Category: Betraktelser & Berättelse

Jag dyker ner i det. Buggarna. Koden. Världen. Min värld. Njuter där nere i skiten. Måndag. En hel vecka kvar. Ja nästan. Inget är helt perfekt som verkligen existerar. Sjukhus på torsdag. Veckans besök. Men resten. Ljuvligt. Kanske. Ljuvlighet kan vända till helvete på en grisblink . Men utgångsläget här är alltid “ljuvlighet”. Skiten kommer ändå. Så ingen ide att ta ut den i förskott.

Kylan trycker på men tar sig inte hela vägen fram. Träden har mycket löv kvar. Där hittar jag hoppet. Träden har bättre koll än metrologerna. Fast Sidensvansarna har passerat redan. Rönnbärsträden renrakade. Dom brukar följa kanten på snön. När dom drar söderut gör snötäcket också det. Man hoppas på fulla sidensvansar i år. Fåglar som har tappat fotfästet och drar söderut för tidigt. Ja så är det nog i år tänker man hoppfullt när man står där och tittar ut genom fönstret.

Det är hur underhållande som helst att läsa om alla som skall rädda planeten med olika trick. Vore det inte bättre att sluta att förstöra den istället? Vi är en del av den. Det är inte vi som sitter i kontrollrummet. Vi är de kontrollerade och styrda.

Förresten. Han/hon/det/gud skall ju vara perfekt. Om nu inget som är helt perfekt existerar så finns alltså inte guddomen. Eller har vi återigen stött på det där undantaget som bekräftar regeln. Han/hon/det/gud som mullrar “det är jag som är undantaget”. “Tro [på] mig kamrater.” Ja och vi “kamrater” suckar såklart. Är skeptiska. Svåra att övertyga eftersom det finns så många dumskallar där ute redan, sedan tidigare.

Man bör nu kanske inte kalla han/hon/det/gud för en dumskalle. En blixt torde träffa en vid första bästa tillfälle efter ett sådant yttrande. Men jag litar på att intelligens och humor följs åt. Inga skrattar innerligare än intelligenta människor. Har ni tänkt på det? Ja dårar också såklart. Såklart är då också han/hon/det/gud en storskrattare. Inte den allvarsamma hämnare som kyrkan lyckats måla upp. Ja sen måste man ju tro på existensen också. Men min erfarenhet är att varenda icke troende blir religiös som fan när det skiter sig på riktigt. Ropar på han/hon/det/gud och jämrar sig. Det är såklart rimligt. Man får gripa varje halmstrå. När man måste. Självklart.

Jag borde rimligtvis göra annat nu än att sitta här och svamla över han/hon/det/gud och dylikt. Äta t.ex. Mat piggar alltid upp. Ja så får det bli. NU!

Vi plockar in veden ner i källaren K och jag. Jag en halvarbetare, K en fullvärdesarbetare. Senare ansluter N, ännu en med alla krafter i behåll, och vips så är fyra pallar björkvedsbrasor inhämtade. Ingen konst såklart. Men det skall göras. En sådan där sak som är jobbigare att ha ogjord, ha hängande över sig, än att ta tag i. Men har man bara fredagsbrasor i huvudet som målbild är det en ljuvlighet också i det där bärandet. I år verkar dessutom bäver ha stått för den största delen av fällandet. Ger en extra dimension åt de ljuvliga brasorna såklart.

Annars är det växter som får stryka på foten den här helgen. En del får komma in. Andra får bli fyllning i olika gropar på tomten och såklart delvis bli förmultningsdelar på vår kompost. Det är nästan sex minus under natten mot söndagen, så för pelargonerna var det nog i sista sekund. Imponerande nog så klarar vissa av växterna även de där låga temperaturerna och står där lika fina som i de gör i koltrastsång och sommarsol.

Grill, utemöbler, hängmatta åker såklart in de också. Deras tid kommer igen en dag. Allt har sin livscykle. Men just nu känns varma tider långt borta såklart. Jag känner mig lite lurad på den här sommaren. Sommaren som fölrsvann. Han inte riktigt hunnit med att njuta som man borde för att överleva under en lång kall vinter.

Nu har vi kvar jobbet med de små matavfallskomposterna som skall flyttas över till de stora. Men ett jobb som det är för kallt idag för att ge sig på. Hänsyn måste tas. De brukar nämligen vara fulla av dagmaskar. Vi får vänta tills det är mildare temperaturer så att dagmaskar har sin fulla rörlighet kvar att dyka ner i moffig härlig kompostjord och hitta bra och goda vilopatser att tillbringa sin tid på under en lång kall vinter..

Men sen… ja ett litet bygge, lite oljebyte, tändstiftsbyte, sensorbyte, sandhämtning, lingonrisplockning, mossplockning, ja och lite annat. Där, då, infinner sig ett lugn som brukar skapa en skön kreativitet. Därifrån fram till jul brukar livet vara rent av härligt. Jodå. Trotts huttrandet och skrapandet av rutor, snöskottning och slirandet efter vägar. Där, en tid som är rätt bra., Om man har det varmt. Om man är frisk.

Men nu södagskväll. Låtsasarbetstid. Ljuvligheter. Musik ingår.

Klockan är tolv. Det är dags för ocoola gubbars skönhetssömn.

Har man nu kostat på sig ett “nytt” tangentbord på Erikshjälpen för ett par månader sedan a’ femtio spänn så åker det ju såklart inte ner i återvinningen för en förlorad funktion på tangent “v”. Det vore en skam såklart. F.ö. en viktig knapp för varje cut and paste programmerare. Tanken är såklart att den där 1/2 och pargraf-knappen där uppe till vänster, den kan man väl flytta dit på “v” positionen för ett förlängt tangentbordsliv.

Men allt visar sig vara mycket enklare. En fullödning. Så fram med lödkolven. Fluss. Löd. Fixat.

Ingen större operation således. Till och med plastlådan var hanterlig och inga skruvar blev över när allt var ihopskruvat igen. Ja och vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv kan man skriva hur många som helst igen.

Först får man varma mackor. Ja och sen får man kaffe på det. Vad mer kan man önska sig av livet egentligen? Ja möjligen en liten liten liten önskan till möjligen. Kan inte min “v” tangent börja fungera normalt igen snälla…