Det är tid för ljus. Den kontrollerade elden. Brasa eller ljus. Som lugnar. Som brinner här mest hela vintern på låtsaskontoret. Jagar bort lite av det mörker som omger kullen. Värmer ett hjärta som annars skulle ha frusit till hårdaste sten. Bli kyligt som riddar Katos rostiga hjärta, Men som nu håller sig på rätt sida om den imaginära gränsen. Tack vare ett stearinljus.
Det är söndag och jag låtsasjobbar. Trivs ganska bra med det. Japp, det måste jag nog erkänna.
Lördag. Brasor, Bok. Vila. Jo vi fixar det sista i trädgården också. Sopar lite snö. Ja rent av skottar upp gången. Fast några enorma mängder snö är det ju inte. En, åtminstone nästan, decimeter puder ligger över frusen mark. Lättskottat alltså.
Det går alltså ingen nöd på oss här på kullen. Vi tar det lugnt. Njuter av livet. Har ingen brådska. Får man verkligen ha det så bra? Man frågar sig. Förundras.
Småfåglarna skall ha sitt. Det skall hämtas ved, men inget av det är särskilt betungande. Ja Hulken är hungrig också såklart. Men pelletsfyllande går mest på automatik. Man vill inte förarga den store varme gröne. Då står han där och morrar och hoppar eller blir stilla, deppig och tråkig. Inget av det särskilt tilltalande.
Från och med nu börjar den där säsongen när utearbete byts mot innearbete. Det finn smycket att göra här i huset men vi har inte ekonomiska resurser till allt. Men vi skall åtminstone försöka få till de där viktigaste sakerna. Alltså – INTE vara slöa och INTE bara låtsasjobba. Det är ju dessutom rätt roligt att renovera och fixa om man gör det tillsammans. Ser fram emot en dag när vi kan ta tag i lite större grejer. Snart…
Vissa år sitter man med akuta grejer. Hittills i år har det varit väldigt lite sådant. Det, måste man väl anse, är en högvist, eftersom jag inte kunna göra så mycket ändå. Man får grattulera sig själv. Ropa HURRA!
Livet är alltså rätt gott. Mitt liv har blivit mycket så numera att det är väldigt oberoende av yttre skeenden när det gäller välmående. Antar att det där kanske har med ålder att göra. Jag är helt enkelt ganska nöjd med tillvaron och över att få leva.
Som alla andra dårar sä’ger eller tänker väl någon läsare. Det är ju oftast så. Men , Ja, OK. Hellre vara en lycklig idiot än ett olyckligt geni. Fattar man inte att den ena utgår från en själv och den andra utirfån andras syn på en så … ja då är man väl den mest korkade själv.
Liksom.
Fast skit samma. Nu skall jag fatta min bok och läsa några rader igen. Inte göra mycket mer. Jo kanske äta en bit. Titta på något på TV. Sova.
Jodå, jag håller mig vaken. Sug på den. Ser en del tv. Försöker se filmen om Vincent van Gough. Men ryckigt och ytligt. Man skall nog läsa “Han som älskade livet” istället. Den är bra. Det här är Amerikanskt. Ja alla vet hur det blir. Om ankor försöker bli högkulturella.
Så vi stänger av. Man har en bok. Satsar på den istället. Även om inte heller den är särskilt bra. Trots Mankell’s signum. Men man lever som vanligt på hoppet – att den kan bli. Bra.
Apropå Vincent så borde alla skolelever få inpräntat i sig att ingen, INGEN, i samtiden, ser storheten, den som erkänns. Man skall gå sin egen väg. Även utan lovorden. Det är den enda vägen.
Sånt lär man sig efter femtio, men önskar att man hade koll på när man var femton.
Jodå, fredagen och därmed veckan, är på väg mot ett oundvikligt slut. Om ungefär en timme skall också jag ge mig. Vandra iväg från det här låtsaskontoret och alla dess låtsasgöromål för lite vila. På söndag sitter jag här igen. Ja om allt går väl. Dvs om man överlever en lördag och en söndagsmorgon. Inget tas för givet här.
Utanför mina fönster snöar det. Känns faktiskt lite mysigt. Jag har inga planer på att ge mig ut med bilen och här inne är det varmt och skönt och gott. Lite mat, en brasa och en film skall nog göra denna fredagskväll till en lagom mysig sådan här på kullen. Ja om jag nu inte somnar. Trött är jag. Det skall han/hon/det/gud veta. Men skall anstränga mig för att inte falla omkull som en fura (ja snarare en gammal gisten Ek kanske) på den gröna IKEA-soffan.
För mig har det här varit en utmärkt vecka. Under några timmar tyckte jag till och med att jag fick till saker och ting riktigt bra. Hade jag varit en vanlig arbetande människa hade jag nog delat med mig av det i den stunden genom att rusa in till arbetsgrannen och skrävlat. Jo jag till och med berömmer min hjärna tyst för mig själv här en stund. För lösningen kommer liksom precis rätt tiden och förenklar saker och ting avsevärt. Allt som poppar upp och förenklar köper jag omedelbart. Japp, det enkla kör jag på.
Den där hybrisen över en hjärna som levererar när det behövs går över såklart. Jag har gjort så oerhört många saker i mitt liv som jag tycker är så jävla bra, men som det sen visar sig inte betyda ett skit för någon annan. Man kan lätt tycka att sina idéer är förbannat bra om man sitter själv. Det finn sju ingen som säger emot. Men numera har jag ju lärt mig det där. Jag gör aldrig något för att få beröm eller positiva kommentarer. Ibland kan det till och med vara så att en positiv kommentar hindrar mer än den ger. Men det är såklart mest ovana. Men viktigast ändå. Att kunna göra saker för deras egen skull. Jag gör inte saker som jag sätter etiketten “ÄLSKA MIG” på längre. Min drivkraft är en helt annan. Det är själva låtsasjobbet som håller mig igång. Som belönar med sådana där stunder när JAG tycker att något är bra. Väl medveten då att det är en subjektiv bedömning och att inget av det jag gör resulterar i priser, pengar eller berömmelse. Det enda jag vill är att fortsätta. Ta saker från ide till realitet. Det är det jag går jag igång på.
Min gamle vän får komma hem från sjukhuset idag. Allt verkar ha gått bra. Nu är det bara hoppas att det inte dyker upp några följdverkningar av operationen. Men han är stark och vrång som en oxe (tänkte först på åsna faktiskt) så jag tror han fixar det. Han är den ende vän jag har kvar sedan då så han får allt hänga med några år till den rackaren.
Snön faller alltså här utanför fönstret och världen blir ljusare och tystare. Vi är en bra bit in i november så snö skall det väl ligga på backen här om det nu skall vara som vanligt. Nope, jag är väl ingen vinterälskare. Var kanske det en gång. Men bevattning av isar några vintrar för timmerlagring tog det ur mig. Träförädlingen Edsbyn, tidigt sjuttiotal. Den råkalla kylan under de där vintrarna sitter fortfarande kvar i märgen på mig och kommer aldrig att lämna min kropp. Fast snö vill man ju ha på vintern. Lagom mycket helst. För ljuset. Stämningen. Och knarret under tunga skor.
Jag måste mäta linan här på morgonen för att verkligen övertyga mig om att jag inte drömt. Jodå, den är där hastigheten. Det är andra tider nu. Jag har inte drömt. Jag har inte drömt.Jag har inte drömt.
Plockar upp en rulle CAT6 som har legat något år. Den faller sönder. Eller ytterisoleringen gör det. Ramlar i princip av, av sig själv. Som tur är så är det en F/UTP så det finns mer som håller ihop den. Men snyggt blir det INTE. Det är väl experimenterandet med att ta bort PVC som fått det där att ske. Bra såklart. Men här blev det inte lyckat. Ser att den där rullen kostar över två tusen spänn numera. Men för sent att reklamera. Borde förresten kanske gå vidare med en ordentlig hyllinventeringen någon dag.
Fredag idag då alltså. En vecka har passerat igen. Frågar du mig så blir det fredag på tok för tidigt varje vecka. Det kunde gärna vara sjutton dagar mellan måndag och fredag om jag fick bestämma. Tur för andra , kanske, att jag inte får bestämma. Men några fler än jag måste det väl finnas som inte får veckorna att räcka till. Alla säger att livet blir ännu jäktigare när man blir pensionär. !!! Hur skall det gå till.
Jp. jo, upplevd stress är inte detsamma som faktisk stress.
Men sitter jag här och skriver strunt blir det defacto ännu mindre gjort. Dags att låta den här dan bli till en riktig dag. Kaffe alltså
Bredbandinstallation. Problem med min dator. Hulk stannar. Doktor skall ringa som avtalat. För mig, allt tillsammans, blir det en jäktig dag. Rena vilan för andra kanske. Alltså inte för mig. Blir stressad.
Men bredbandinstallationen var såklart ingen konst. Trevlig kulle fixar den på en halvtimme och drar vidare till nästa ställe. Sen skall jag flytta ADSL till fiber. Fungerar inte alls till att börja med. Får ingen ip adress. Men efter lite trixande så ramlare sådan in. Bara tålamod som fattas.
Ja sen då besvikelsen över att inte få de där “enorma” hastigheterna. Ja och att stå ut med sonens flin när han meddelar att han har 600 Mbit in och över hundra ut. Åger nämligen en modernare dator än vad jag gör. Men beskedet är en pusselbit i mitt pussel. Alltså fel på kabel eller nätverkskort. Ja eller båda. Vilket det såklart var. Ja drivare då för kortet. Men saker som går att lösa med tid, inte pengar. Alltså lösbart.
Mitt i det där stannar Hulken och vill inte starta igen. Ett jäkla spring upp och ner mellan källare och låtsaskontor. Ja och sen skall överläkare Björn ringa från Gävle och så gör han till slut. Tre månader till med Hälsocentralbesök och provtagning och rapporter till honom blir resultatet där. Finns inget avslut på detta. Men känner mig väl omhändertagen. Snart ett år sedan det började nu. Björn inte nöjd med operationsresultatet. Men det är som det är. Det blir som det blir. Gamla ocoola gubbar behöver väl egentligen inte alla armar. Åtminstone inte fullt ut. Frågan är om ocoola gubbar inte kunde börja donera lite organ redan nu.
Ja sen fixa kabel. Drivare. Äta makaronipudding. Få igång värmesystemet. Hulken. Koka kaffe. Hämta posten. Konstatera att jag också minsann har “enorma” hastigheter. Flina för sig själv. Låtsasjobba vidare efter att ha laddat upp lite filer och upplevt den snabbaste uppladdning jag någonsin varit med om. Ja och då är det inte en symmetrisk lina ännu. Men blir kanske, enligt Ljusnet, på sikt. Japp, uppladdningen är liksom grejen för mig.
Sen är det bara att återgå till vardagen. Det finns nämligen alltid lite mer låtsasjobb att göra.
