köpa sig en keps.

Fast å andra sidan läste jag ju in det där gymnasiet på en vuxenskola. Också det är väl ganska mycket arbetarväg att vandra. Det fanns inte många högborgerliga där heller.

Efter Valborg första maj. En dag som för mig inte betyder mer än att det är en ledig dag. Det känns så förbannat gammal och förlegat det där med att stå i armkrok och sjunga internationalen. Dessutom när det är mest finare folk som står och sjunger. Ja och några gamlingar såklart, japp sen några som inte fattat att det är en ny tid nu. En tid där man måste handla istället för att sjunga uråldriga sånger. En tid när man måste försvara det som stora män och kvinnor skapat genom att våga gå vägar som ingen annan vågade gå.

Ja jag pratar om Sveriges balansakt på den där knivseggen mellan socialism och kapitalism. Kan vi behålla den balansen kan vi fortsätta att bo i ett av världens bästa länder. Ramlar vi över åt endera hållet är det slut med allt det där. Det här blir ett skitland. Det är det inte nu. Icke. Fast en del gärna vlll skrika det i megafoner.

Man behöver bara räkna ihop M och SD röster för att förstå att vi är nära en avgrund som är djupare än att ljus kan nå ner i den. De rädda och de sigsjälvupphöjande. Bevare mig för dem båda.