Bara för att vara konsekvent i bloggandet. Host, host, host, host och soffa idag med. En aning älighet (~otålighet (Ovanåkersmål)) börjar infinna sig. Ett gott tecken. För övrigt status que.
Jag vet. Man skall inte gnälla. Men konstatera saker kan/bör man. Alltså konstateras att det hostas här fortfarande. Lyckas låtsaskontorssitta två timmer igår. Mycket gjort blev det inte. Nytt försök idag. Har inga stora förhoppningar på stora resultat.
Smak saknas. Ork saknas. Aptit saknas. Inte ens kaffe smakar. Upp och ner är världen. Host och host och host och host. Irriterande som två instängda myggor vid insomningsdags. Men är troligen på bättringsvägen. Det känns så. Eller också är det bara någon dum obotlig optimism som talar. Framtiden utvisar.
Men såklart. Folk dör. Folk lider. Människor är rädda. Här hostar jag och har det ändå ganska bra. Inte mycket att klaga på egentligen.
Så sitter man där då äntligen igen på sin låtsaskontorsstol. Visserligen är hostan från helvetet kvar till vissa delar, visserligen rinner näsan, visserligen känner jag mig rätt mör och jodå, jag sover till halv tolv innan jag tar mig ner hit. Men ner kommer jag. Det har jag inte lyckats med på några dagar. Det är ovanligt. Suget brukar ta överhanden. Några Alvdeon och sug håller mig igång en lång bit på vägen.
Jag har sannolikt åkt på en vanlig influensa. Har upplevelserna med en Coronainvasion kvar som de flesta andra. Men det räcker med vanliga förkylningsvirus också. Det kan jag lova. Det var år sedan jag åkte på en riktig influensa. En som fick mig på rygg. Så det var antagligen dags. Stod där och väntade med en etikett “Åke Hedman” om halsen när man släppte in hen.
Bättre idag alltså. Tror jag. Går upp på morgonen och tror det varje dag. Sen börjar jag hosta. Ja sen är den dan över. Kanske är det bristen på magmuskler. Hade man mer vältränad kagge kunde man hosta sig igenom en dag i låtsasjobbets glädje. Men nope, här fungerar det inte. Efter duschen är jag helslut och få kasta mig på soffan. God bok och sömn säger kroppen. Ja och man vill ju sköta sig. Så det blir god bok och sömn.
I grund och botten är man ju bara del av en jättestor cellsamling. Eller mikroorganismer och celler kanske man skall dela in kroppens beståndsdelar i. Fast mikroorganismer är väl celler de med. Hur som helst. Tillsammans utgör all de där miljarder beståndsdelarna det som man stolt kallar “jag”. Man liksom åker ut med helikopter över en bergskant i alperna där kameran filmar rakt nedåt om man tänker sådär och det når in i tröghjärnan. “Tillsammans” handlar det om. Det är något slags solidaritetsprojekt allt det där med att vara en levande människa. Va!? En massa celler/mikroorganismer som jobbar tillsammans för att allt skall fungera. Som värsta samhällsbygget är det. Med miljarder invånare. Invånare som skall vara nöjda. Som skall befinna sig i balans. Ja, rent av kommunistiskt är det. Lika åt alla. Eller åtminstone det de vill ha åt alla. Jämviktsprojekt. Det fungerar liksom inte om någon del börjar roffa åt sig.
Det där jaget sen. Om man inte krånglar in en gud och delar på själ och kropp så blir väl det där jaget på sin höjd en talesperson för de där miljonerna. En som kan säja “aj” och skratta. Resten sköter alla de där miljarderna tillsammans. För att vi tillsammans skall leva en dag till.
Jag tänker ofta på alla där inne i kroppen. Nu med virus i kroppen så pågår ju verkligen regelrätta strider. Slemmet som kommer ur näsa och som man hostar upp innehåller mängder av döda egna celler och döda motståndare som sköljs bort ur systemen. Vårt immunförsvar är fantastiskt. Anpassar sig efter hotet. Offrar sig själva i kampen. Målet är att vi alla andra som blir den här “jag” skall överleva. Fantastiskt. Jo jag säger “tack” då och då. Och menar det. Jag vet inte om det når fram till vita blodkroppar och andra. Men jag hoppas det. För nog finns det anledning att känna tacksamhet för det arbete som görs i kroppen av immunförsvar och annat. Där finns ingen tvekan. De bör ingå i åttaapplåden de med tycker jag.
Nåja, OK, det är inte helt svart. Man lever. Deppar inte. Så helt illa är det nu då ändå inte. Saker händer och man får bara ta en annan färdväg framåt när de gör det. Hostar vidare. alltså. Gör det bästa av det som är.
Mina nya arbetsställningar plägar kroppen såklart, Man får ont på nya ställen. Testa själv. Placera huvudet två decimeter framför skärmen. Ha musen i ett stadigt grepp, mata in lite på tangentbordet med den anda handen. Sexton timmar där i det ihopknycklade gör en ganska mör. Min vanliga låtsasprogrammerarställning är annars väldigt mycket tillbakalutad och avslappnad. En arbetsterapeut skulle väl gå i taket om de såg den arbetsställningen också men eftersom jag inte har drabbats av så många problem efter över fyrtio år framför skärmarna så borde det inte vara en helt giftig arbetsställning. Praktik före teori.
Katarakten kan däremot kanske vara en effekt av skärmarbete. Sveriges vanligaste operation redan. Kommer det bli ännu vanligare nu när skärmgenerationen börjar bli äldre. Lite som skogsarbetarnas onda ryggar. Allt har ett pris som skall betalas till fullo till slut.
Kanske.
Överst Times Square för åtta minuter sedan. Man inser att det är allvar det här.
