Category: Betraktelser & Berättelse

Trött ikväll, kollar in film. Kan rekommendera The Man Who Knew Infinity. Förbannat bra. Inte bara för att Bertrand Russel är med.

Adderar man gråstarr till det här vädret så undrar man liksom var alla är!?

Det hör inte till vanligheterna att man går ut på kvällen den tjugosjunde januari och det regnar ute. Ovanligt rent utav. Det börjar till och med bli så att en stor del av snön här på kullen nu är borta. Lite aprilkänsla är det allt fast utan vårlig småfågelsång och ljus som tagit sig tillbaks. Nu säger prognoserna iof att mer snö är på ingång. Men den där isiga kärnsnön som är så seg att smälta bort där på våren den är till stor del borta nu här på kullen. Just det lovar kanske en tidig vår, något vi definitivt inte är bortskämda med. Men som vanligt, den som lever får se. Första året vi bodde här snöade det på midsommarafton. När sommaren kommer vet man alltså aldrig. Inte ens om den kommer. Ännu osäkrare är vårens ankomst. Har man tur är den där i april. Har man otur är den här i maj någon gång. Men hoppet om en tidig vår finns där självklart. Vi ligger hur som helst rätt ganska precis vid snögränsen just nu som det ser ut.

Både sotning och sophämtning imorgon. Mer händelserik kan inte en dag vara i mitt liv. Numera. Japp, det finns något patetiskt såklart i det konstaterandet. Fast jag tar den insikten med jämnmod.

Låtsasjobbar fortfarande mot “klar”. Det går såklart alldeles för långsamt. Men manualer, exempel, installationer, debugging tar också tid. Tänk vilken lyx om man bara skrev kod. Lämnade över till andra när man stod där och sa “klar”. Fast det finns såklart en glädje i det där att göra alltsammans själv också. Att göra det på riktigt och fullfölja hela vägen. Det har ju blivit några varv av det där i livet nu. Hur många till orkar man med?

Men va fan liksom. Sitter jag här och skriver strunt blir det ingenting och noll. Så det får bli slut på det. Ögon som värker är också ögon som måste göra sitt jobb. Japp, de gör RIKTIGT jobb till skillnad från mitt låtsasjobbande.

I dag är det 75 år sedan Auschwitz befriades. Glöm aldrig de som dog. Kom ihåg att alltid kämpa för alla människors lika värde.

Vi tittar på Brevbäraren som byggde ett palats på fredagen. En film jag verkligen gillar. En verklig händelse som filmatiserats. Japp adderat till min “att besöka” bucketlist. Definitivt. Trettiotre år tar det för brevbäraren. Jag tänker på mannen i Indien som gör passet genom berget. Tjuotvå år tar det för honom att komma igenom. Samtiden ser de här männen som “galningarna”. De normala sitter kvar på caféer röker och dricker sitt kaffe. Det får en att ännu en gång fundera på vad som är “normalt”. Naturligtvis inser man också vilka krafter vi verkligen har i oss. Om vi släpper dem fria. Fantastiskt.

Man inser också i den här filmen, som så många andra gånger, att ingen gör något ensam egentligen. Brevbäraren har en fru som finns där. Det behövs, det där stödet, om någon skall kunna uträtta storverk. Om man skall kunna stå emot glåporden och “det går inte” ramsorna från dem som aldrig presterar något bestående.

Jag kan verkligen rekommendera den här filmen. Finns på Ciniasterna.

…kanske någon hittar VSCP och… nåja… det vet man inget om.