6:26 bussen till Ljusdal. Hämtar bilen. Tömmer plånboken. Ställer in julen. Nästan. Men hemma igen till nio. I princip en full dag kvar. Gläds över det och att ha en fungerande bil där ute igen.
Fryser såklart. Fast det är nästan löjligt. För här inne finns det absolut ingen anledning att frysa. Men fryslort alltså. Kan inte hjälpa det där. Lider. Men knappar på. Låtsasjobb kan få mig att glömma att det är vinter. Ja och glömma längtan efter Vasaloppssöndag där borta då det vänder.
Jullåt går det nog inte att åstadkomma någon i år. Det har annars blivit tradition. Att göra en sådan och släppa. Men Windowslicenser och skakiga diskar vill inte det där lika mycket som jag vill. En typisk det är som det är situation alltså. Man får svälja ner sådant. Stå ut. Överleva. Se som “sällart man får ta”. “För det kunde vara värre” hör man någon satans jävla skitstövel i mängden viska i sitt öra.
Som tröst finns burkar med julkakor i skafferiet. Japp, de är tänkta som julkakor men man kan nalla. Förra året nallade jag slut på flera burkar. Det är det värsta det. Man kan inte smita undan en tom burk. Jo, man kan försöka skylla på någon annan i sin närhet eller på katten eller råttor men här i huset vet ju alla ändå vem som är den ende som plockar åt sig en näve kakor klockan tre på natten. Har man sen en tre ggr så stor prosta som genomsnittet så blir det såklart fler än den där tre turen under en natt.
“Karaktär!” Ryter jag åt mig själv ibland. Hittills har jag inte hörsammat det där rytandet. Inte alls faktiskt. Det blir värre. Begäret. Mumsandet.
Mycket måne inatt. Jag står där länge och skådar upp mot skogen medans jag tuggar på mina stulna kakor. Men inte blåljus. Helt vitt är ljuset från månen i natt. Det lyser upp hela kulle som om det vore dag. Men det är inte fullmåne förrän på torsdag så styrkan ökar förmodligen. Det finns alltså anledning att gå upp fler nätter och stå där och tugga och titta ut i ett försk att se livs levande tomtar, vittror och lång-greta som går igen sen mer än hundra år i sin svarta tunna klänning här på kullen.
K har klarat av sin första julfest. Nästa ger hon sig på imorgon. Belöningar för hårt arbete. Vi som låtsasarbetar får såklart ingen sådan uppmuntran. Det där hör till den riktiga världen. Låtsasarbetare är som andra spöken, hör inte till på riktigt. Frågan är till och med om den här gruppen (som man alltså tillhör) existerar alls. Men jag är nöjd såklart. Varför skulle jag inte vara det?
Liksom
Alla VSCP Belgare förvånar genom att vakna till på en gång. Gillar det. Men blir lite stressad. Har lätt för det numera. Men kan inte annat än att gilla stressen också. Finns energi i den. Om man kan suga i sig den positiva delen och skilja ut den negativa delen ner i närmaste toastol. Inte så enkelt. Känner att jag är ovan vid det där nu. Men kommer nog dit igen. Sen.
Tycker det är skönt att bo här i Los. Här finns ingen som vet vad jag gör. Ingen. Ja och om det gjort det så skulle de inte ha brytt sig. Inte ens den person jag känner mest i Los skulle kunna tala om vad jag sysslar med. Han tror kanske att han vet. Men jag är helt säker på att han inte gör det. Det finns något skönt över det där. Man skulle t.ex. kunna vara seriemördare. Ingen hade brytt sig då heller. Sannolikt är det så. Men det är som vanligt, någon annan måste säga att “det där är bra”, “den där är bra”, då blir det annat ljud i skällan. Men en anonym tillvaro skall verkligen inte underskattas. Passar mig. Lättare att leva med än “glory and pride”.
Vår gamle trummis follan fyller år idag. Ja det har han ju föga förvånande alltid gjort. I alla fall så länge han funnits. Ja så länge jag har funnits också alltså. Nobelfestligheterna har dock funnits längre. Men sammanfaller alltså alltid med hans födelsedag. Tveksamt om han är bjuden. Men det är definitivt kamrat Björgvin. Där åker frack och långklänning fram den här tiden varje år. Han får festen utan att fylla år alltså. Säkert välförtjänt såklart. Själv äger man ingen frack. Ens. Men hur många har?
När åren går blir det mil mellan en själv och kamrater som en gång stod en nära. Åtminstone till dom flesta. Varje upplevelse man inte delar gör att man växer åt olika håll. Det där gäller i äktenskap också såklart. Blir skillnaderna för stora börjar det krackelera det där bygget man byggt upp tillsammans. Man kan laga och fylla i ett tag. Men blir det för stora skillnader i upplevelser så tippar alltsammans över med ett brak till slut. Ja och lika bra är väl det kanske,
Själv är man ju som man alltid varit. Tror man. Inbillar man sig. Men så är det naturligtvis inte. Man har bytt ut det mesta hos sig själv på ett decennium. Ömsat år och hjärnceller. Blivit en annan. Åtminstone i bästa fall.
Fast nu är jag både trött och frusen. Tror att jag måste äta lite. Fast mat. Inga kakor. Inte just nu. Var tid har sin förlustelse. Det levs enkelt liv här alltså. Det kan man i alla fall tro om man aldrig provat mina skor ens under ett par meter. Fast varför skulle någon göra det? Alla har nog med sitt. I alla fall de som hittat något de kallar “jag” bland allt ludd. De flesta kommer aldrig ens dit på ett liv.
Ajjösssss så länge – sjömän.
