Jag är inte den som tjatar. Normalt. Men idag. Hör av mig till ögonmottagningen. Gnäller. Försöker låta högst. Och det hjälper. Annan klinik skall avgöra om de vill operera. Japp “om de vill“. Fick inget svar på vad just det betyder. Ett avgörande inom tre veckor. Så kanske då…
Hatar egentligen det där att den som låter högst får hjälp först. Det borde vara behoven som styr. Tycker man.
Försöker väl så länge…
Det faller en sådan där lätt, fin pudrig snö. Har gjort det sedan i lördags. Snötäcket här opå kullen har fyllts på med två och en halv decimeter. Till och med en innesittare och vinterhatare som jag känner den där längtan ut till branta skidbackar. Swiiiiiish, swiiiiiish, swiiiiiish och så flyttar det där lätta pudret på sig som ingenting liksom. Som om den var vattenskidåkarvatten far kaskader upp. Faller sakta ner igen där nu bara spåret efter skidorna är kvar. Det som var nu förr och nyss nu och är lämnat bakom mig.
Inte ens skottandet är någon större belastning. Man står där och njuter. Tystnaden. Lättheten med vilken man flyttar snö från en plats till en annan. Tre grader kallt och vinter när den är som bäst.
Jodå, det finns dagar när vinter inte är så dumt alls.
Vasaloppssöndag. Klarade ett vintermörker till. Jahoooooo! Nu vänder det. Först talgoxsång. Hackspettstrummande. Första tranorna. Koltrasten.
Klockan är 23:57. Jag är beredd att ge upp för dagen. Eller för dagarna. Det är helg härifrån. Mitt problem har levt någon dag nu. Svårt. På gränsen av min förmåga. Asynkrona callbacks från en annan tråd i c++ in i node.js. Men vill göra ett försök till.
Ett enda…
Ja och som så många gånger förr. Där sitter det. Kan göra helg med den känslan. Tack till envisheten eller till han/hon/det/gud. Eller kanske båda. Det finns såklart ingen bättre kudde än den här känslan.