Påskhandlar. Det måste göras. Ljusdal. Lågbudget. Men det både kunde och har varit värre. Mycket värre. Nu blir det både påskmust och påskgodis. Go-ost. Det finns inget att klaga på alls. Som det nästan alltid är alltså. Det är sällan berättigat att klaga. Ändå gör man det. Sänker sig till den erbarmligt låga nivån där man inte till fullo uppskattar det man har.

Den där vägen vi åker kan man ju. Los -> Ljusdal. Ljusdal -> Los. Det är sex mil åt båda hållen. Men för de flesta är det tre gånger så långt till Los som ifrån. Man kan bara testa att få upp en politiker från centralorten. Fysiska avstånd och känslomässiga avstånd sammanfaller sällan. Men bra egentligen kan man tycka, vi får sköta oss själva här uppe för det mesta.

Jag tycker det är långt själv ibland. För långt bort från människorna. För långt bort från de öppna vyerna. Men när jag väl sitter här gör det såklart ingen skillnad om jag sitter i New York eller här. Inspirationen och viljan att låtsasarbeta kommer ändå inifrån. Det är inte ut i världen man skall ge sig för att hitta sitt sanna jag. Det är inne i sitt innersta man hittar sig själv och sin väg. Bara där. Hittar man sen saker man inte gillat har man såklart inget för att man flyr ut i världen heller. Sig själv lämnar man liksom aldrig bakom sig. Det är väl såklart ganska självklart, ändå försöker vi alla ta till flykten från oss själva som en utväg då och då i livet. Lönlöst såklart. Man får kompromissa med sin självbild. Vara ödmjuk. Hitta något som fungerar. Stilla sig och leva där som en som inte är perfekt men god nog.

Lillkatten och jag sitter på kontoret. Ja hon ligger och sover. Är dessutom ingen lillkatt längre. Åren går. Månen lyser in genom fönstret. Det är nästan sex grader varmt där ute. Ljuvliga plusgrader. Jublande vårvärme. Ja och det skall hålla i sig. Det har sannerligen vänt nu. Posten hämtade jag i kortärmad t-shirt idag utan att ens vara nära att frysa.

Björnarna har tydligen vaknat. I fjol räknade man till arton individer som rörde sig kring byn. Det är rätt trevligt på något vis ändå. Men naturligtvis inte helt bra om de blir helt orädda för människor. Men de flesta godtar och lever med det där. Känner kanske till och med lite stolthet över björntätheten skogarna här har.

Fast nu. Vänsterhandstrött. Fruktansvärt trött på axellås och overksam höger just nu. Vill komma igång. Fast vad är några månader? Speciellt om man skulle bli bättre än innan i axeln. Man får stilla sig, acceptera och åka med.

Lorthelgen kallade min mormor påsken. Folk drog in då mycket skit utifrån lervällingsvärlden. Efter försök till låtsasjobb imorgon så skall både jag och lillkatten, K och N ge oss hän i det där. Lorten. Det blir väl det vanliga slöandet helt enkelt. För att vi förtjänar det.

Liksom!

Jord mellan fingrarna. Man har längtat efter den känslan. Därför blir det nästan varje helg nu som fingrar lustfyllt får gräva sig ner i mulliga jordpåsar. Nåja, vänstern i mitt fall, men ändå. Det är nästan något erotiskt över det där. Små kvarglömda minnesfragment, gissar jag, trollas fram inom en från en tid när det var långt kvar till det vi nu kallar människa eller varför inte minnen från att vara en del av Gaia, allt levandes gemensamma moder/fader och jätteminne. Han/hon/det/gud om man så vill. Inte märkvärdigare än att vara allt som är och såklart som märkvärdigast just därför. Samma och lika som den där känslan av längtan till havet som bara finns där inom en och som vägrar att låta sig mättas på annat sätt än genom just ett möte med havet.

Ner med frön. Omplantering. Se liv vakna ur slummer och växa. Leva nära det som är närmare verkligheten än vad varje annan sekund i tillvaron är för någon som lever nära datorerna och den konstruerade känslolösa intelligensen. Gå ut en stund ur det som är konstruerat, framlyft och serverat, som nästan helt saknar en djupare mening. Leva på riktigt som generationer av bönder gjort före dig.

Man behöver bara se ett frö gro och sträcka sig upp mot ljuset för att förstå undret. Så mycket häftigare än nästa mobilversion som det är fast det bara upprepas, upprepas och upprepas om och om igen och gör det vart än vi tittar på i den levande värd vi har runt omkring oss. Hur kan man låta bli att häpna över detta?

Jo, så är helgen. Men soffa också såklart. Och javisst en hamburgare. Eller två om sanningen skall fram. Med pommes. Några filmer på det. Lite bok. Ganska mycket sömn. Men mest förundran över tillvarons mysterie. Den som behövs nu när det är söndagskväll och enhandslåtsasjobb skall utföras. Det som inte alls är på riktigt, men som också glädjer. Fast kanske bara mig. Så må det vara. För nog är det ändå ett slags liv man föder fram också när man tar en tanke från just det där imaginära och sen (låtsas)arbetar den fram till något verkligt. Man undrar var de där ideern kommer ifrån. varför de flödar fram. Varför just man själv får den stora äran att vara en av mottagarna av flödet. Glad att vara född till en som orkar lyssna efter dem. Precis som alla andra levande förstår man nät man försöker göra sig märkvärdig.

Trams såklart. Allt. Om man så vill. Men inte för mig. Jag häpnar över mysterierna. Kommer aldrig att sluta med det. Ett frö som blir en gurkplanta. Vafan!!! Liksom

Jodå, det är fredag här med. Det finns inte mycket att säga om det. Jag sitter här och enhandslåtsasarbetar och det går ju sådär såklart. Men bättre att hålla sig sysselsatt med något litet tycker jag, även om också det nu också av nödvändighet de facto är på låtsas. Alltså bättre än att man med berått mod och vilja växer fast med soffan. Så tänker jag, Knappar på alltså. Jag gillar visserligen soffan men inte så till den milda grad att jag vill bli en del av den. För evigt.

Inte ännu.

Fast egentligen skulle man väl ge sig ut såklart. Det lyser en fantastisk aprilsol där ute och nog har snösmältningen kommit så pass långt nu, tror jag, att man i alla fall kan ta sig runt halva huset. Fast annars är det mycket snö kvar. Mer än det har varit under motsvarande tid föregående år. Tror jag alltså. Man är inte att lita på när det gäller väderminnen. Det har jag lärt mig. Loggat värde är bäst.

För skidåkaren måste påskhelgen verkligen kunna bjuda på guldutförsåkning i år. Det prognostiseras om tvåsiffriga temperaturer på plussidan (med råge) här uppe. Det går alltså att åka med bar överkropp för den som så vill. Skaffa sig sommarsolbrännan redan nu. Beach 2019 räddad. Ring och boka Järvsö.

Själv siktar ja på beach 2022. Då jävlar.

Om man lever då. I min ålder får man tänka på sådant också.

Fast räck upp en hand du som längtar till sommaren. Ja ja ja så många händer blir det nu inte såklart. Den här bloggen läses inte av så många. Men visst, nog ser jag en liten spinkig arm där borta långt bak i leden? Bra! Det är skönt att i alla fall någon förstår mig.

Hurra!

Apropå, bloggläsare, alla siffror pekar nedåt här just nu. Till och med Spotify. Nedåt från redan låga nivåer alltså. Man är mer ur tiden idag alltså än igår. Fast ganska ofta är man ur tiden först och blir i tiden sen fast en hel del av dem som skulle uppleva det och var i före är ju redan döda vid den tidpunkten såklart. Då hinns det ju inte med att vara det minsta glad över “äntligen”…

Liksom.

Fast vanligare är ju att man står där i ur tiden läget fast klockan tickar på i världen. Behöver väl inte vara så dumt det heller. Bli en av de där lallande plattjordingarna. Le dumt. Tro. Hävda sin tes med en dåres orubbliga lugn.

Hemska tanke.

Liksom.

Det är som det är.

Jag skall vattna lite plant och sen fortsätta med “själva uppgiften” en stund innan jag gör helg på riktigt. Till er som är på väg ut i friheten passar jag på att önska en synnerligen trevlig helg. Ja, jo, jag förstår ju att det hade känts mycket bättre om ni fått den tillönskningen av kungen eller av självaste statsministern, men nope, nu kom den från mig. Det är bara att tugga i sig. Låtsas om det känns bra ändå.

Vetja! Liksom

Man går omkring här och gnäller och suckar eftersom allt skall göras med en hand. Det går så sakta. Det är så jobbigt. Man får ont i vänster pekfinger. Men som från ingenstans dyker han såklart upp. Den rullstolsbundne mannen som skrivit sin bok med vänsterfoten. Det kan liksom inte bli klarare upplyst det man själv håller på med. Det är patetiskt. Gnäll rätt och slätt. Man har egentligen ingen hållbar ursäkt för att inte jobba på. Nope, ingen alls. Vill man eller vill man inte? Det är alltid det det handlar om.

Liksom

Nu kan jag tycka att det kan vara ok att inte vilja. I alla fall om någon annan väljer den vägen. När det kommer till mig själv är jag dock sträng på den där punkten… nåja,…. träning tänker jag… gå ner i vikt… ja kanske inte så sträng när allt kommer omkring. Men åtminstone låtsasjobbar jag också när jag egentligen vill sitta i soffan. Räknas det?

Kanske.

Man hoppas. Får det. Så här sitter jag. Låtsasjobbar. Sjukskriven. Måste gilla läget. Troligen. Gör nog det.

Liksom.

Fast fort går det inte. Inte alls fort. Hjärnan rusar dock på som förut. Inget annat i mig hinner med just nu bara. Inte alls faktiskt. Nåja. Det är OK. Det har varit lite på det viset förut också.

Nämligen.

Tänker på semlor. Har ätit fyra hittills? Tydligen är det är slut på säsongen nästa vecka. Fyra… Ett rekord är det ju. Ett bottenrekord. Definitivt. Borde väl varit fyrtio. Men dåligt? Nej säkert inte. Semelbudgeten är bara helt enkelt lägre i år. Är den ens av en vikt att den är värd att notera, avvikelsen. Troligen inte.

Liksom.

Överlever man så finns bättre tider om hörnet. Snart så har halva tiden gått. Det är bra. Mycket bra. Konstigt att en tanke på semlor leder in på tankar om de där dagarna. Nope, inte ens dom dagarna kan i egentlig mening användas för att skylla ifrån sig på. De är. En seger ända från handling till konsekvens. I alla fall om man tror mer på att leva ett liv istället för att se på när andra gör det.

Vi borde nog ha packat väskan och dragit iväg en vecka till New York, K och jag. Om hon inte hade sitt bibliotek. Och skola. Om det fanns pengar på kontot. Om… Verkligheten. Allt är inte undanflykter. Visst går allt att genomföra, men man betalar med konsekvenser. Sådana har förbannat hög ränta. Hänger med ett tag efter handling. Jag om någon borde veta. Som gjort en del val med ögonen öppna.

Faktiskt.

Med det får det räcka. Kaffe skall drickas. Enhandslåtsasarbete utföras. Tänk att få fatta en lödkolv och löda lite… I höst kanske. Inget vänsterhandsjobb. Svårt nog som högerhandssyssla. En suck på det kunde varA PÅ SIN PLATS… (jävla caps-lock) … men den kommer inte. Tar bara energi ändå…

Liksom