Category: Betraktelser & Berättelse

Såklart tittar jag upp på månen där någon gång efter sex. Man vill ju vara som alla andra. Plåtar gör jag dock senare. På kontoret. Ja då är blodmånen ett minne blott såklart. Dagen gryr. Solen suddar ut månljuset. Min vecka börjar.

Den som följer den här bloggen vet att jag inte har något emot måndagar. Flera dagar i rad framför sig att göra saker på känns bra. Jag gillar inte det där sönderhackade. En dag här och en dag där. Ja eller ett år här och ett år där om man tittar på VSCP. Nope, kontinuitet är min grej. Definitivt så. Måndagar lovar det. Hurra! Liksom…

Om världens rikaste betalade en halv procent extra i skatt på sina förmögenheter skulle alla världens barn som inte går i skolan kunna få göra det.

Det måste väl ändå vara något som är fel i huvudet hos dem som tycker att det där är vettigt. Att just det systemet som för mänskligheten framåt. Lyssna på ekot här. Klyftorna leder till slut till oroligheter och krig. Garanterat. Vi kan inte ha en värld där de rikare blir rikare och de fattigare blir fattigare. Självklart inte.

Ändå tycker alltså ganska många att det där är rimligt. Svårt att förstå för mig.

“Blodmåne” ropar massorna upphetsat som om det aldrig hänt förr. Ja som om det inte hände då och då till och med. Man förundras över rörelserna i samma riktning som vi alla ofta företar. Men nu är det ju ändå lite mysigt med en stor måne. Ja, så varför inte. Upp vid sex imorgon den som vill se.

Vi har en envis stadig nordanvind här på kullen och även om termometern bara droppar några grader under tio negativa så är det kallt som ett helveteshål fast vi bor på en kulle. Det hela handlar såklart om otäta skolhus. Inte fan kostade man på så mycket när man byggde de här husen.

Men med Hulken uppskruvad på max löser sig såklart det där också ganska bra. Det är köket som som vanligt får ta emot det värsta av det där. Ständigt husets kallaste rum. En dag skall jag montera upp ett element över hela ena väggen där. Ja jävlar vad hett och “mysigt” det skall bli. Som hos andra människor i deras kök. Flinande hemma-hos-reportage nästa.

På lördagsmorgonen här för leden sover jag till elva. Ja och då har jag sovit hela natten också. Utmärkt dessutom. Jag vaknar förvånad. Inte vanligt direkt. K har redan gått upp. Vad är det som händer egentligen? Fast kanske var det Backajans semelorgie som tog musten ur mig. GOTT var det! K höll med eftersom hon fick smaka hon med. Lika för lika. Tror vi på.

Annars knappar jag mest bara på. Ja idag i alla fall. Helgen blev mest vila. Det måste erkännas. Men med tanke på tröttheten under veckan och lördagens megasovande så fanns antagligen behovet där. Ibland vilas det utan behov också. Det skall erkännas. Men vad tusan. Tror jag behöver det där. Just nu i livet i alla fall. Jag är antagligen en dålig människa.

Men nu så. En timme till. Det borde man väl klara av. Sen fylla Hulkens mage med det en Hulks mage behöver och kräver. Sen upp. Steven King ligger där redan. Väntar. Så kan vi ju inte ha det en längre stund eftersom K också ligger där.

Den där Järvsöbon ni vet. Backajan. Janne. Han som dyker upp här ibland. Ja han dyker upp helt oväntat idag. Ja som om inte det faktumet räcker för att glädja en enkel själ som mig har har med sig semlor också. Massor. Kassar fulla med dom.

Så vi moffar i oss. Pratar strunt en stund. Sen ger han sig av mot de bebyggda trakter han kallar “hemma”. Antagligen är han den snällaste människa som finns. Det konstaterar jag igen och igen och igen…

Årets första semla är alltså inmundigad. Den smakar såklart UNDERBART!

Sorry, det finns inga namn att stolt droppa framför dräglande munnar idag heller. Jag har inte mött en enda människa utanför familjen. Än mindre någon som du, käre läsare, känner och ser upp till. Sorry!

Men annars en utmärkt dag som inleddes med snöskottning. Skyffel, skjut på med höger ben, lyft sedan med vänster arm, minimera användning av höger arm så mycket det går. Jodå det fungerar. Skapligt. Jag har utvecklat tekniker för både skottning och bärande av pelletssäckar som inte behöver mycket högerarm alls. Det ser säkert löjligt ut. Men det skiter såklart jag i för det behövs egentligen inte ens skottning för det.

Resten av dagen är riktigt koncentrerad. Det går inte att önska sig mer. Ändå går det så förbaskat sakta alltsammans. Men är man en person så kan man inte göra mer låtssajobb än max tre personer. Om man är ung. I min ålder närmar man sig nog som mest en hel persons dagsverke. Bra dar. Snart en halv följt av en fjärdedel och sen ingenting. Det går utför. Nämligen.

Men det går inte göra annat än att sega på. Bit för bit ta sig framåt mot något slags mål är ju det man låtsasjobbar för. Väl framme kör man igång igen. Ja och ibland tycker man det är kul till och med.

Fast ändå är det det här jag vill. Jag frågar mig ständigt VARFÖR!? Ja och har inget vettigt svar på det. Jag får inte ut ett ett dugg av det här. Kommer antagligen heller aldrig at göra det. Men ändå… känns det som det är värt alltsammans. Jag gillar det jag gör. Alla timmar, allt som försakats till trots. Finns det parasiter som ger den där symptomen kanske? Någon slags open source slemgrej som kryper in genom av av näsborrarna och tar sig vidare upp i hjärnan och driver oss nördar ner i avgrunden för att själv växa och ta över världen.

Nåja…

Det skulle varit skönt och sitta och titta på också. När andra jobbar alltså, ja till och med kolla när de låtsasjobbar. Se saker gå framåt. Heja på när det kärvar. Fast det skulle ju kräva att folk vill gå samma väg som en annan. Faller som ett flygplan utan bränsle på 10000 meter alltså. Troligen.

Så knappa på. Det är det som gäller. Bit för bit. Tugga för tugga. Tills det inte känns roligt längre. Eller ÄR klart. Skrämmande tanke. Men det finns andra saker man kan göra. Det vet jag med. Det här är inget Talibannäste. VSCP är bara en ide som behöver testas. Det finns många fler ideer.

Nämligen!

Fast nu. Upp för trappor. Ja ner först såklart. Hulkfylla. Några säckar. Ger varmt hus imorgon. Måste nog förresten beställa mer pellets imorgon. Som alltså skall bäras in. Pust! Fast först sova alltså. Läsa en stund. Gostunden. Ett kapitel. Dansk dysfunktionell värld. Jodå skaplig läsning. Ja och sen hoppas på en morgondag. I bäste fall kommer den. Sen ner hit igen. Glädjen att få komma hit och sätta igång igen. Som “Macken”. Gokänsla i magen. Det är bra konstigt ändå…

Koncentrerat igen. Halloj och hurra liksom.

Ute snöar det. Elva grader kallt. Eländig vinterperiod pågående en dryg månad till. “Hej mars” ropar jag här i min ensamhet. “Heja”. “Möt mig snart med ett leende”. Men det hjälper såklart föga. Men man ropar ändå. Skriker. Högt! Men dagarna måste gå. Rulla på. En efter en efter en. Avverkas. Sega sig fram mot sommar och koltrastsång. Som jag längtar. Jag hör inte hemma i det här kalla.

Jag har varit ill Färila på morgonen. För skojs skull. Nästan. Fast överlämnat K till arbetskamrat också. MIK konferens skall dom på. Jag vågar inte ens fråga vad det är. Släpper bara av och åker hem igen.

Gladast är jag att bilen startar vid minus femton. Hurra liksom. Borde egentligen köpt ett nytt batteri till den i höstas. Men… ja ni fattar. Man chansar och köper ost för pengarna. En chansning som alltså gått hem såhär långt. Men det ser dessvärre ut som om det bli kallare framåt. Det här är alltså inget “hej” innan bäcken har passerats. Bäcken i det här fallet är alltså Vasaloppssöndagen. Då det vänder. Då hoppet kommer åter. Då man kan tro och kanske utbrista “jo fan”, någonstans, där borta, kommer det nog en sommar i år också.

I år blir det väl en regnsommar. Alla kommer väl prata o undergången i alla fall. Sandwichmän och kvinnor. Predikanter. Troende. Pessimister.

Tamefan om jag inte skall hämta min nybryggda kopp kaffe och sen knappa lite. Jo, så gör jag. Det är inte så pjåkigt livet ändå. Man behöver inte ens tänka efter för att kunna konstatera det.

Jag står där i fönstret och tittar ut över byn idag. Jag måste röra på mig. Kan inte bara sitta där stilla framför skärmarna. Fast allt i mig säger “sov din djävel”. Jag känner igen det där så väl. Före förkylningstillståndet. Eller före sjukdomen mer generellt. Eller pre-death kanske en dag. Man vet inte, inte förrän man är framme. När det som är på gång verkligen drabbar en. Men det brukar börja sådär. Det vet man i alla fall. Trött. Håglös. Oinspirerad.

Urgängad alltså.

Min utsikt är affären och rörelserna där nere. Folket i byn som kommer och går. Bilarna som hastigt bromsar in och som åker iväg. Där lämnas spelkuponger in med förhoppningar om frihet och lyckliga dagar i resten av ett liv. Här köps hundmat i storburk till kamraten som kan betyda mer än de som finns tillgängliga i mänsklig form, där köper man falukorv och pinfärsk sirapslimpa till frukostmål och lunch som lastas in med en mellanöl och en halvtimmes lunchvila på en hård soffa – drömlös mätt dvala innan man tar itu med saker som ändå måste göras.

Här känner de flesta varandra såklart. Själva definitionen på en by. De har lekt med varandra som barn, gått i skolan med varandra och sedan levt liv i varandras närhet. En gemenskap man såklart aldrig riktigt kan komma in i som utböling. Bara nästan. Komma nära. Förstå den. Kanske längta efter den. Om man vill. Eller sky den. Om man är som jag, en som drar sig undan som en skabbig räv som ändå aldrig kan hitta “hemma” hur han än letar efter just det som han förstått sedan länge är det han egentligen söker. Är själva meningen med att leva ett liv. Hitta en plats och kalla den “hemma”.

Så jag står där. Följer rörelserna. Jodå jag väljer det solitära före världen där utanför. Det ÄR ett val. Därför att jag har saker som jag vill göra. Det går inte att finnas i båda världarna. Tiden räcker inte till för det. Så har det varit i hela mitt liv. Priset är att stå där ensam i ett fönster och se på “de andras” liv en dag som den här när man är trött och håglös,

Men ingen kan stå i ett fönster och se ut på världen där utanför en hel dag. I alla fall inte om man ännu inte passerat den där gränsen av aningslöshet och mörker som alla kallar galenskap. Ingen vet med säkerhet att man nått ända farm dit i alla fall, så kanske ändå. Så jag vandrar runt lite i lokalerna. Det finns ytor att vandra på här. Sätter mig igen framför skärmarna. Hoppas. Men “Aftonbladet”, “Hela Hälsingland”, “Twitter”, mailkorgen listor och spam, bjuder bara på samma saker som de bjöd på innan jag sist resten mig i leda. Så upp igen. Hälsporre. Höger. Den gör ont. Men runt, runt, runt. Fast jag borde gå uppför trapporna. Slänga mig på soffan. Den gröna från IKEA. Dra ett täcke över mig. Somna där. Glömma allt för en stund. Hämta kraft.

Men har svårt för det där. Har svårt för att på bästa låtsasarbetstid bara sätta mig. Ja eller lägga mig. Som om det spelade någon roll alls egentligen. Det gör det naturligtvis inte. Det finns inte en endaste en i hela stora världen som skulle bry sig om jag nu gjorde det. Har aldrig funnits.

Så jag tragglar på. Kommer väl en bit framåt ändå. Korta bitar räknas ju de med. Fram tills kvällsmaten håller det. Långsamma “knappningar” är det. K har Skrivare i Hälsingland på besök. Jag lagar mat, äter själv, hon får en tallrik att värma som fram till hemkomsten får vila i kylskåpet. De läser sina bästa texter för varandra där på biblioteket. En gång för flera år sedan trodde jag faktiskt att jag hörde hemma där bland dem. Det gjorde jag såklart inte. Skickade aldrig in min medlemsansökan. Mitt hemma står inte att söka i sällskapen och föreningarna. Mina ord behöver inget annat forum än det här eller en folder på en hårddisk. Fast jag förstår självklart de som finner nöje och får kraft från öppna scener. Naturligtvis gör jag det. Men för en del är berömmet som kryptonit för en stålman. Man måste förstå att det kan vara så också. Alla växer inte av applåderna.

Så nu då. Nu när det är kväll och jag egentligen borde knappa febrilt för framtida segrar som måste hinnas med innan man blir för trött. Ja nu skriver jag det här. Trött nämligen. Tidsfördriv allt medan termometern hastigt sjunker där utanför väggar och fönster. Inte förvånande såklart, det är ju ändå vinter. Men så mycket mer blir det inte gjort här idag. Om jag nu inte hittar fram till all den där kraften som uteblivit under dagen precis nu eller åtminstone ganska då. Om den inte anfaller mig som en tiger. Får fart på mig. Men förhoppningarna om det är inte så höga Det är en ny dag imorgon. Nya tag. Man får hoppas på den dagen. Som man hoppats förut.