Det är konstigt med orken. Det smäller till och sen finns det ingenting kvar i den där tanken med ork. Man sitter där alltså. Försöker hitta en reservtank. Men just det är inte alltid så enkelt att hitta sådär i brådrasket. Alltså misströstar man. Åtminstone lite. Eftersom man vill bli “klar”. Lämna efter sig. Göra nytt.
Det är upplopp här. Ja, troligen världens längsta upplopp. De som varit med om ett upplopp vet hur det känns. Man får ta i från tårna. Skrika “KÄMPA” åt sig själv. Låtsas att man är stålmannen.
Daniel Stenberg sa i någon intervju att det viktigaste med att få Polhemspriset var att nu skulle kanske till och med hans svärfar fattar att det han höll på med var på riktigt och inte på lek.
Jag tycker han träffar väldigt rätt med de där orden. Egentligen behövs det inga kungar, inga stora pengar, ingen berömmelse, bara man gillar det man gör och att ens närhet stöttar och tror på en.
Men det där är svårt såklart. Vi brukar diskutera det där min gamle vän fysikprofessorn och jag. Han med sin vetenskapsakademi, resor runt om i världen, Nobelmiddagar och så jag här okänd och ensamlåtsasarbetande i ett hus ute på en blåsig kulle i skogen. Jag skulle kunnat valt hans väg, det vet både han och jag, och min vän påpekar ofta det. Men han minns också hur jag sa att jag drömde om ett hus i skogen där jag fick göra det där jag då alltså gör idag. Ja och jag, ja jag vet ju att jag skulle hata varje sekund av den där akademiska världen. Min vän däremot är beredd att betala priset. Ja och det är högt. Det finns mer skit i den där världen än på ett reningsverk. Men tittar man på oss utifrån… ja då är det såklart lätt att säga vem som har “lyckats”. Men är det sanningen egentligen?
Men det är just det där man lär sig med högre ålder. Att “lyckas” har inte ett dugg att göra med andras syn på saken. Det har bara att göra med hur man själv tycker och tänker och värderar sin gärning. Bara det!
En gång ville jag bli rockstjärna. Hade nog sålt min själ om en djävul hade dykt upp med ett rykande kontrakt i handen och erbjudit det livet mot en påskrift. Idag ser det såklart annorlunda ut. Jag vet att jag skulle ha hatat varje sekund av ett sådant liv. Men då var det viktigt att vara något i andras ögon, viktigare än att vara något i sina egna ögon. Idag är det alltså precis tvärt om.
Här vandrar vi på. Löjligt långsamt går det – men framåt. Det är i alla fall inte foxtrot. Man får vara glad för det. Alla steg går faktiskt framåt. Men alla steg är pyttesmå. Tröttsamt sätt att ta sig framåt på. Vill ta sjumilakliv. När jag kan. Men kan man inte just nu. Nej, då är det så. Då får man koppla på tålamodet. Istället alltså.
Kylig natt på ingående. Jag pratar allvar med Hulken och shuntar upp. Vi skall nog klara det där. Ja, det är han som gör jobbet. Jag bär bara in pellets. Fast det blir bara ett dygn riktig vinter. Sen är vi tillbaks i det milda. Undertecknad är inte ett dugg ledsen för det. Ta mig fram till Vasaloppssöndag bara. Upp ur svårvinterhelveteshålet. Efter den dan klarar jag mig.
Fast än är det en bit kvar i mörkret. Fast idag på morgonen upplevdes ljuset. Japp. Ja på eftermiddagen också. Det händer saker. Jodå. Ett gäng extra minuter varje dag som attackerar mörkret. Man sjunger hejaramsor och hurrar åt det där.
Blir trött efter en dag framför skärmarna. Det är trettio centimeter som gäller nu. Ledsen att jag gnäller om det såklart. Men det får räcka med det där. För idag. På fredag skall jag ta den förhoppningsvis sista CRP’n efter infektionen och ber alla att hålla tummarna för att det är bra värden också denna gång så att jag får lämna allt det där bakom mig. Japp, här på bloggen med. Befriande för alla.
Fast nu måste jag nog försöka koncentrera mig och ta ett mikrosteg framåt.
Det är en spelning i Bollnäs med Pugh Rogerfelt. Av ingen alls anledning kommer jag att tänka på den. 70-tal såklart. Nästan allt händer då. Men konstigt nog är jag själv där. Har tagit min vita Amazon och åkt dit och lyssnat. Vill ju bli en sådan där jag med. Som Pugh. Sommar, ja det känner jag med säkerhet att det är. Juni kanske. Eller inte riktigt sommar. Slutet av maj. Vet inte. Men varmt. Solen värmer mitt ansikte där i minnet. Långnäs. Bollnäs. Mycket folk. Men jag är alltså själv där. Varför det? Var det här inte de år av mitt liv när jag verkligen hörde till?
Han med många keyboard dyker upp. Jo PS. Ljusdal. Får höra ny musik från Ljusdal. Låter bra. Blir sugen på att själv sätta mig och göra ny musik. Såklart. Men välkomnar detta sug. Behöver det där suget. Musiken är en viktig del av det som är jag. Jag måste bara hitta tiden för att sitta ner och åstadkomma sådan. Kul också när någon musikvän hälsar på. PS är med i allt som händer i den här kommunen. Han kan inte säja “nej” den mannen nämligen.
Ljusdal och Hälsingland är musik. Det är en viktig ingrediens här. Det har alltid varit så och det kommer alltid att vara så. Det finns så oerhört många musiker och låtskrivare i det här landskapet att det blir över för export till resten av landet också.
Förutom trevligt besök av PS händer inte mycket här i helgen. K och jag tar det lugnt. Vi behöver återhämtningen. Men det är essensen i vinterliv för oss tydligen numera. Vi vaknar till liv lite mer när vårblommorna också gör det. Men nu mer kokongtillvaro allså. Ständigt tända brasor håller oss varma.
Ny vecka i antågande. Det ser jag fram emot. Förkylningen från förra veckan verkar ha gett sig till större delen. Mer kraft kvar alltså den här veckan att ägna åt kärnverksamheten. Ja, låtsasarbetet alltså. Ingen väntar väl något som är på riktigt från mig. Kanske har ingen någonsin gjort det.
Ner mot 0.5 i korrigerad syn. Bilkörning i riskzonen nu. Ingen tycker det är konstigt att jag åker in på sjukhus med helt OK syn och kommer ut med jävligt dålig syn. Ja utom jag då. Om det nu beror på infektionen borde väl någon ha sett det sambandet tidigare? Hos någon annan alltså. Eller om det är en bieffekt av något annat? Att just de två veckorna då min syn verkligen bestämmer sig för att försämras av en slump skulle sammanfalla med min sjukhusvistelse känns ju underligt. Ingen vill i alla fall diskutera det där. Som om jag är dum i huvudet som tar upp det.
Men vad vet man? Jag är alltså inte ute efter att straffa någon eller ens hålla någon ansvarig. Vill bara förstå varför.
Nu skall jag ta tag i det som är kvar av denna första låtsasarbetsdag. Hård vind där ute som kommer från Atlanten. 15 m/s i byarna. Drar rakt igenom ett gammalt skolhus på en kulle i Los. Men Hulken kämpar emot och leder för tillfället. Heja Hulken!
