Skogen är viktig i mitt liv. Den fyller ungefär samma behov för mig som en laddstation gör för en Tesla. Vi är för evigt ihopkopplade. Jag behöver höra vind i trädkronor, bäckars sköna porlande när de rinner mot större flöden och forsars mer brutala sång i en annan evig färd mot hav och världen där borta, där ute. Min mun måste få smaka på källans iskalla vatten, jag vill inta mitt kaffe på en sten med utsikt över en dalgång och en sjö eller som idag tittandes ut över älven som har följt mig hela livet. Den vi kallar Voxnan.
Att vi kommer hem med hinkar fyllda med bär eller som idag med gyllengula kantareller spelar mindre roll. Allt det där är ren bonus och undanflykter för att få dra iväg ut. Det är tystnaden, den lättandade luften och det rogivande i att befinna sig långt från allt det där komplicerade i världen som jag är ute efter. Här ute, i vildmarken, är det lätt och enkelt och självklart att vara människa. Här blir jag på riktigt den jag först föddes till.
Hemma igen. Trött efter vandringen. Ben värker. Ryggar värker. Men med en själ som är fullständigt utvilad. Redo för elakheter, motgångar och jobbigheter – ja till och med sjukdom – med sina fulladdade försvarsmurar som bäddar in allt sådant skitigt i mjuk fluffig godhetssubstans så att det där kan studsa tillbaks till sina givare som glada små gubbar på fest som bara önskar bjuda in till mer fest.
Det är lördag här på en kulle ute i ingenstans. Inget av vikt har hänt.
Mat- och sov-klockan säger att det är dags att ta medicin. Måste väl (mycket) motvilligt ta mig upp och göra det då. Det där är lag. En månad till. Ja tre dagar mindre. Längtar dit. Till medicinslut.
Hudiksvall idag. Heldag. Nästan. Nåja. Känns som det. Kommer dit halv åtta. Uppe fem men vaknar fyra, utan att kunna somna om. Andra dagen i rad med bara några timmars sömn. Men tänker “IKEA-soffa ikväll”.. Vilket lugnar.
Vi drar iväg härifrån vid halv fem utan frukost. Tänker att det kan vi ta där i Hudiksvall. Ja och så blir det. Lyxfrulle. Liksom.
Men vi åker vidare från Hudiksvall ganska tidigt. Morgonstund har guld i mun. Så det känns ändå som en heldag i denna sköna stad. Söderala och Bollnäs sen. Inga dåliga platser det heller. Har jag berättat att jag gilla Hälsingland. Jaha, har jag det…
På kyrkogården och morsan och farsans grav har alla växter vi planterat vissnat. Trist. Men av naturliga skäl har vi inte kunnat komma ner dit på ett tag. Det får bli gräsmatta istället. Fungerar inte. Kan plantera blommor här uppe istället för alla de där som inte är med oss längre. Så de glädjer både oss för tillfället levandes och de döda. Ja tända ljus kan man också göra och gör. Hantera allesammans som en stor klump med en handling. Koncentrera sig på att försöka minnas alla namn istället dör i storhögen. I alla fall de som är värda att bli ihågkomna. Blir nog en busslast av dom med. Om döda som är värda att bli ihågkomna nu åker buss. Man vet inte.
Fast skönt med bil igen. Ger rörlighet. Frihet. Trygghet. Jodå motorlampan lyser fortfarande. Skit. Men på andra sätt märks den inte – motorns brummande och dragningskraft är densamma och bilden startar som om den aldrig gjort annat.
Får begagnad nyinköpt hårddisk idag. Finns alltså inte längre någon ursäkt för att inte göra musik. Allt nyinstallerat och på plats. Borde väl skriva “musik” dessutom. Det finns horder som blir nöjdare då. Tror jag. Men jag kan möjligen inbilla mig.
Men grön IKEA soffa alltså. Nu, snart. Mat och att kolla in Rapport följt av lokala nyheter. Alltsammans rätt värdelöst oftast. Inte maten vanligtvis. Det hoppas man på idag med. Sen sjunka ner när Kristallen-galan börjar. Sluta ögonen. Glida bort. Sen får man hoppas att man vaknar i god tid innan “Unge kommissarie Morse”. Men oftast är inte mina Powernappar så långa. Ja och förhoppningsvis lyckas man hämta energi så det räcker för Bowie också. Annars finns ju SVT-Play. Suveräna grejer.
Åker tidigt ner till Ljusdal. Vår bil är klar. Bytt rostigt bromsrör. Nu jävlar skall det besiktigas. Hämtar. Priset blir hälften av förväntat. Bra. Utmärkt rent utav. Glad i hågen går jag ut startar och far iväg. Kommer väl trehundra meter. Sen tänds motorlampan. Va fan…
Liksom.
Men elsystem och Franska bilar. Man är van. Lampor tänds och lampor släcks. Så jag far runt lite. Stannar och stoppar några gånger. Men icke. Den lyser. Lyser så ini helvete den där jävla lampan.
Jaha…
Turligt nog har jag min ODB2 läsare med i bilen. Trotts alla problem jag haft med bilar används den inte så ofta. Det tar alltså en stund att komma på hur det där fungerar. Men släcker felkod. Men inte hjälper det,. Lampa lyser lika glatt för det och felkod kommer tillbaks. Suck.
Jaha. Lambda sensor förvärmning fungerar inte. Glapp eller slut på sensorn. Inte enkelt att byta när man inte har en grop att stå i.
Åker till besiktningen och kollar om jag får igenom bilen fast den lyser. Jodå, dom kollar bara de punkter som underkändes förra gången. Så fem minuter senare är jag ute därifrån, glad i hågen, med en godkänd bil. Ja kanske inte fullt så glad som jag skulle kunnat vara. Åker och bokar en ny verkstadstid efter det. Jo jo
Suck.
Liksom
Fast nu skall vi inte deppa. Det kunde varit värre.
Resan ner. Tjugo över sex härifrån. Det är morgon i Hälsingland. Världen blir lite gulare när man har grå starr. Vackrare. Hälsingland är vackert ändå. Så jag sitter där och tittar på alla hus (de flesta röda men en del gula och andra vita) som står där de står i skogsbryn och på åkrar och fält. Hus som är hemma för någon. Hus som bär på spännande historier. Hus där hela liv utspelar sig. Historier om människor som vore förbaskat roliga att få ta del av. Men det får man såklart inte.
Sen börjar vi närma oss tätorten. Morgonsömniga ungdomar kliver på. En stund önskar jag att man vore en av dom. Men ångrar mig sen. Det är många första gången som är jobbiga. Ett helt liv till uppe på det här vette tusan om man orkade med. Nej dom får nog ha sin ungdom och sina liv kvar. Ovetande om kampen kan de också vara. Jag skall i alla fall inte tala om det för dem. Någon enstaka av dom kanske till och med kommer att flyta fram i livet på en räkmacka. Men sannolikheten är inte stor. De flesta har några lastbilar skit att få över sig också. Gräva sig upp igenom. Hämta sig ifrån. Men glädjen finns ju där den också. För de flesta. Massor av den. Om man vill se den. Fast det här är tonåringar. Dom flesta är väl redan luttrade i den åldern. Ganska så. När jag åkte bussen hem i förrgår så fanns de där riktigt små skolbarnen med. Där fanns oskulden i alla blickar. Härligt att se. Upplyftande. En oskuld som man vill säga till barnen att hålla fast vid, släpp den aldrig. Låt inte det riktiga livet ta dig. Låt ingen plocka bort den där blicken från dig. Men man försöker såklart inte säga något om det. Då blev man väl anmäld för något. Nej jag vill inte byta liv med dom heller. Jag är redan förstörd.
Nu sitter jag här hemma igen. Skall låtsasjobba lite för sakens skull. Ja och fundera hur jag skall komma åt den där sensorn…
På hemväg. Jag åker förbi dem. Tusentals. Ja tiotusentals, antagligen hundratusentals. Dom står där, väna, tysta, ser rent av vackra och oskyldiga ut Som om den var lite förmer änn oss andra. Men snart sätter dom igång. Nope, det är inte människan som är mästaren när det gäller nedskräpning. Jag har funnit värstingen.
Det finns en fördel med att åka buss. Ja också i denna gamla och vilt skumpande plåtsak – definitionen på “buss” till regiontrafikens avlägsna hörn är rätt vid – som man satt in på Losturen. Men man kan nämligen fritt ge sig hän till tankar man annars inte finner utrymme för att tänka annars. Jodå, man kan sova också såklart. Det där med tankar är ändå rätt pretentiöst. Men idag alltså, Kommer dom. Tankarna. När jag ser dom där miljöförstörarna utanför bussfönstret.
Träd. Det här handlar om nedskräpande träd. Japp. Träd som levande varelser. Träd som borde känna ansvar för den här blå planeten. Metangasmarorörer. Ja som tillägg till allt nedskräpandet.
För. Hur många löv är det på träden där utanför fönstret på den framskuttande bussen jag sitter i. Miljarder och många fler ändå. Mängder. Ja och var gör träden. Jo de bara släpper dem där de står och gör det bara när det passar sig för dom själva – skit i övriga är tonen – och sen får andra ta hand om skräpet. Inget ansvar alls. Själviskt. Nedrigt. Ingen känsla för att bevara planeten på något enda sätt verkar de ha.
Jo visst. Man kan komma dragandes med kretsloppet och sådär. Men knappast är det trädens förtjänst att det har uppstått mikroorganismer – metangas pruppare – som tar hand om skräpet de kastar. Naturligtvis är det en lika orimlig tanke som att sopgubbar och idrottsföreningar som samlar skräp, det du och jag kastat, är en lika naturlig del av kretsloppet, och de skräpkastandes förtjänst. Nej mickroorganismer, sopgubbar och idrottsföreningar har helt enkelt fått ta på sig den här uppgiften. Motvilligt kan man tänka om man nu inte fick en belöning (läs pengar) för slitet. För hur skulle det annars se ut i naturen? Om de inte gjorde sitt jobb? Jag bara fråga,
Det är helt enkelt dags för alla träd att börja ta sitt ansvar, Helst nu på en gång. Såhär kan vi inte ha det ett år till.
I nästa liv skall jag bli en fjäril, där har vi ett deal han/hon/det/gud och jag. Som den här som kommer glidflygande över mitt huvud idag när jag skall gå och hämta posten. Vacker, graciös och underbar. Jag har aldrig sett en fjäril glidflyga på det viset, och så långt, tidigare. Så snyggt. Som en örn. Japp, fjäril får det bli.
Förutom ett kilo måndagsreklam får jag en begagnad hårddisk till studiodatorn i lådan. En hundralapp för 350G på Tradera. Perfekt för en sådan som mig. När jag öppnar den väl inpackade hårddisken kryper en fästing ut på min arm. Bonusmaterial från Skåne. Var den tar vägen sedan vet jag inte. Hoppas den inte bosatte sig på mig bara.
Annars är det doktorsprat. Antibiotika en månad till. Suck. Men CRP prov bara varannan vecka från och med nu. Hurra. Ny kontakt i slutet av september. Sen får vi se. Några månader med mer prover. Ja och så ny operation om inget konstigt händer i kroppen. Jodå får ta en extra tur till sjukhus för lite ultraljud däremellan också. Jag faller samman. Siuck. Fast egentligen är väl allt ganska bra ändå. Möjligen lite tröttsamt. Det här är inte riktigt jag.
Ja mer händer väl inte egentligen här idag. Ja, nåja, lite mek. Men bara lite. Famlar mest och läser närsynt numera. En upplevelse det med. Jag lovar.
Det här året har karvat fler linjer i mitt ansikte än något annat år före. Till och med jag – de där “22” inom en förblindar – börjar se “sextiotvå” på det sextiotredje där i spegelbilden. Fast jag vet så väl att varje linje representerar sin egen livskamp, sitt vägskäl, en uppförsbacke, så välkomnar jag dem ändå. Äntligen får det där babyansiktet man har dragits med ett helt liv, lite välbehövlig karaktär.
Fast egentligen borde det väl mitt ansikte vara fullt av rynkor redan. Rimligen borde väl håret vara grått som hos en gråvarg. Kanske finns alla de där linjerna som borde funnits i ansiktet i hjärtat istället. Eller på andra för ögat gömda ställen i kroppen. Nu först är det fullt på alla de där ställen och ansiktet återstår som markeringsyta över levt liv.
Men rynkor. Ingen plåga. Det är så många som aldrig får uppleva dem. Som inte får några. Som skulle gett allt de har för att få uppleva just det. Tecknet på ett fullt liv.
Så inte blir man ledsen, nej inte lite ens blå av att de där syns där kring ögonen. Det är snarast en ynnest. Ett bevis på mognad. Bevis på att man faktiskt levat. Kan man göra annat än att le åt det.
Genom alla år man lever lär man sig saker. Det här året har jag lärt mig att de som frågar hur det är, när det verkligen finns anledning att göra det, inte är de man tror. Den där enkla frågan kommer från de mest oväntade håll istället. Jag har verkligen omvärderat flera människor under det här året. Sådana som jag trodde inte skulle bry sig ett dugg, men som bevisligen alltså ändå gör det. Heder åt dem alla.
Vi åker ut och letar blåbär på lördagen. Det är en vacker dag. Hälsingeskogarna är magiska såhär på hösten. Vi letar upp den där vägen som vi åkte så många gånger på under vår första tid här. Men bär hittar vi inga. Åtminstone inga mängder. Senare inser vi att Thailändarna varit på alla de där ställena. Svettats för sin överlevnad. Vi är för sena. Får leta andra ställen. En mycket svart huggorm försöker passera vägen med helt fredliga avsikter efter vad jag kan avgöra. Tyvärr hinner jag inte styra undan i rätt tid. Kör över. Det blir inte bättre av att jag kör över den igen på vägen tillbaka. Men då, den andra gången, kanske de hela kan ses som ett barmhärtighetsmord ändå, eftersom den bara verkar vara halvdöd efter vårt första möte. Men jag vill inte medverka till onödig dör. Vill verkligen inte Ändå går det såklart inte. Man kan inte undkomma. Varje gång man går på en stig. När man stryker handen över en arm. När man gör dessa alldagliga saker. Ja man dödar levande varelse hela tiden. Om guds hand sveper över en stad och dödar alla men är omedveten om att han/hon/det/gud gör det än det en god eller en ond handling då?
Den där vägen förresten. Den vi åkte i lördags. Jag mindes den helt fel. Den började inte med en nedförsbacke ner i en dalgång. Istället var de ten sväng och sen d6en där nedförsbacken. Minnet leker alltid tafat med oss. Tio år eller mer som gått sedan vi sist åkte där är en lång tid. Kan man alltså lita på sina ungdomsminnen?
Vi åker förbi den där stugan som ligger vid sjön som sträcker sig över Hälsingland och in i Jämtland. Det är inte svårt att passera gränserna här uppe. Dalarna, Jämtland och Hälsingland ligger alla och vilar sig i samma skogar här uppe. Men stugan. Mitt ute i vildmarken. Jag tror att jag skulle vilja bo sådär. En stuga ute i ingenstans där kungsörnar kan ses och där bävern har sin damm alldeles i närheten. Jag undrar hur det är att fira jul sådär. Efter en väg som plogas sist av alla. Underbart tror jag.
Vi bestämmer att nästa helg, ja, då gör vi ett nytt försök. De där bärsställena man har uppstår och försvinner igen ofta genom åren. Skogsbruket glufsar i sig ett kanonbra ställe ibland och man får leta nya. Det bästa med de där turerna är ändå tystnaden och att få dricka sitt kaffe på en mossbeklädd sten eller stubbe. Sen kan väl varken whisky eller andra drycker gå upp mot en hand som för källans kristallklara vatten från det porlande flödet upp till en förväntansfull gom som åter får smaka hur vatten egentligen skall smaka.
Stugan där vid sjön förresten. Drömmen i vildmarken. Snart omges den av vindturbinernas brummande och jättarnas vita skelett omger stugan i alla riktningar med långsamt snurrande blad som driver bort örnen. Vildmark såld på samma sätt som skog såldes under artonhundratalets slut. För några tior fördelade som bygdemedel och förklädda som glesbygdens räddning. Pyttsan. Hur utbilda man dem som aldrig ser och förstår i vad som är vildmarkens verkliga värde. Går det? n
Imorgon återkommande telefonkonferens med den ene av “mina överläkare”. Jag får gnälla lite om mitt trötta jag och lite annat utan att någon tar illa upp. Berätta om mitt åttiosexåriga jag som har svårt att ta sig upp ur stol, soffa och säng. Hoppas att allt går framåt. Och om inte åt det hållet åtminstone inte bakåt. Man nöjer sig med mindre och mindre om det vrångar sig. Anpassning.
Nu bok, bra sådan, sova, drömma. Sen ny vecka i sikte. Ja, om man vaknar. Det hoppas man på.
