Category: Betraktelser & Berättelse

Trött som en åsna som vandrar uppför dagens sista uppförsbacke. Ja eller lika trött som ett cykelställ morgonen efter en jobbig lördagsnatt. JÄTTE-trött alltså. Men H E L V E T E om det skall hindra mig. Kaffe. Lars Winnerbäck (Japp fortfarande). Lite jävlaranamma. Så går vi frammåt. Nåja, låtsajobbar vidare. Inte så märkvärdigt egentligen alltså. Men ändå. Liksom.

Idag har jag inte kopplat med en enda människa tror jag. Vissa dagar är sådana. Man finns liksom inte. De man pratar med pratar egentligen inte till en utan till någon annan. Säger man något hör de inte eller är inte intresserade. Automatiska dörröppnare släpper nästan inte in en i varuhuset. Kassörskan är upptagen med sitt skitliv. Jag gillar människor. Människor intresserar mig. Därför är sådana här dagar skit såklart. I alla fall på det viset. Ensam är INTE stark.

Tamefan, måste nog köra igång Metallica. Ingen förblir trött när de kör igång. I N G E N.

När jag kör mot Hudiksvall idag. Jättetrött då med. Kommer jag på hur man skulle kunna utöka tcp/ip och websocket interfacet dynamiskt med drivare liksom de som finns nu. Det hade inte varit ett problem såklart om man vore hundratjugo stycken som programmerade. Ja eller tio. Nu är det bara jag. Ja och jag håller på att minimera, inte addera, funktionalitet. Antecknar alltså och kör vidare. Jag älskar min hjärna i alla fall för att den hela tiden vill plocka dit nya grejer. Var vi två i synk med tiden hade vi säkert varit en vinnande kombination. Nu är vi inte det. Får nöja oss med att tycka det är roligt att hålla på. Liksom.

Notera kortmeningarna. De lever.

Men nu så. Lite låtsasjobb till måste det bli. Nu med lite musikkrut i lokalerna känns det som alla system i huvud och kropp hoppar igång. Man får alltså koda för freden. Så får det bli.

Jag trodde hon var borta. Igår när jag skjutsat ner K hängde bara läderremmen kvar om halsen när jag kom hem. “Tjocka tanten” var borta. Ja, “Urmodern” är det ju. Någon att tillbe. Mamma till oss allihop. Människosläktets moder. Jag blev såklart ledsen. Vi har hängt ihop länge. En gåva från K i begynnelsen. Min tur-amulett. Någon att hålla i handen när det kärvar.

Men nu på morgonen låg hon alltså kvinnligt utsträckt på tjocka tanters vis – stolt över en kropp som blivit det den blev efter många födslar – på låtsaskontorsstolen. Urmödrar söker sig tillbaks såklart. De vill inte vara borttappade någon längre stund. Möjligen är det någon av de i skollokalerna evigt vandrande skollärarna som la henne där under nattens lektioner. Upphittad, kanske, av en elev. De är stränga men snälla de där gengångarna. I alla fall om jag masar mig härifrån låtsaskontoret vid tolv ungefär. Innan nattens lektioner med de eviga kvarsittarna börjar. Men, såklart, det behöver ju inte vara någon av dom. Kanske hustomten hittade henne

Hur som helst. Jag är nöjd över återföreningen. En bra början på denna nya dag.

Godmorgon!

Imorgon dags för sjukhus igen. Jo, jag börjar kunna det där. Bukaorta den här gången. Bukaortaaneurysm, den som dödade farsan den där söndagen då den brast. Sjuttio bara var han. Full av liv och kraft, Tydligen är ärftligheten hög och en av mina antibiotikatabletter ökar risken för det där, ja så in och kolla på order från min axelöverläkare. För säkerhets skull. Det finns ju mycket kvar att göra som levandes. Tycker man. Man mumlar “Inte än – snälla” flera gånger i veckan numera. Skulle gjort den där kollen ändå för fem år sedan egentligen. Vi, min husläkare och jag, nåja mest han, har bestämt att det skall ske med fem års mellanrum. Men trodde det bara gått tre år sedan sist fast det hade gått nio. Tiden flyger iväg minsann. Inte jag.

Så fasta igen.

Förra veckan var det koloskopi. Två meter titthålsinstrument upp i tarmen. Längre fasta före då följt av laxering ggr två. Värst var laxeringen. Intressantast var att följa resan genom sin egen tarm med färdledare i form av invärtesmedicinare. Nya upptäkter. En ny värld. Jag lovar, jag är en frågvis jävel. Lite prover togs. Resultat därifrån kommer om några veckor. Ungefär som tjejernas cellprov. Allt del av en screeningstudie som jag i ett svagt ögonblick tackade ja till för några år sedan.

Sen var det visst någon prostatakoll bortåt november… Ja ni fattar. Man blir trött på sjukvård.

Annars är det bra.

Men dags att gå och lägga sig nu. Har haft en utmärkt dag här idag. Även en låtsasarbetare kan åstadkomma en del ibland. Åtminstone vissa dagar. Idag var en sådan dag. Toppendag. Endast spöad av igår.

Godnatt kamrater.

Problemet för oss låtsasarbetare är såklart att vi inte kan skylla på hårt arbete och jäktiga dagar när vi drar oss en extra halvtimme i sängen om morgonen. Det kan bara vara slöheten som är ursprunget till den där halvtimmen. Man får äta upp det. Men ändå, en halvtimme senare än vanligt, en ny härlig oskriven dag. En dag jag tänker angripa med energin hos en påkrockad stoppskylt. Se upp där ute.

Godmorgon.

Förr när man ändå trodde man var ung så skulle man såklart inte sluta här. Man är ju på spåret, man är nära, man vill göra klart. Alltså innan man lägger sig. Så man körde på. Då.

Jodå man var ocool gubbe då med. Men Mer “gubbe” nu såklart. Kanske mer “ocool” också. Men hur som helst. Nu tänker man på morgondagen. Att man skall orka med den också. Är sådär vuxet planerande. Ja ja ja. Man går och lägger sig. Tar tag i tråden imorgon. MAn måste ju hinna med ett kapitel i sin bok också. Kanke två. Imorgon löser vi problemet alltså.

Godnatt!

Kompostbehållare två hettar till. Följ dramat i realtid här.