Category: Betraktelser & Berättelse

Det är konstigt med orken. Det smäller till och sen finns det ingenting kvar i den där tanken med ork. Man sitter där alltså. Försöker hitta en reservtank. Men just det är inte alltid så enkelt att hitta sådär i brådrasket. Alltså misströstar man. Åtminstone lite. Eftersom man vill bli “klar”. Lämna efter sig. Göra nytt.

Det är upplopp här. Ja, troligen världens längsta upplopp. De som varit med om ett upplopp vet hur det känns. Man får ta i från tårna. Skrika “KÄMPA” åt sig själv. Låtsas att man är stålmannen.

Fast det skall väl gå. Några saker till så…

Daniel Stenberg sa i någon intervju att det viktigaste med att få Polhemspriset var att nu skulle kanske till och med hans svärfar fattar att det han höll på med var på riktigt och inte på lek.

Jag tycker han träffar väldigt rätt med de där orden. Egentligen behövs det inga kungar, inga stora pengar, ingen berömmelse, bara man gillar det man gör och att ens närhet stöttar och tror på en.

Men det där är svårt såklart. Vi brukar diskutera det där min gamle vän fysikprofessorn och jag. Han med sin vetenskapsakademi, resor runt om i världen, Nobelmiddagar och så jag här okänd och ensamlåtsasarbetande i ett hus ute på en blåsig kulle i skogen. Jag skulle kunnat valt hans väg, det vet både han och jag, och min vän påpekar ofta det. Men han minns också hur jag sa att jag drömde om ett hus i skogen där jag fick göra det där jag då alltså gör idag. Ja och jag, ja jag vet ju att jag skulle hata varje sekund av den där akademiska världen. Min vän däremot är beredd att betala priset. Ja och det är högt. Det finns mer skit i den där världen än på ett reningsverk. Men tittar man på oss utifrån… ja då är det såklart lätt att säga vem som har “lyckats”. Men är det sanningen egentligen?

Men det är just det där man lär sig med högre ålder. Att “lyckas” har inte ett dugg att göra med andras syn på saken. Det har bara att göra med hur man själv tycker och tänker och värderar sin gärning. Bara det!

En gång ville jag bli rockstjärna. Hade nog sålt min själ om en djävul hade dykt upp med ett rykande kontrakt i handen och erbjudit det livet mot en påskrift. Idag ser det såklart annorlunda ut. Jag vet att jag skulle ha hatat varje sekund av ett sådant liv. Men då var det viktigt att vara något i andras ögon, viktigare än att vara något i sina egna ögon. Idag är det alltså precis tvärt om.

Man kan kanske kalla den där insikten för mognad.

Här vandrar vi på. Löjligt långsamt går det – men framåt. Det är i alla fall inte foxtrot. Man får vara glad för det. Alla steg går faktiskt framåt. Men alla steg är pyttesmå. Tröttsamt sätt att ta sig framåt på. Vill ta sjumilakliv. När jag kan. Men kan man inte just nu. Nej, då är det så. Då får man koppla på tålamodet. Istället alltså.

Kylig natt på ingående. Jag pratar allvar med Hulken och shuntar upp. Vi skall nog klara det där. Ja, det är han som gör jobbet. Jag bär bara in pellets. Fast det blir bara ett dygn riktig vinter. Sen är vi tillbaks i det milda. Undertecknad är inte ett dugg ledsen för det. Ta mig fram till Vasaloppssöndag bara. Upp ur svårvinterhelveteshålet. Efter den dan klarar jag mig.

Fast än är det en bit kvar i mörkret. Fast idag på morgonen upplevdes ljuset. Japp. Ja på eftermiddagen också. Det händer saker. Jodå. Ett gäng extra minuter varje dag som attackerar mörkret. Man sjunger hejaramsor och hurrar åt det där.

Blir trött efter en dag framför skärmarna. Det är trettio centimeter som gäller nu. Ledsen att jag gnäller om det såklart. Men det får räcka med det där. För idag. På fredag skall jag ta den förhoppningsvis sista CRP’n efter infektionen och ber alla att hålla tummarna för att det är bra värden också denna gång så att jag får lämna allt det där bakom mig. Japp, här på bloggen med. Befriande för alla.

Fast nu måste jag nog försöka koncentrera mig och ta ett mikrosteg framåt.

Att sitta nära sina skärmar är den nya trenden.