Category: Betraktelser & Berättelse

Jodå, lever, men är förkyld, men vem har inte varit det!? Men såklart – man får stanna inne. Går man ut och snorar nu kan man bli skjuten. Antagligen. Men stannar inne gör jag ju ändå. “Jobba hemifrån” säger man. Ingen ting om låtsasjobb. Men det mesta av låtsasjobbet sker såklart redan hemma. Också de gånger när “hemma” är “borta”. Ja och tvärtom. Eller upp och ner och fram och tillbaks.

Releasar här. Heter det så? i386, amd64, armhf, raspian, ubuntu, debian. OCH etc. Kombinationerna blir många. Har man sen femtio olika komponenter… ja då får man hålla på hela veckan. Tråkigt dessutom. Paketering är till och med tråkigare än att skriva manualer. Ja och till vilken nytta görs det sen. För det där “klart” såklart. De flesta mål är såklart imaginärer.

Läser en bok om en fiktiv pandemi. En ren tillfällighet. Bra. Men problemet är att när man vandrar omkring här på dagarna vet man int evad som kommer från boken och vad som är verklighet. Skall bara packa lite mer saker och sen gå upp och läsa den där.

Edsbyn går till final som väntat i bandyn. HEJA. Man blir Edsbybo den här tiden på året varje år även om man som jag är i förskingringen sedan drygt fyrtio år. Avtar någon vecka efter finalen. Normalt. Tomma läktare i år. I Uppsala. Eller inte alls. Det visar sig. HEJA i alla fall.

Uppe strax efter fyra i natt och fixar med en avsomnad Hulk. I kalsonger och utan glasögon. Men kan såklart göra det där som måste göras i sömnen. Problemet är att jag får svårt att somna efteråt. Hinner vakna där nere i källaren. Man märker sömnbortfallet där på eftermiddagen när det anfaller en som en galen elefant. Men jag har varit med förr. Kör på ändå.

1989 just idag blev vi med web. Tror jag. Åtminstone har jag skrivit det i min almanacka. Ibland har de där noteringarna ett uns sanning i sig. Stort blev det ju. Fast egentligen är det bara hyperlänkar sammankopplade med kommunikation. Allt fanns redan. Men det var den där enkelheten som var grejen. Man fattade direkt att, “JÄVLAR”, det här fungerar och “jag vill ha” det. Japp, fast det bara var blå text. Men känslan när man for omkring där i världen de första gångerna. Klick så var man i USA. Ett till klick i Australien. Det var JÄVLAR VAD HÄFTIGT det med.

Fast nu. Slut. Skiter i det här. Bygget är,,,, nåja nästan “klart”. Eller om man vill “klart”. Det finns saker att titta på fortfarande. Frågan är hur noga man skall titta.

Godnatt!

Liksom!

600 dagar kvar till pension.

Oftast känns nog det här med lunch som slöseri med värdefull tid. Det spelar ingen roll hur hungrig jag är. Så och idag. En snabb genomsök av kyl och frysbox. In i micron med något och sen ner igen. Allt avklarat på en kvart ungefär.

Det är dags för mycket. Bland annat en release av kärngrejer då äntligen. Fast det har såklart redan varit några sådana redan de sista veckorna. Men jag skall inte tjata så mycket om de just här. Varken det som kommer eller det som redan är levererat.

En release är ingen stor händelse här på kullen. Det spelar ingen roll att det är tusentals timmar bakom den. Man släpper ut sakerna i världen och sen börjar man om. I bästa fall andas man in och andas ut några gånger däremellan. Det är inte värre än så. Fast det fanns såklart tider när man tänkte att någon skulle säga “OJ” eller så där ute i världen. Men det var för länge, länge sedan man ens lyssnade efter sådant.

Fast just den här rundan har såklart varit en kamp. Mycket enhandsknappande och på senare tid med skärmar nästan inpå näsan har det varit. Envishet har varit ledordet. Fast egentligen är väl inte heller det en skillnad mot förr. Att försöka färdas mot “klart” är alltid en kamp. De flesta tycker väl ändå det verkar enkelt och lätt.

Fortfarande lite halvsjuk sådär så skall jag gå och lägga mig. Sömn är ofta den bästa medicinen. Kroppen en fantastisk apparat som hanterar saker. Ja och allt det där är ju den man är. Man skall vara tacksam mot det där maskineriet som oftast tickar på utan att klaga ett endaste dugg.

Men min dag slutar alltså här och nu. Förhoppningsvis får man den där dagen imorgon också då så att man kan sparka ut grejerna. Men sådant vet man såklart inget om idag. Man kan bara hoppas nu och vara tacksam imorgon om man vaknar till en ny dag. Spännande tycker jag nämligen fortfarande att det är att leva. Det finns så mycket kvar som man fortfarande vill testa och prova. Ja och jag vet att det är en ynnest att fortfarande känna så. Att inte ha blivit mätt och trött på allt.

Så godnatt!

Fast det var ju ett tag sedan såklart. Men så gott så den tål att tas upp igen. Ost och broccolipaj a’la lilla-K.

Idag behöver jag inte skjutsa K till jobbet. Istället är det bara att hålla i henne lite försiktigt när hon klivit ner för trappen. Säga åt henna att “Hitta tungdpunkten” och “seså, böj på benen” och sen puttar man på och swiiiiiiiiiiiish så far hon iväg ner för backen mot bibliotek och skola. Risken är väl iof att hon hamnar i Ljusdal eller Färila. Men det går ju bussar tillbaks.