Category: Betraktelser & Berättelse

J skickar en bild på havet här på morgonen. Det där gråa, lite tröga, hösthavet. Det som kan visa sig vara helt galet i sin förstörelselusta och viljan att äga allt i sitt kalla grepp, då när höststormarna rasar. Han är på väg till kontinenten. Ensam. Ett bra sätt att resa. Om man är modig. Resorna bär man med sig genom hela livet. Goda investeringar alltså. De bästa. Men ensam reser bara de som är de starkaste bland oss.

Själv sitter jag här i Los. Väntar på kaffe som sakta puttrar genom bryggaren och är lite, lite avundsjuk på sonens “utflykt”. Nåja, har det bra jag med. Vet vad jag skall tillbringa dagen med. Gillar det som skall göras.

Har matat småfåglarna och hängt tvätt här på morgonen. Det är väl sådant gammal gubbar gör. Kär sina rutiner. Sådant där som inte stör ett dugg. Man bara gör. Behöver dom rent utav.

Duschen håller mig i ett fast grepp därförinnan. Det är bara där som jag inte fryser. Men gör det såklart desto mer när jag går ut ur duschen. Så jag blir kvar där. Ökar värmen efter hand. Blir rödare och rödare. Ångan fyller badrummet. Vill inte gå ut. Tänker på ekonomin. Vill i alla fall inte gå ut. Men måste ju såklart. Så man stänger av. Torkar sig. Låter dan börja. Men fryser.

Redan torsdag och det stressar mig lite. Veckorna går för fort. Hinner sällan det jag tror att jag skall hinna. De flesta programmerare känner väl igen sig i det där. När en programmerare säger att det är 10% kvar så är det i själva verket 90% kvar. De som hinner klart enligt tidsplan fuskar eller gör ett skitjobb.

Fast det där håller såklart inte metodmänniskorna med om. De har nämligen sina gudar. En ny vartannat år som är den ende guden. Framkallad med kurs. Tillbedd med dokument och mjuka artefakter. Lika glädjedödande med sin reglerade verklighet som han/hon/det/gud själv.

Tänkte svamla på tills jag fick över en bild. Mail från telefon till datorn är den snabbaste och bekvämaste vägen. Konstigt. Men ibland, speciellt på mornarna, tar det tid. Som idag. Bilden dyker inte upp. Men skit samma. Den var ändå inget att se.

Ha en synnerligen bra dag, kamrater.

Jag har ett larm som tjuter här större delen av dan. Katter och människor räddar sig undan från trapphuset när det drar igång. Hundratjugo decibel ger det ifrån sig en bra dag. Ja, jo, det ingår i planen. Jag vill ha ett larm som låter också som tillägg till befintligt SMS larm. Mest med tanke på Hulk-farligheter, eller kokande varmvattenberedare, översvämning, eller brand. Eller annat. Tjuvar. Vad man nu förväntar sig att kunna hitta här. Men nu då så. Jobbigare. Först plockar man lite DNA av dem. Sug, sug. Sug på den /tjuven). Sen larmar man. Sen filmar hela besöket. Det vore väl fan om man inte kunde sätta dit dom sen. Funderat på högspänning också iof men vafan, någon måtta får det ändå allt vara.

Fast även om larmandet går riktigt bra så går avstängningen av larmet sisådär. Det är förbannat bra om man stänga av det när man t.ex. skall sova. Ja det låter alltså för jävligt. Fråga våra katter.

Så jag letar. Eftersom jag inte har en bärbar får man springa såklart. Många vändor blir det. Nyttigt. Eller…. Ser att det blir varningar på CAN bussen. Frankfurt RS-232 enheten beter sig rent av riktigt märkligt. Beijing enheten och Paris enheten , ja till och med Kelvin 1-wire enheten tar dock det hela med ro, verkar det som. Jo det gör dom nog.

Jag missade att sätta en avkopplingskondensator på processorn på Frankfurt RS-232 när jag gjorde kretskorten, men har fixat det med en patch. Kan det månne vara den. Testar lite olika lösningar. Nope. Verkar fungera. Kollar koden. Sänker brown out nivån en volt. Ser att watchdogen inte är påslagen i den kod jag har laddat. Åtgärdar. Ingen skillnad. Hmmmmm…

Dagen går. Klockan tickar. Jag hummar, hummar och hummar… Ett spänningsfall är det ju. Det både hörs och syns. Allt är stömförsörjt från mitt låtsasserverrum så att det går att UPS’a. Kan det vara kabel dimensioner? Längd? Hummar mer. Och mer. Kör ju andra grejer med samma strömstyrkor och kabellängder och de fungerar.

Men bäst att byta nätaggregatet. För säkerhets skull. MEN VAFAN!!! Det som sitter där är ju bara på en halv ampere,,,, Fan, fan, fan…

LÖST!

Jodå, att skjuta in tre ampere istället för en halv till något som behöver tre förbättrar saker. Jag lovar.

Så nu fungerar det. Trotts axel. Trotts onda ben. Trotts dålig syn. Trotts att jag inte kollade det uppenbara först. Japp, en kamp har det varit. En millimeter i taget. Men nu då så.

Det finns dock annat att göra.

K berättar att hon nu har 800 Mb ner och 110Mb upp. 15 ms ping. Är inte det orättvist?

Fast bra såklart. Skönt att man inte snålar på skolorna och biblioteken.

Jag sitter här och dricker kaffe. Väntar på att telefonen skall ringa. Två samtal kan jag förvänta mig. Det ena vill jag ha. Det andra vill jag inte ha. Båda kommer antagligen från okända nummer. Japp, man måste alltså svara. Försäljare har en chans.

Det blir som det blir.

Ute sol. Därför alla persienner neddragna här på låtsaskontoret. Det tar emot såklart. Man vill ju egentligen ha in så mycket ljus som det bara går. Men teknikens begränsningar vinner. Det är hur dumt som helst. Eftergifter.

En iskall vind från nordväst ilar fram över kullen samtidigt. Gamla skolhus är inte byggda för de där nordliga vindarna. Ger dem fri entré in i lokaler som kämpar för att hålla sig rimligt tempererade. Den enda tröst man har är att det blir värre och alltså är rätt OK nu.

Fast om sanningen skal fram. Inte sitter jag här och väntar. Fast jag väntar. Men “sitter”. Som i betydelsen “inte gör något”. Såklart inte. Det finns alltid låtsasarbete.

Vill bara förtydliga.

Om några dagar blir jag sextiotre. Men det är bara siffror. Känns inte annorlunda på något enda sätt än fyrtiotre. Jag har samma längtan, samma energi, samma vilja att utvecklas. Så dagen får passera. Som andra dagar. Eftergiften bli Per Gessles “Födelsedag” som av tradition spelas här på låtsaskontoret just den dagen.

Men livet är gott. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Jag grejar på. Finner nöje i det. Jo, jo, jo, visst skall man kanske anpassa sig efter omvärlden. Problemet är bara att omvärlden absolut inte vet ett dugg om vad man vill ha och behöver. De flesta följer “John”. Eller “Jonna” om vi nu skall vara könsneutrala. Ja och det tycker jag man kan kosta på sig. “John/Jonna” vet iof inte heller vad dom vill ha eller behöver. Men är snygga. Eller rika. Syns på TV. Måste alltså veta. Känna sanningen. Den som är fördold för oss andra. Som de gjorde redan på högstadiet.

Har aldrig följt flocken själv. Ingen vits att börja med det nu. Såklart är det inte det.

Men nu så. Låt denna vackra förvinterdag börja.

Jag gubbsomnar till nyheterna. Sådär som det kan vara. I min ålder. När man är trött. Lite förkylningsmosig. Ja och nyheterna är inte ens intressanta som rubriker. Men vaknar när de är slut. Går ner och låtsasjobbar. Som om det gjorde någon skillnad. För någon endaste en.

K rusar ner eftersom hon har hittat information från LjusNet. På Facebook. Jaha!? Jag håller koll på deras informationssida, Trte ggr om dan ungefär. Ingenting. Ja, ja alla har väl Facebookkonto… eller… Men nu når mig ju “nyheten” ändå. Det behöver inte gnällas alls. Den säger att det skall tidsbokas. För installation. Så jag hoppas på samtal då och en ledig tid i närtid. Har alltid varit bra på att hoppas nämligen. Spannet är vecka 45 -51. Jodå. “Var nu inte för ivrig Åke Hedman”.

Går mycket dag. Fram och tillbaks och fram och tillbaks. Så är det när man inte längre äger en bärbar och vill testa monterade grejer. Men nu i låtsaskontorslokaler. Det kunde vara värre. De kunde ha suttit på vinden. Grejerna. Eller på annan ort. Men jag behöver såklart det där vandrandet dessutom. Ofta och mycket promenerande stärker. Låtsasprogrammerare behöver.

Gitarren står där fortfarande oanvänd. Gillar inte alls. Men har inte pirret i just den nerven just nu. Det är olika. Jag vet att det kommer. Med lugnet. När allt annat har lagts längre ner i klarhögarna.

Fast vad spelar det för roll. Såklart. Liv rullar på ändå. Man står där. Ganska stilla. Kan leva med det.