Category: Betraktelser & Berättelse

Midsommarafton. Boulognerskogen Gävle. Jag vandrar runt som en sjukhusinlagd men frigående man. En timme. Lyssnar. Funderar. Njuter av vädret. Pratar in på telefonen.

Jag sitter i Boulognerskogen. Det är dan efter midsommar. Lördag. Det är massor med människor ute. Ett par går in på fiket här i Boulognerskogen. Hand i hand. Dom går i takt, dom hör ihop, det är så tydligt. Soldater.

Jag är ute tillfälligt från sjukhuset. Har gått ett varv. Det är skönt. Jag har hört koltrasten och en fågel som jag aldrig hört förut. Femtio eller hundra eller hur många de nu är, spelar minigolf, hör ihop. Är man som jag, här och nu, så hör man såklart inte till någon. Man kan vara ensam i Gävle. Väldigt, väldigt ensam. Men det gör ingenting. Inte idag. Att bo här. Att leva såhär. Ensam bland alla andra. Bland många människor. Det skulle nog vara svårt. Det tror jag. Eller också lätt. Jag har ju bott här. Jag har levt i den här stan i ett plus två år. Och visst fanns det mycket ensamhet där också, men samhörighet också, samtidigt… Det är något vist med Gävle ändå. Det är något vist med Boulognerskogen. Jag kan tycka att det här är väldigt fint och… vackert och… härligt att det finns dom här stora grönområdena mitt i en stad. Hundratusen människor, som behöver frisk luft, som behöver höra koltrastsång, som behöver leka, som behöver en filt i solen och en kopp kaffe ute i något som är grönt och fritt.

Men… lever man på sjukhus så lever man ett inrutat liv. Jag skall dra mig tillbaks igen. Om trekvart är det dags för en påse antibiotika igen. Och jag går som en gammal gubbe såklart. Kanske för att jag är en gammal gubbe, men jag är tröttare av den här antibiotikan.

Jaha… Gävle. Jag tror det är den 23/6 2019. Det är inte så pjåkigt. Ändå faktiskt. Nej….

Och där, där borta mellan träden, där bor jag. Våning tolv. Utsikt. Eget rum. Det skulle ha kostat skjortan om man bott i ett land som USA. Men det gör det inte här. Vi hjälps åt. Det är inte så pjåkigt. Ändå. Fast ingen vill förstås bo på ett sjukhus. Kanske den som ingen annanstans har att bo förstås men… ingen annan. Ingen. Jag lovar.

Jag gillar dom där stigarna som uppstår i städerna. Dom som planeringsmänniskorna inte klarar av och vill ha. Det finns… det är folkens kraft. Dom går snett över det planerade. Bakom kedjorna, under och över där makten tycker att folket skall färdas. Men… de går såklart alla till någon slags uppsamlingsplats. Någon slags träffpunkt, den som också är uttänkt. Planerad. Så egentligen är det väl bara en liten revolution. En väldigt liten revolution.

Boulognerskogen igen. En ny dag. Det är soligt. Familjerna går förbi bänken som jag vilar på. De är yngre nästan allesammans. Mellan 35 till fyrtioårsfamiljerna. Till synes lyckliga. Antagligen har man semester. Lite avslappnat vandrar man här. De yngre männen tillsammans med sina yngre fruar, männen kör barnvagnen. Där finns det en plikttrogenhet.

Det är vackert med de här bevarade gröna ytorna i städerna. Det blir som gröna oaser. Härligt att se att folk utnyttjar dem, så mycket. Att de verkligen används. En längtan ut i naturen. Det verkliga. Fast… det skall såklart vara ofarlig natur. Det får inte finnas björnar och vargar här. Eller huggorm. Inte ens oupptrampade stigar finns här. Det skall helst vara asfalt och… grusstigar som har trampats av många fötter före.

Tallarna är knotiga här. De är säkert av en sort som jag inte känner till. Men det är som de man ser vid havet. De har stått i många år. En idegran växer precis bredvid. Jag har alltid tyckt att de varit så fula. Men samtidigt fascinerande eftersom de tappar sina barr.

Vattnet i en sjö, eller är det bara en damm, glittrar här framför mig. Det ligger en läns där mitt ute. Jag vet inte vad den har för funktion eller vad det är för tanke med den men något syfte har den säkert.

Men……… det är fint här…… Mycket!

“Såg du regnbågen” säger hon när hon cyklar över dammbron. “Såg du regnbågen?” Det där sägs såklart inte till mig. Det ropas ut till hennes man som kommer cyklandes efter henne. Det är fint att ha någon att säga det till. Det är stort att fortfarande som vuxen tycka det är ett mysterium värt att kommentera. “Såg du regnbågen?” Ett under. Vid en kraftverksdamm. I midsommartid.

Ljusdal. Lämnar bil. Tar mig hem igen med buss. Antibiotikatrött. Fixar man tre månader med den tröttheten? Orkar inte mycket. Blir less på det. Less på att tid går. Ont eftersom jag får gå en bit. Skiter i värktabletter. Om inte “måste” ropas ut. Men inte ännu. Bara viskningar. Fast egentligen vid ganska gott mod. Det är bara uttråkningsfaktorn som är hög.

Gävle. Återbesök. Den tionde f.m. I bästa fall blir det en tallrik Sushi då. I sämsta fall… Ja vem vet….

Det är ett under att få komma hem till det egna. Lite seg är man ju såklart, men livet, viljan, möjligheterna finns där. Med mig hem har jag “Pico“, en liten pump som jag tänker lära att skälla. Kanske också att sitta fint. Just nu brummar den som mest lite gemytligt och lugnande i en påse på mitt bröst. Men efterhand vi lär känna varandra så skall nog konster i olika former inte vara svåra att öva in.

Att ligga på sjukhus är såklart inget roligt. Men det är fantastiska människor som jobbar där. Åtminstone på den avdelning jag varit på. Utan dem hade den här vistelsen varit ett helvete för en rastlös själ som jag. Nu blev det inte det. Personer man aldrig kommer att glömma. Solen.

Vänsterhandsknappartider. Japp de är här igen. Det får man tugga i sig. Att man hittar de ursprungliga bakterierna i operationssåret som var ursprunget till den här vårens behandlingar, ja det får man också tugga i sig. Det är som det är. Livet. Det skall tydligen innehålla lite plågor. Liksom.

Fast nöjd, japp, det kunde vara helt käpprätt åt helvete. Det är det inte. HURRA!

Jag får ta till tungt artilleri i natt. Snabbverkande och långtidsverkande, plus Alvedon. Oklart varför “ondskan” kommer just i natt. Jag har inte överansträngt mig eller plågat axel vad jag vet. Men lite tycker jag nog det är rätt åt mig. Min smärtresa hittills har varit den enklaste tänkbara. Jag borde alltså helt enkelt ställa upp och ta min del av världens “det gör ont”. Ok här står jag. I givakt. Jag tar mitt ansvar. Skicka på mig. Ja åtminstone om det är någon annan i världen som får mindre värk. Men kanske fungerar det inte så, men vad vet jag.

Fast underbar dag annars idag. Vilovärk på nivå fem, kanske sex, efter smärtstillande. Sol. Koltrastsång. Yoghurt och ostmacka ute till lunch. Tar något piller till. Det ärt ju för det här dom är till för. Jag kan hjälpa till lite grann. Det glädjer mig. Faktiskt snarare mycket.

En riktig fin sommardag. Jag tar ingen av dem för självklara. Man vet aldrig hur många man har kvar att uppleva. Jag uppskattar varenda dag jag vaknar upp till just därför. K tycker jag är löjlig. Hon har antagligen rätt. Hon brukar ha det. Jag brukar ha fel. Men dagarna att uppskatta är mina. Bara mina.

Plånboken är rätt tom. Det kostar att vara sjukhusgäst ändå. Fast man tänker på US a of A och tackar himlarna för att man inte bor där. Jag kan inte fatta hur någon enda intelligent människa kan se det systemet som bättre än vårt. Man ville ordna guidade turer om natten för de där människorna som sover efter gatorna i valfri större Amerikansk stad. Ett paradis för få kanske. Men vad i HELVETE – liksom,

Men nu så. Här. Rast. Vila. Medicin och mat. Hoppas på en lugnare natt. Japp. Om inte får man försöka stå ut med det också.

Bananerna seglar förbi kullen här i enhandsland. En del i överljudsfart faktiskt. Tjooooowroooooom liksom, följt av kraftig ljudbang. Häftigt. Ja det kan man tycka. En del av de mer mogna bananerna har passagerare också. Små ljuslila gubbar. Eller gummor. Hastigheten de färdas med gör det svårt att avgöra vilket. Men spelar det någon roll? Inte för mig. Jag tittar fascinerat på. Förundras som det barn jag fortfarande är och förblir.

Bra här alltså. Och nej jag har inte givit mig hän åt kartorna med Oxycontin. Försöker bara lätta upp en tråkig vardag. För mig själv alltså. Andra har såklart en riktig, verklig, spännande, värld att leva i. Det är ingen hejd på allt spännande som händer där ute i världen. Sen fredag och allt. Lite micro-otrogenhet på Facebook till det så är livet på banan igen. Själv saknar jag Facebook-konto och får nöja mig med att prata med pelargonerna numera.

Får köra lite element för att hålla värmen. Vafan liksom. Det skall vara barfotaväder den här tiden på året. Men det kommer väl. Hoppas man. Om inte det här året nu statistiskt sett tänker kompensera för det smått otroliga förra året. Men snöflingor syns det i alla fall inga. Inte en enda faktiskt. Så det är väl åtminstone rätt bra väder trotts knappt tio grader och en Hulk som fortfarande snurrar på på definitiv övertid.

Elektronikarbete förekommer överhuvudtaget inte här längre. Kanske inte så konstigt. Eller också är det det. Jag vet inte. Tänker man på det så vet jag väldigt, väldigt lite. Men helt i linje med vad många där ute anser är ju det. Fast de såklart och självklart själva vet ännu mindre.

Jag svarar i telefonen för en stund sedan: “Hej det är från barnmottagningen i Bollnäs, är det Lucas pappa jag pratar med?” Jag måste svara “Inte vad jag vet” och det nöjer sig den uppringande med. Lovar att rapportera vidare om hur detta utvecklas. Vi konstaterade båda att det antagligen rörde sig om fel telefonnummer. Allt annat vore en sensation. Jag lovar.

Den där Östermalmsfesten hägrar ändå. Jag har alltid varit lite svag för det fina folkets leverne. Det är inte så att jag vill bli en av dem. Jag vill se att de finns på riktigt däremot. Har jag ens kindpussats eller kindpussat någon någon gång? nope! Tänk alla tusen fel man skulle göra på en sådan fest. Tänk klädkod. Mängd vin som rinner nerför strupen. Tänk dansstil. Ja ni fattar. Alldeles underbart hade det varit. Material till blogg. Till böcker.

Tror jag.

Liksom.

En katt bland hermeliner. Eller varför inte en hermelin bland katter. Jodå Lekatt istället för Hermelin brukar vi säga i Hälsingland. Katt som katt.

Liksom.

Till Brilliant Minds i Stockholm har jag däremot inte fått någon inbjudan. Om man fått det, ja, vad skulle man ha gjort med den? Jag bara frågar

Liksom.

Pengarna lägger rabarber på intellekt. Känns konstigt.

Liksom. Igen. Och igen.

Här i Ljusdals kommun dunkar grabbarna varandra i ryggen. Inget nytt såklart men lika nedslående som det var förr är det att se vänskapskorruption av idag. Hatar det såklart. Vill döda… nåja nästan. Eller vid närmare eftertanke inte ens nästan. Föraktar. Trampar på och tokar av skorna.

Liksom.

Men nu så. Vänster pekfinger börjar göra ont. Behöver vila. Ja jag med. Fredag. Ha det gott vänner.

Jag får en inbjudan till sommarens hetaste party. I Stockholm. Om. Yngre. Coolare. Rikare. Jo javisst hade jag tackat ja. Men nu? En ocool gubbe. Man undrar bara varför man fick en inbjudan. Har någon tagit fel på person helt enkelt? Antagligen.