Category: Betraktelser & Berättelse

Det går lite sådär att jobba idag. Trist.  Behöver får lite gjort. Men det kommer annat i vägen. Sådär som det är ibland. I Sverige. I livet.  I midsommartider. 2018 och annars.

Men två matkassar är inhandlade. Beställda jordgubbar hämtade. Midsommaren kan komma precis när den vill. Jadå, precis hur den vill också. Inte fasiken är det så noga. Jag vill sova en skvätt imorgon på morgonen. Sen läsa en bok. Mer begär jag inte av Svensk midsommar. Nope, inte av Norsk eller Amerikansk heller. Om det nu vore sådana jag skulle uppleva i år.

Under en ganska lång tid fanns en mailinglista på nätet som hette “piclist”. Ja den finns faktiskt fortfarande ser jag, här. Men då förr, gissar på tjugo år sedan, levde den på sitt alldeles speciella sätt. Vi som fanns där var verkligen vänner. Människorna där (som fysiskt fanns runt om i världen) var också extremt duktiga. Hade man problem med något fick man adekvat hjälp direkt. Ja och man hjälpte själv till så gott man kunde när andra hade problem. Oftast var det en familjär stämning där. Alla var verkligen kompisar. Men som alltid när människor umgås så kunde det också bli hårda ord. Men som gick över. Men grejen här var att vi kom varandra verkligen nära och det där bevisas kanske bäst av en Australier från listan som reste runt ett år i världen med bara två betalda hotellnätter. Resten av tiden bodde han hos folk på listan. Vem som helst där skulle kunnat göra samma sak. Sådan var stämningen. Vänlig. Skojigt.

Men sen går åren och folk diffunderar iväg. Nya konstellationer bildas.  Vi som höll på med VSCP i början hade en liknande närhet till varandra. Ja några har varit här och hälsat på. Ofta var det hårda diskussioner. Men också mycket känsla och vänskap. Det är inte alls samma sak idag. Folk är lojare och också de som fanns med i VSCP projektet i början har diffunderat iväg.Som helium ut i universum.

Trist tycker jag.

Fast mycket går i vågor också.  QZ hade sin tid (KOM systemet). ABC-klubben sin. Compuserve hade sin tid det också (närmaste nod New York (uucp)). Liksom Fido. På alla plattformar har diskussionen Mac vs. PC förekommit flitigt. På alla har ALLA varit trötta på den diskussionen. På alla hittades livslånga bekantskaper.Många av oss hejar på varandra fortfarande när vi träffas på mässor och annat. Gråare nu. Men lika vetgiriga som då är allesammans.

Helger som midsommar, jul och nyår var alltid speciella under de där åren. Man fick massor av hälsningar och skickade själv massor. Det är lite tröttare på den där punkten numera. Terroristdåd och andra stora händelser kom en också närmare under de där åren. Just bara för att man alltid kände någon som bodde just där på platsen det hände, som alltså potentiellt kunde vara inblandad.

Men nu nollat. Ja och det är väl bra. Allt har sin tid. Man måste inse det. Speciellt i min ålder. Men jag saknar allt det där lite. Det måste jag erkänna.

Men nu så, två timmar tills vi kan börja tänka “helg” här i huset. Jo här skall det inte ens låtsasarbetas ikväll. Nähädå. Vila. Sova. Läsa gäller. Ha det gott alla!

Sommarstolstånd – Båtvändartid – Vi seglar norrut igen.

Verkar som den här fungerar i år igen också.

 

Ett kontor. Sol, ute. Sommar. Det känns som “Macken”,

“Hej kontoret”

Men det är på låtas såklart. Det var iof “Macken” också. Lika för lika. Jag njuter av känslan. Njuter av sommaren. Sätter på kaffe. Tänker att kanske skulle man vara ledig. Sitta på altanen vid sin stuga där vid havet, lä i en vik, västkusten. Andra vindar. Helt gratis är de där drömmarna. Men kanske lite löjliga. För jag skulle inte kunna sitta där så länge. Innan myrorna i kroppen börjar krypa omkring mot andra mål än de jag har för dagen. Om jag nu inte lyckades somna. Då kan jag bli kvar. För trött är jag. Alltid numera. Hela vägen in i själen.

De där förbannelsen att höra vad folk tänker. Vad skall den vara bra för? Ingen har någonsin haft nytta av den förmågan. Ingen. Det är en förbannelse.

Jag kämpar mig igenom ett Danskt tekniskt nyhetsbrev. Danskan är inte enkel för en Norrlänning. Men det går om man försöker. Ofta finns där något som inte finns här. Fast det är så nära mellan oss. Kontinenten. Över bron och en annan värld. Japp, den vägen kan man också fly.

Men det är såklart Ulf Lundell och sådana som han som sätter sig i bilen, kollar att man har pass och kontokort med och sen drar söderut, full gas mellan fartkamerorna. Vi andra få nöja oss med att någotsånär hålla bilen fungerande och få till mat på bordet. Vi vanliga är inte som dom upphöjda.

Drar ner persienner. Måste alltså hålla solen ute. Den jag längtat mig sjuk efter i ett halvår. Nu duger den inte. Skäms varje gång jag vrider de där sakerna mot stängning. Man borde väl bara ta in nu? Eller Hur? Njuta. Rätt vad det är så är det snöslask och vinter igen.Ja och då flödar minsann ingen sol in genom fönstren hur än mycket man vrider upp de där persiennerna.

Läste förresten igår att solen ibland kastar ut protoner som klarar av att färdas till jorden på trettio minuter.  Ljuset tar åtta. Vinner såklart. Snabbt som en iller är ljuset.  Men trettio minuter är inte så dåligt det heller. Det där händer under solstormar. Solstormar händer när de händer. Ja om fötter har något med det att göra vet jag däremot inte.

Vill man bygga luftskepp, ja, som inte är en så dålig ide, bör man välja helium istället för vätgas. Japp, Hindenburg och journalfilm och New York,  är väl fastbränd på näthinnan hos de flesta.Tyskarna kunde inte använda helium som de ville efter Amerikanskt embargo. Det mesta är ju Amerikanernas fel. De gör som de vill. Nu som då.

Förresten. Helium. Det finns inte så mycket i atmosfären. Det mesta av det helium som finns på jorden slinker ut utanför vår atmosfär. Rymdfarare. Så hur framställer man helium då? Ja en källa är alfastrålning. Addera en elektron och du är hemma. Men vanligast källan är naturgas. Kyl ner den. Det som är kvar i flyktig form är helium.

Jodå.

Lätt som en plätt är det. I teorin. Säkert förbannat mycket krångligare i verkligheten. Som det mesta.

Skatorna kraxar i på skarpen här ute. Men persiennerna nere är det inte lätt att veta varför. Men man får gissa på katten. Någon av dem. Skatparet bor i den stora granen. Får en eller fler ungar varje år. Skatungarna samlas i grupper som blir till ligister som far omkring i grannskapet under hösten och hittar på jävelskap. När vintern kommer har de ett helvete. Som förstaårig skata får man använda all sin intelligens för att överleva en lång vinter.

Jag gillar skator.

Ambulanshelikoptern här igen, passerar precis nu över kullen. Man undrar såklart vem som är drabbad den här gången. Ja och när det är ens egen tur. Vi reser i alla fall med stil vår sista resa härifrån vi Losbor numera.

Idag är det 1259 dagar kvar. Just idag känns det som en oändlighet.

Underbar sommardag. Här. På kullen. Ute. Jag borde ut och gå. Men stannar inne. Skall ta upp det där med mig själv på eftermiddagen igen. Ge mig ut och hälsa på kråkan där uppe på berget på hygget eller inte. Den som vaktar. Vårt. Sitt. Allt.

Japp, det blåser. Vindbyar som ruskar om. Huset ruskar av sig dem. Den gamla damen här utanför fönstret som är full av körsbärskart likaså. Massor av körsbär i år. Det där sammanfaller av någon anledning med Sverige med i VM i fotboll. Varför då? Varför så sällan? Men det är klart. Kan inte klaga de andra åren heller. Den gamla damen skämmer bort oss varje sommar. Söta bär. Vi får vårt. Fåglarna sitt.

Jag måste vattna blommor. Pelargonerna. Prata med dem. Det är full fart nu. De växer. De lever fullt ut. Mina tanter. Det är så jag ser dem. Tanterna. Men inte som björktrastarna. Inte tjattrande tanter. Dom här är tysta och eftertänksamma. Pratar bara när de har något viktigt att säga. Inte som jag alltså. Jag har att lära där. Björktrastarna med.

Fast lyssna kan jag.

Det hävdar jag bestämt.

Om inte något gör mig nervös. Då pratar jag bara på utan att tänka och mycket på vad som sägs av andra.

Dåligt. Jovisst.

Också idag skulle jag kunna ta bilen och åka iväg, bort, långt bort, utan mål. Den där bristen på mål känns viktig. Att ge sig ut och söka något man inte riktigt vet vad det är. Brister kan vara själva fördelen med något.

Det är dags att klippa sig. Definitivt. Annars är det snart dags för hårsnodd igen. Måste ta tag i alltså. Måste…

Det finns många måsten.

För många.

“Paradisö” – tänker andra.

Som flykt.

Inte jag.

Mer inne på skogskojan. Jag. En älv. En björk.

Som flykt.

Men handla idag. Verklighet. Alltså ser jag människor. Andra. Det är nog bra. Att se utanför Åkes värld. En stund. Fast några djupare akademiska diskussioner blir det såklart inte.

Men det gör inget.

Inte längre.

Nu skall jag ge blommorna lite vatten. Sen så… ja då får vi se. Sten på sten antar jag. Är det inte så de flesta av oss ändå håller på?