Det hör inte till vanligheterna att man går ut på kvällen den tjugosjunde januari och det regnar ute. Ovanligt rent utav. Det börjar till och med bli så att en stor del av snön här på kullen nu är borta. Lite aprilkänsla är det allt fast utan vårlig småfågelsång och ljus som tagit sig tillbaks. Nu säger prognoserna iof att mer snö är på ingång. Men den där isiga kärnsnön som är så seg att smälta bort där på våren den är till stor del borta nu här på kullen. Just det lovar kanske en tidig vår, något vi definitivt inte är bortskämda med. Men som vanligt, den som lever får se. Första året vi bodde här snöade det på midsommarafton. När sommaren kommer vet man alltså aldrig. Inte ens om den kommer. Ännu osäkrare är vårens ankomst. Har man tur är den där i april. Har man otur är den här i maj någon gång. Men hoppet om en tidig vår finns där självklart. Vi ligger hur som helst rätt ganska precis vid snögränsen just nu som det ser ut.
Både sotning och sophämtning imorgon. Mer händelserik kan inte en dag vara i mitt liv. Numera. Japp, det finns något patetiskt såklart i det konstaterandet. Fast jag tar den insikten med jämnmod.
Låtsasjobbar fortfarande mot “klar”. Det går såklart alldeles för långsamt. Men manualer, exempel, installationer, debugging tar också tid. Tänk vilken lyx om man bara skrev kod. Lämnade över till andra när man stod där och sa “klar”. Fast det finns såklart en glädje i det där att göra alltsammans själv också. Att göra det på riktigt och fullfölja hela vägen. Det har ju blivit några varv av det där i livet nu. Hur många till orkar man med?
Men va fan liksom. Sitter jag här och skriver strunt blir det ingenting och noll. Så det får bli slut på det. Ögon som värker är också ögon som måste göra sitt jobb. Japp, de gör RIKTIGT jobb till skillnad från mitt låtsasjobbande.
Vi tittar på Brevbäraren som byggde ett palats på fredagen. En film jag verkligen gillar. En verklig händelse som filmatiserats. Japp adderat till min “att besöka” bucketlist. Definitivt. Trettiotre år tar det för brevbäraren. Jag tänker på mannen i Indien som gör passet genom berget. Tjuotvå år tar det för honom att komma igenom. Samtiden ser de här männen som “galningarna”. De normala sitter kvar på caféer röker och dricker sitt kaffe. Det får en att ännu en gång fundera på vad som är “normalt”. Naturligtvis inser man också vilka krafter vi verkligen har i oss. Om vi släpper dem fria. Fantastiskt.
Man inser också i den här filmen, som så många andra gånger, att ingen gör något ensam egentligen. Brevbäraren har en fru som finns där. Det behövs, det där stödet, om någon skall kunna uträtta storverk. Om man skall kunna stå emot glåporden och “det går inte” ramsorna från dem som aldrig presterar något bestående.
Jag kan verkligen rekommendera den här filmen. Finns på Ciniasterna.
Det fanns verkligen ingenting att säga “oj” åt idag heller. Jag låtsasjobbar på. Ja “leker” kan man väl också kalla det. Fast så brukade jag se på saker också då när jag verkligen “jobbade”. Jo, jag har jobbat på riktigt jag med. Tro det eller ej. Räknar dessutom med att göra det from den 3/11 2021 igen också. Jag fast göra samma sak som nu då såklart. Fast from då skall jag kalla det “jobb” och “eget företagande”. För att det låter så bra och seriöst och ambitiöst och nästan märkvärdigt.
Troligen kommer jag inte att ta tag i det sociala då heller. Jag har alltid varit en sådan där ensamvarg. Fast varg och min person passar såklart dåligt ihop. Jag är inte så spännande som person. Mer “ensamkossa” då liksom. Passa bättre. Hursomhelst har jag trivts ganska bra med det. Behöver mycket egentid för att fungera bra. Konstigt nog gillar jag människor också.
Lön är väl förresten det som är indikationen på om man gör något på riktigt eller inte. Har man hög lön så gör man det man gör mer på riktigt än de som har låg lön. Liksom. Tyvärr har den där måttstocken komplicerats av en massa konstnärer och andra lösa existenser som inte tjänar några pengar. Ingenting, ingenting, ingenting…….ingenting, och så plötsligt tjänar de en herrans massa pengar och då var ju inte det den där tiden som icketjänande värdelös heller, det kan ju ingen komma och påstå. Så då får man snabbt höja upp dem, köra igång hela inflationsgrejen på deras existens och verk, kalla dem genier, ja och allt det där. Ta med dom i Rotary. Fast på nåder. Maska den där tiden då de bara gick och väntade på att få tjäna pengar så att de kunde bli rumsrena kapitalister. Om det nu var det de gjorde… Japp, det var det. Enligt den devisen i alla fall. Fast ännu värre är det med dem som är döda och blir framgångsrika då. Hur man gör med dom ha ringen kommit på… Ta med dom i Rotary går ju inte. Ta selfies med dom går inte heller. Knepigt. Men in med dom med i genifacket. Där har alla frikort. Men bara där. Går till och med att vara hustrumisshandlare om man bara fått den labeln fäst vid sig. Ja säkert andra saker också.
Här på kullen är det kväll. Inget konstigt med det såklart eftersom det är kväll i hela Sverige.Troligen. Liksom. Jag har fyra timmar låtsasjobb att göra på ett låtsaskontor på en riktigt och verklig kulle. Jag gillar det. Elbolaget gillar det också. Det finns säkert några som INTE gillar det dessutom. Men dom bryr jag mig inte om. För jag vet inte vilka de är.
Los förresten. Ett bra ställe att bo på om man vill vara anonym. Om Elvis bott här hade det säkert gått bättre för honom än det gick. Joooo…. det gick ju ganska bra musikaliskt onekligen. Men jag tänker privat. Hade han bosatt sig i Los hade han varit den där nyinflyttade grabben från Memphis också efter trettio år här. Ja och inte hade det väl varit så mycket med han heller. Det fungerar så här. “Årets Losbo” är nedlagt. Ja och han hade nog ändå inte kammat hem den titeln ändå såklart.
Jag trivs alltså här jag också Känner få. Pratar med ännu färre. Finns väl något sorgligt i det också möjligen. Men känn ingen sorg för mig… Liksom.
Fast nu måste jag komma igång. Debuggar. Imorgon sjukgymnast i Ljusdal. Sen helg. Japp grön IKEA-soffa. Film. Sova. Härligt. Liksom.
