K har sin lediga dag idag. Ja och jag, jag njuter frukterna av det. Även om jag “offrade” mig och tog “de brända”. Någon ordning får det ändå vara även på det här torpet.
Lärde mig ett nytt kommando på Linux igår. Det är som att hitta diamanter i en hög av älgskit det där ibland. De finns där. Nästan allt gör de verkligen det. De problem man sitter med har oftast plågat någon annan innan man själv sitter med det. Någon som gjort en ansträngning och löst det för alltid. Men svåra är de att hitta de där småprogrammen.
cut använder jag ganska ofta i script. Ett annat höjdarutility. Men igår alltså ett nytt. tr. Borde skrivas i 72 points såklart. Två anspråkslösa tecken öppnar upp en värld av enkelhet. Ja, tamefan om inte tr kommer att bli mitt älsklingskommando framöver. Den nyfikne kan frälsas här liksom jag gjorde igår.
m4 är en helt annan sak. Ibland måste jag ge mig in i den världen. Det knottrar sig på kroppen och kalla kärar far fram sicksackande över ryggraden. Man håller andan och skriver kod försiktigt som om det var sprängladdningar inblandade. Men förvåningen när det till slut fungerar som man vill gör att det rusar glädjeendorfiner genom kroppen som hos vilken anna knarkare som helst.
Det finns en underlig glädje i att automatisera processer med script. Man dras liksom in i det där med lätthet. Sitter där i några timmar. Känner enorm tillfredsställelse när det fungerar. Måste trigga något primärt hos människan.
Trött som en åsna som vandrar uppför dagens sista uppförsbacke. Ja eller lika trött som ett cykelställ morgonen efter en jobbig lördagsnatt. JÄTTE-trött alltså. Men H E L V E T E om det skall hindra mig. Kaffe. Lars Winnerbäck (Japp fortfarande). Lite jävlaranamma. Så går vi frammåt. Nåja, låtsajobbar vidare. Inte så märkvärdigt egentligen alltså. Men ändå. Liksom.
Idag har jag inte kopplat med en enda människa tror jag. Vissa dagar är sådana. Man finns liksom inte. De man pratar med pratar egentligen inte till en utan till någon annan. Säger man något hör de inte eller är inte intresserade. Automatiska dörröppnare släpper nästan inte in en i varuhuset. Kassörskan är upptagen med sitt skitliv. Jag gillar människor. Människor intresserar mig. Därför är sådana här dagar skit såklart. I alla fall på det viset. Ensam är INTE stark.
Tamefan, måste nog köra igång Metallica. Ingen förblir trött när de kör igång. I N G E N.
När jag kör mot Hudiksvall idag. Jättetrött då med. Kommer jag på hur man skulle kunna utöka tcp/ip och websocket interfacet dynamiskt med drivare liksom de som finns nu. Det hade inte varit ett problem såklart om man vore hundratjugo stycken som programmerade. Ja eller tio. Nu är det bara jag. Ja och jag håller på att minimera, inte addera, funktionalitet. Antecknar alltså och kör vidare. Jag älskar min hjärna i alla fall för att den hela tiden vill plocka dit nya grejer. Var vi två i synk med tiden hade vi säkert varit en vinnande kombination. Nu är vi inte det. Får nöja oss med att tycka det är roligt att hålla på. Liksom.
Notera kortmeningarna. De lever.
Men nu så. Lite låtsasjobb till måste det bli. Nu med lite musikkrut i lokalerna känns det som alla system i huvud och kropp hoppar igång. Man får alltså koda för freden. Så får det bli.
Jag trodde hon var borta. Igår när jag skjutsat ner K hängde bara läderremmen kvar om halsen när jag kom hem. “Tjocka tanten” var borta. Ja, “Urmodern” är det ju. Någon att tillbe. Mamma till oss allihop. Människosläktets moder. Jag blev såklart ledsen. Vi har hängt ihop länge. En gåva från K i begynnelsen. Min tur-amulett. Någon att hålla i handen när det kärvar.
Men nu på morgonen låg hon alltså kvinnligt utsträckt på tjocka tanters vis – stolt över en kropp som blivit det den blev efter många födslar – på låtsaskontorsstolen. Urmödrar söker sig tillbaks såklart. De vill inte vara borttappade någon längre stund. Möjligen är det någon av de i skollokalerna evigt vandrande skollärarna som la henne där under nattens lektioner. Upphittad, kanske, av en elev. De är stränga men snälla de där gengångarna. I alla fall om jag masar mig härifrån låtsaskontoret vid tolv ungefär. Innan nattens lektioner med de eviga kvarsittarna börjar. Men, såklart, det behöver ju inte vara någon av dom. Kanske hustomten hittade henne
Hur som helst. Jag är nöjd över återföreningen. En bra början på denna nya dag.
