Till slut så visar sensorn i kompostbehållare två lite mer normala temperaturer. (Låtsas)ingenjören inom mig gissar att fukt möjligen var problemet tidigare. Det är nog den första glitchen för den här lösningen. Då skall man tänka på att det som ligger där inne i kompostgeggan bara är en NTC sensor lödd på en vanlig sensorkabel och med lite krympplats runt sig som skydd. Inget mer. Så har två stycken överlevt i tre år nu.
Tröttheten känns om den är på riktigt fast jag bara skall upp till ännu en ny låtsasarbetsdag. Jag har provat ett liv utan väckarklocka ett tag. Det fungerar förträffligt bra. Något där inom mig får upp mig ungefär vid vanlig tid ändå. Men idag trött alltså. Natten har varit ryckig och även om maran inte har ridit mig så har drömmarna varit frustrerande.
Det är mörkret såklart. Höstens är återbetalningstid för njutningarnas skulder man samlat på sig under en ljus vår och sommar. Inget är gratis. Man vet ju det så väl. Någon slags betalning skall överräckas till slut. Ljuset får man om man orkar leva i mörkret. Så enkelt är det.
Men det är långt till Vasaloppsöndagar nu. Kampen har inte ens börjat egentligen. Det är ju först efter nyår som det stora svarta hålet skall äntras. Nu finns i alla fall jul och stearinljus att glädjas åt framöver. Efter nyår. Finns inget.
Men detta är är nu den bästa låtsasarbetstiden. Skall man få något gjort så är det nu det skall göras. För mig som lever på låtsasarbete en viktig tid såklart. Får jag inte det här kan jag lika gärna vara död.
Jag har varit skrämmande produktiv ett tag. Blir smått manisk under de här perioderna. Älskar det såklart. Vet att det kommer en mer avslappnad period efteråt. Återhämtningen. En bipolär del i mig kanske. Fast toppar och dalar inte är så stora att de påverkar livet i övrigt. Förresten är jag helt säker på att vi har alla de där diagnoserna i olika grader inom oss allesammans. Kasta första friskhetsintyget den som är symptomfri. Ja, de riktigt sjuka är de som anser sig friska. Det är som med de som tror sig vara smarta. Nope, ett Mensa medlemskap är bara självhävdelse. Man måste göra något vettigt med sina gåvor också. Annars har man möjligtvis en identitet. Men vad är det värt. Om den är INGEN ändå.
Lyfter faktiskt upp gitarren igår. Måste testa om jag kan få armen runt den. Och? Jodå det fungerar ganska bra. Men eftersom kön av låtsasarbetsuppgifter pockar på får den stå kvar i sitt ställ några dar till. Men jo, det finns en längtan.
Får en kaffe här på bordet bredvid mig. Jo, hämtad med egna ben. Men knappast medvetet. Jag tänker suga i mig de där dropparna nu. Sen ge mig ikast med dagens uppgift(er). Ja låtsasuppgifter såklart.
Godmorgon!
"Dramamanus sökes! Vi vill veta vad som skrivs i Uppland, och den viljan delar vi antagligen med många andra. Därför startade vi rummet ”Korta pjäser”. I det gör vi återkommande läsningar av nyskrivna manus (ibland äldre) på en teaterscen. Vanligtvis Teater Blanca. I det här rummet behöver dina texter inte vara helt färdiga, men du bör ha kommit en bra bit på väg. Här kan du pröva vad som funkar på scenen. Nu söker vi manus, därför: inventera byrålådorna och sprid ordet. Eller vill du skriva dramamanus? Då är det lämpligt med dialoger på omkring 8 sidor, eller för fyra personer, 16 sidor ungefär. Ingen ersättning utgår. E-post: kontakt@litteraturcentrum.se ----- Höstens korta pjäser på Teater Blanca Teater Blanca i Uppsala Med elever från Wiks folkhögskolas teaterlinje Torsdag 5 december?, kl 19:00-20:30 Teater Blanca, Österplan 1, Uppsala Fri entré!
Vattnar “tanterna”. Flyttar. Pelargoner får ge vika för vinter. Innanfönster skall in. De får inte plats. Jag pratar lite snällt med dem. Berättar att snart är det vår. Sticklingstid, omplantering och en ny säsong för dem som drottningar där i norrfönstret. Japp. Norr. Förvånar mig att de trivs bäst där. Men så är det. I söderfönstren kämpar de. Vill inte. Möjligen är den min närhet som förminskar. Vet inte. Norr är bäst. Tydligen.
En ny dag har börjat här i låtsasvärlden.
Jag ger upp. Lite tidigare än vanligt. Ögon grusas. Måne förkylning på väg. Vill inte. Hinner inte. Men där finns inte val. Möjligen vitlök. Eller annan huskur. Men jag står upp. Tar emot. Om det nu blir så. Det vet man imorgon. Om det snörvlas. Om ocool gubbe vill ligga kvar i sängen när han borde gå upp.
På sjukhuset. Senast och före det och före det. Jag behöver ingen bedövning. De flesta, ja nästan alla, behöver det säger sköterskan. Det är beundransvärt tydligen. Och jag tänker på mannen på sjukhuset som gick igenom samma operation som jag. Han som hade så jävla ont. Morfinerade sig när jag klarade mig med Alvedon. Tänker att man är olika. Inte bättre eller sämre. Vi har bara olika konstruktion. Smärta ÄR personligt och därmed basta. Och åt helvete med det där beundransvärda. Tänk om de som har ondare känner saker som jag aldrig kommer ett få känna. Tänk om en smekning av deras käresta också känns tusen gånger mer än en smekning gör av min käresta på min arm. Vem är förloraren då? Vem har den mest beundransvärda nervuppsättningen då? Vi är olika. Allesammans. Tittar man från olika vinklar är vi alla en av de beundransvärda. De som bara ser ett är bara dumma i huvudet. Fast det vet vi ju. Har alltid vetat. Ändå styr de och ställer i så mycket tänkande och görande. Åt helvete med det.’
Nu soptunna, hulk, bok. Sen sova. Imorgon är en annan dag. Förkyld eller inte återstår att se. Nu ger jag upp för ikväll.
God natt!
Jsg kokar te. Ser på pelargonen där i fönstret. En av mina “tanter”. Japp jag kallar dem så. Gänget av pelargoner som ofta får mig att le av hänförelse över deras skönhet här på låtsaskontoret.
Jag talar om för dem att väderprognosen säger att allt det där vita där ute, det skall smälta bort igen. “Senast imorgon” lovar jag. Inget nytt snöfall i sikte. På ett tag. Vi ser bara tio dagar in i framtiden och det med stor osäkerhet. “Så håll ut kära tant”. Blomma för livet några veckor till. Låt oss låtsas att Sydafrikanska slätter blommar någon vecka här i överflöd, ja som en blek men kär reproduktion då, inne på ett låtsakontor i Los. Ja och låt oss längta dit. Till sol och hav och frihet och en annna värld.
En ny vecka här. Man borde hinna en del. Visserligen tjuvstartade min vecka igår. Men jag lär väl inte hinna lika mycket som jag hoppas ändå. Men med ålder infinner sig ett visst lugn., Man upprörs inte så lätt över dylika ting. Gräver på istället där i sin grop.
“Sophämtning” är en enda noteringen i kalendern den här veckan. Inget att bli för exalterad över. Nog skall man väl orka med att baxa fram den där tunnan. Ja ta tillbaks den också. Nu till dess vinterplats. Nära huset. En eftergift för årstiden.
Ambitionen för höger arm är att jag skall kunna kamma mig och klä mig. Fyioterapeutinstruktioner från sjukhuset. Det går utför. Eller tillbaks. Jag måste få med “skotta snö” där också. Annars går det ju inte. Nej inte alls.
Men gammal. Kan leva med det där också.
Såklart.
Nu skall jag dricka mitt te. Sen vänta tills solen går ner ordentligt bakom bergen igen. Borde väl vara helt nedgången vid midnatt ungefär. Under tiden låtsasjobbar jag väl lite. För freden.