Category: Betraktelser & Berättelse

Nu undrar såklart. “Hostar han fortfarande?” Jo jag kan tänka mig det. Omtankarna haglar. Och ja, det gör han, fast mindre dag för dag tamefan. Det ni!

Söndag här på en kulle i Los. Julstämning eftersom det snöar ymnigt där ute. Stora före-jul-flingor. Man letar glögg och pepparkakor. Hittar bara glögg. Det få bli brasor en mass istället. Aldrig har vår spis haft fler tända brasor än under denna säsong. Njutning. Mästerligt. Hurra för oss. Man skall nämligen njuta av livet. Det är för kort för allt annat.

Låtsaskontoret är ouppvärmt och kallt. Startar motorvärmaren. Den sista utvägen för att kunna sitta här. Vägrar att köra igång Hulken igen. Är eldningssäsongen slut så är den. Oavsett snö och kyla och hårda vindar från helvetet.

En fjolårskalv hälsar på. Räv bredvid den när den ligger där i gläntan nedanför huset och tuggar. Sen en Spillkråka som ropar sig hes. Jag minns varför vi bor här. Varför jag måste bo så här. Varför landsbygden är bas och staden är utfärd och inte tvärt om. Det går att leva på båda sätten såklart. Det finns inga eller i alla fall väldigt få antingen eller. Fast inte för idioter såklart. Själva definitionen av en idiot är ju tvärsäkerheten.

Men nu kod och musik. Allt på låtsas såklart.

Jag ser bara den där bilden som hastigast. Jag låtsasjobbar och har tankarna på andra ställen. Den där sidan där bilden finns med ligger liksom bara uppe. Så som sidor ofta gör. Men något äter sig in i mig. Tanken att Max von Sydow – han bak i mitten på bilden – allt ändå är bra lik min morbror Hasse. Ja Hasse är död sedan många år. En kär person. En av de snällaste i världen. En sådan där det inte finns så många av. Inte då. Inte nu. Japp, lika är de…

Tanken sitter kvar. Mal på. Jag måste titta på bilden. Den är inte från utvandrarna. Jamen, det ÄR ju Hasse. Med hela sin familj. Slotterfika kanske. Vilken jäkla kanonbild. Roligt eftersom jag inte har någon bild på Hasse. Laddar ner den. Fast sen läser jag texten. Kusin Lars är död. En namne. En ungdom från mitt perspektiv. Tråkigt. Väldigt tråkigt.

Vi har ingen kontakt i egentlig mening. Generationen före oss var väldigt nära varandra. Också bland kusiner. Nu i generationen efter hälsar vi som mest på varandra när vi råkar stöta på varandra. Inte mer. Fast Hasses barn är nog de som är närmast ändå. De som det gått så jäkla bra för. Som har sådan talang. De som morsan värnade om så.

Fast död. Den är en följeslagare i med i min ålder. Man vänjer sig såklart aldrig. Det vore simpelt och okänsligt. Men man blir inte heller förvånad längre. Ju längre man lever ju fler döda kretsar runt ens åldrande person. Det är inte så roligt. En väg som bara leder mot total ensamhet.

Jag hoppas Lars var lycklig.

Va!? Vad är det där för jävla maj-söndag? Ja och måndagens vindbyar ser ju inte bättre ut de heller!

Snöskyffel inställd.

Eldingssäsong över.

Liksom.

Frågan är väl om man kan kalla “snöhögen” för “snöhög” nu längre. Det tar sig alltså. Detta och härligt ständigt fågelkvitter och en och annan solstråle som når fram också till en ogudaktig människa som mig. Annars är det mer hosta och snorande. Finns inget slut på detta tydligen. Men jag förtjänar det säkert. Varför skulle jag anars ha det? Det kan ju inte vara något så trivialt som slumpen som är inblandad. Virus tar oss syndare först. 😉

Varmvatten fixat idag för icke eldningssäsong. Tredje generationen rullar nu där i källaren. Generation ett var en PIC16F84A – klassikern – ett relä och en temp.-sensor, generation 2 en NXP ARM LPC2130, relä och tempsensorer. Nu använder jag mina VSCP moduler. Test och demo på samma gång. Förvånad att grejerna fortfarande känns fräscha trotts (påtvingat) femårsuppehåll. Tror dom överlever ett år till och tio år till efter det rent innovativt. Trodde jag såklart inte då när jag körde igång dem. Det händer tydligen mindre än man tror trotts att det till synes händer saker.

Varför bygger man då en styrning till en varmvattenberedare? Jo av samma anledning som man bygger en styrning till en kyl och en frys. Reservdelarna till det brunna kortet på varmvattenberedaren kostade flera tusen. Ungefär samma – men några hundra billigare – för frys och kyl. Nöden har ingen lag. Man får alltså bygga. Men som bieffekt lär man sig kanske lite liksim på köpet. Eller inte. Tro mig, kunde jag skulle jag också ha köpt nytt. Men tänker inte vara ledsen över en sådan skitsak. Livet är för kort för sådant.

Kunde jag skulle jag bygga en bil. Det gjorde farsan. Med en flygplansmotor från andra världskriget som motor. Men andra tider då. Liksom.

Varmvatten: 55.5 C just nu. Skall pressa upp det där lite till vad det lider. Legionella är inte att leka med.

Hostar och snorar vidare. K. tycker att jag skall skärpa mig. Hon har antagligen rätt i det.

Snälle N. ger mig sin gamla monitor nu när han själv har skaffat en ny. Det betyder ett stor lyft här nere på låtsaskontoret såklart. Nu ser man hela menyerna igen när man högerklickar. Bara det liksom. Att editera på en 22″ är en helt annan sak än på en 15″ såklart.

“Man blir så skyldig” skulle min mor ha sagt om hon levat. Ja och det är ju sant. Känslan finns där. Det är väl i princip bara datorlådan kvar nu och som inte är “ärvd” från sonen. Vi får helt enkelt se till att reglera den skulden i framtiden på något sätt.

Knappar vidare så länge.

ps Men kan definitivt konstatera att ~åtta år gammal teknik är helt ok för att jag skall kunna utföra mina enkla dagliga låtsasuppgifter utan minsta problem. ds