Category: Betraktelser & Berättelse

Klockan rullar iväg och det är strax dags att ge sig. Låtsajobb har också gå-hem-tider. Fast kanske inte heller. Allt det här är bara en evig färd ut i oändligheten. En resa man följer med på, bara kan påverka då och då och då i det lilla, lilla, pyttelilla. Universum har inget slut. I vilken riktning du än far så kommer du ändå aldrig fram. Eller gör man det?

Fast resor. Flykt. Man kan aldrig fly från sig själv. Det är därför jag aldrig far härifrån. Bara för att den insikten finns där. Men längtan såklart, självbedrägeriet, längtan till havet, till det andra. Allt det där lämnar en ändå inte. Det finns en vilja inom en att sitta under ett apelsinträd man nyss plockat en solmogen apelsin från och glupskt äta upp den. Fast kanske smakar den ändå bäst som den är i den där drömmen.

Såg en kvinna vinna 100K i månaden i tio år idag. K och jag frågade oss vad vi skulle gjort om det hänt oss. Jo en fungerande bil såklart. Inge vräkigt. Något normalt. Sen finns det väl en del att renovera på huset. Normalrenovering. Ja och resor. Normalresor. Men det mesta skulle man inte vilja förändra. Antagligen skulle de där stålarna, om de kom, förstöra mer än de gav. Eller inte. Vad vet man. Men nog räcker det man har ganska långt också ändå. Mer än nog egentligen. Koltrastsång. Hav. Ett sommarregn. En Jordgubbe. Fingrejerna kostar inte så mycket när man funderar över det.

Kanske är det just det som är mitt problem. Förnöjsamheten. Vardagsgillandet. Man borde varit girigare.

Kvinnan i tidningen har fått sitt kall från han/hon/det/gud. Han/hon/det/gud talar till henne. Vad säger psykiatrikern om det. Det finns väl medicin att få för dem som hör röster. Fick vi en bättre värld om fler tog en daglig tablett när rösterna kallar? Eller en sämre? Vad är sjukt och friskt liksom.

Själv tror jag på den annorlunda. Flocken bryr jag mig inte om . De sanna varelserna finns aldrig i samlingarna. Fast galningar finns det i alla läger också såklart. Genier med. Sen alla som tror de är det ena men är det andra. Sätter man dem i en varsin vågskål så väger de nog jämt ungefär. Fast de flesta av oss skiter såklart i intelligenstesterna. Varför skulle vi bry oss. Vi är ändå alltid medelmåttor. I alla fall tills någon höjer oss till att vara annat. Av egen kraft tar man sig ingenstans.

Men bok och sova nu. Att lägga ett huvud mot en kudde utan oro är värt en hel del det också. Man måste bädda för det också. Inte trixa för mycket. Som man bäddar får man ligga…

liksom.

… liksom

När våren stannar upp så är det inte så farligt såklart. Den kommer ju tillbaks och det är samma sak varje år. Fast Internet välter såklart av sådant. Vill härmed bara hjälpa till i själva vältandet genom att publicera en bild från just “nu” här på kullen.

Skriver faktiskt detta med två händer. Så ljuvligt att det nästan inte går att förstå. Axellås av alltså. Slinga istället vid behov. Ja och försiktighet såklart. Ingen tyngdlyftning. Ny operation om en månad. Det finns alltså hopp. Log hela vägen hem från Hudiksvalls sjukhus idag trotts ymnigt snöande och enhandsväxlande.

Läses mer om härom man är lagd åt det hållet.

Vi sa alltid “Sista april” hemma i byn. “Valborg” sa högereståndspersoner. Dom med konstiga urblekta, en gång vita, mössor på huvudet den där dan. Jodå, dom kallade elden “Majkase” också men för oss andra hette den bara “Kasen”. Den stod där bredvid ån, Voxnan, växte under januari,februari,mars och de tre första veckorna av april mest genom att jag ensam, varje dag efter skolan, drog ihop sly nedsågat efter ån och släpade dit. Det gällde såklart att få till den största kasen. Borgen, Barnängen och de andra delarna av byn var konkurrenter. Vann gjorde oftast de som hade en farsa som kunde köra dit ett eller flera lass skräp med lastbil från sin fabrik. Vi höll noga koll på de andra kasarna, cyklade runt och spionerade.

Den sista veckan före sista april brukade det vara full aktivitet. Det fanns många barn i området, Edsbyhem, Gådstjärn, och nu deltog varenda kotte. Jims Möbler, en möbelfabrik i närområdet, brukade låna ut en postkärra och med den kunde vi frakta det mesta som var mer eller mindre eldningsbart och som vi åkte runt och tiggde ihop hos folk. Kasen växte. Några år gick jag runt och samlade pengar till fyrverkeri också. Men et var nog bara sista åren. Minns att folk var ganska givmilda i alla fall.

Det fanns alltid en oro i luften fram mot dagen D. Eldningsförbuden hängde alltid där som ett ont moln över oss. Skulle vi få tända kassen eller inte? Jag tror vi fick göra det ändå varje år. Något år var brandkåren dit och vattenbegöt marken runt omkring men annars var det aldrig några problem med tändandet till slut vad jag minns. Jodå, jag skulle ha kommit ihåg ett år när kasen inte fick tändas. En sådan grym besvikelse det hade varit.

Belöningen på kvällen efter att man smält upp sin påse smällare och det gemensamma fyrverkeriet var några grillade korvar. En tradition som hänger med här i huset än idag.

Någonstans där under de där åren så växte man upp och förbi intresset för kasar och fyrverkerier. Samla till kasen blev inte så intressant. Det fanns så mycket annat spännande i världen. Jag tror hela kasprojektet avstannade där och då också. Blev till sådant “dom” gjorde förr. Om någon ens nu minns att det tändes en kase där vid ån mitt emot skolan då och där för länge sedan.

Sen hamnade man då i Uppsala. Sillfrukost, dricka, festligheter. En stor dag där i stan. “Valborg” blev det då också för mig. Ett klassförräderi kanske. Nåja, så farligt var det nog inte. Någon studentmössa inhandlades aldrig och hamnade därför inte heller på ett Hedmanskt huvud som ett försök att utmärka sig som en som är lite finare. Har aldrig riktigt trott på det där högfärdigheterna. Har och kommer alltid att vara den här o-coole gubben jag är och varit sedan födseln. Fast tillhörighet, viktigt såklart, man måste förstå också, inte bara avfärda. Till och med de högfärdiga är bara små barn där inne som vill höra till.

Jag blev Vegetarian 1978 och korvtraditionen fick stryka på foten under en hel del år därefter. Det som fanns att tillgå i vegetarisk korvväg var någon svindyr Tysk korv, typ Bullens, på burk som gick att köpa i en del Hälsokostbutiker. Utbudet på vegetarisk korv har blivit bättre med åren och när det fungerat så har det blivit grillad korv med bröd och Fanta under den sista april här i huset varje år. Så blir det såklart ikväll också. Självklart. Vi pratar fyrtioårig tradition nu. Viktiga grejer att hålla sig fast i. Helt i nivå med Julmat och midsommarstång.

Så mycket festligheter utöver det blir det inte numera. Det får räcka med en film och en lugn kväll. Elden finns där inom en numera. Man hoppas att den brinner på där och behåller sin intensitet. Ja och gör den det blir det Fanta och grillad korv med bröd den här dan också i fortsättningen. I alla fall så länge man får bestämma själv. Förhoppningsvis får man göra det resten av livet. Men om sådant vet man lite. Bäst så. Såklart.

När jag läser igenom det jag skrivit ovan så märker jag att jag låter som en gammal man. Man ser ju de där texterna ibland om hur det var förr. De flesta på samma låga nivå som den här vänsterhandsknappade. Jodå, på senare tid har jag sett nya linjer kring ögonen som inte har funnits där förut. Gammeln finns där och syns mer och mer för varje år. Vill komma fram. Vill ta över. Inuti är jag ändå fortfarande tjugotvå. En konstig paradox. Men de extra linjerna i ansiktet gillar jag. Äntligen lite karaktär och spänning där i mitt ansikte också. Något sådant har det aldrig funnits förut. Jag har varit avundsjuk på alla med spännande ansikten. En rejäl Arabisk näsa t.ex. Karaktär. Noterat i min egen bok att inte skriv så många återblickar, det blir så patetiskt alltsammans. Jag inser ju det såklart som jag alltid gjort det. Vår bästa tid är ändå nu. Det finns inga tvivel om den saken. Man får leva sitt liv utifrån det inte från det gamla. Ändå minns man. Får hålla igen.