Jodå, jag håller mig vaken. Sug på den. Ser en del tv. Försöker se filmen om Vincent van Gough. Men ryckigt och ytligt. Man skall nog läsa “Han som älskade livet” istället. Den är bra. Det här är Amerikanskt. Ja alla vet hur det blir. Om ankor försöker bli högkulturella.
Så vi stänger av. Man har en bok. Satsar på den istället. Även om inte heller den är särskilt bra. Trots Mankell’s signum. Men man lever som vanligt på hoppet – att den kan bli. Bra.
Apropå Vincent så borde alla skolelever få inpräntat i sig att ingen, INGEN, i samtiden, ser storheten, den som erkänns. Man skall gå sin egen väg. Även utan lovorden. Det är den enda vägen.
Sånt lär man sig efter femtio, men önskar att man hade koll på när man var femton.
Jodå, fredagen och därmed veckan, är på väg mot ett oundvikligt slut. Om ungefär en timme skall också jag ge mig. Vandra iväg från det här låtsaskontoret och alla dess låtsasgöromål för lite vila. På söndag sitter jag här igen. Ja om allt går väl. Dvs om man överlever en lördag och en söndagsmorgon. Inget tas för givet här.
Utanför mina fönster snöar det. Känns faktiskt lite mysigt. Jag har inga planer på att ge mig ut med bilen och här inne är det varmt och skönt och gott. Lite mat, en brasa och en film skall nog göra denna fredagskväll till en lagom mysig sådan här på kullen. Ja om jag nu inte somnar. Trött är jag. Det skall han/hon/det/gud veta. Men skall anstränga mig för att inte falla omkull som en fura (ja snarare en gammal gisten Ek kanske) på den gröna IKEA-soffan.
För mig har det här varit en utmärkt vecka. Under några timmar tyckte jag till och med att jag fick till saker och ting riktigt bra. Hade jag varit en vanlig arbetande människa hade jag nog delat med mig av det i den stunden genom att rusa in till arbetsgrannen och skrävlat. Jo jag till och med berömmer min hjärna tyst för mig själv här en stund. För lösningen kommer liksom precis rätt tiden och förenklar saker och ting avsevärt. Allt som poppar upp och förenklar köper jag omedelbart. Japp, det enkla kör jag på.
Den där hybrisen över en hjärna som levererar när det behövs går över såklart. Jag har gjort så oerhört många saker i mitt liv som jag tycker är så jävla bra, men som det sen visar sig inte betyda ett skit för någon annan. Man kan lätt tycka att sina idéer är förbannat bra om man sitter själv. Det finn sju ingen som säger emot. Men numera har jag ju lärt mig det där. Jag gör aldrig något för att få beröm eller positiva kommentarer. Ibland kan det till och med vara så att en positiv kommentar hindrar mer än den ger. Men det är såklart mest ovana. Men viktigast ändå. Att kunna göra saker för deras egen skull. Jag gör inte saker som jag sätter etiketten “ÄLSKA MIG” på längre. Min drivkraft är en helt annan. Det är själva låtsasjobbet som håller mig igång. Som belönar med sådana där stunder när JAG tycker att något är bra. Väl medveten då att det är en subjektiv bedömning och att inget av det jag gör resulterar i priser, pengar eller berömmelse. Det enda jag vill är att fortsätta. Ta saker från ide till realitet. Det är det jag går jag igång på.
Min gamle vän får komma hem från sjukhuset idag. Allt verkar ha gått bra. Nu är det bara hoppas att det inte dyker upp några följdverkningar av operationen. Men han är stark och vrång som en oxe (tänkte först på åsna faktiskt) så jag tror han fixar det. Han är den ende vän jag har kvar sedan då så han får allt hänga med några år till den rackaren.
Snön faller alltså här utanför fönstret och världen blir ljusare och tystare. Vi är en bra bit in i november så snö skall det väl ligga på backen här om det nu skall vara som vanligt. Nope, jag är väl ingen vinterälskare. Var kanske det en gång. Men bevattning av isar några vintrar för timmerlagring tog det ur mig. Träförädlingen Edsbyn, tidigt sjuttiotal. Den råkalla kylan under de där vintrarna sitter fortfarande kvar i märgen på mig och kommer aldrig att lämna min kropp. Fast snö vill man ju ha på vintern. Lagom mycket helst. För ljuset. Stämningen. Och knarret under tunga skor.
Jag måste mäta linan här på morgonen för att verkligen övertyga mig om att jag inte drömt. Jodå, den är där hastigheten. Det är andra tider nu. Jag har inte drömt. Jag har inte drömt.Jag har inte drömt.
Plockar upp en rulle CAT6 som har legat något år. Den faller sönder. Eller ytterisoleringen gör det. Ramlar i princip av, av sig själv. Som tur är så är det en F/UTP så det finns mer som håller ihop den. Men snyggt blir det INTE. Det är väl experimenterandet med att ta bort PVC som fått det där att ske. Bra såklart. Men här blev det inte lyckat. Ser att den där rullen kostar över två tusen spänn numera. Men för sent att reklamera. Borde förresten kanske gå vidare med en ordentlig hyllinventeringen någon dag.
Fredag idag då alltså. En vecka har passerat igen. Frågar du mig så blir det fredag på tok för tidigt varje vecka. Det kunde gärna vara sjutton dagar mellan måndag och fredag om jag fick bestämma. Tur för andra , kanske, att jag inte får bestämma. Men några fler än jag måste det väl finnas som inte får veckorna att räcka till. Alla säger att livet blir ännu jäktigare när man blir pensionär. !!! Hur skall det gå till.
Jp. jo, upplevd stress är inte detsamma som faktisk stress.
Men sitter jag här och skriver strunt blir det defacto ännu mindre gjort. Dags att låta den här dan bli till en riktig dag. Kaffe alltså
Bredbandinstallation. Problem med min dator. Hulk stannar. Doktor skall ringa som avtalat. För mig, allt tillsammans, blir det en jäktig dag. Rena vilan för andra kanske. Alltså inte för mig. Blir stressad.
Men bredbandinstallationen var såklart ingen konst. Trevlig kulle fixar den på en halvtimme och drar vidare till nästa ställe. Sen skall jag flytta ADSL till fiber. Fungerar inte alls till att börja med. Får ingen ip adress. Men efter lite trixande så ramlare sådan in. Bara tålamod som fattas.
Ja sen då besvikelsen över att inte få de där “enorma” hastigheterna. Ja och att stå ut med sonens flin när han meddelar att han har 600 Mbit in och över hundra ut. Åger nämligen en modernare dator än vad jag gör. Men beskedet är en pusselbit i mitt pussel. Alltså fel på kabel eller nätverkskort. Ja eller båda. Vilket det såklart var. Ja drivare då för kortet. Men saker som går att lösa med tid, inte pengar. Alltså lösbart.
Mitt i det där stannar Hulken och vill inte starta igen. Ett jäkla spring upp och ner mellan källare och låtsaskontor. Ja och sen skall överläkare Björn ringa från Gävle och så gör han till slut. Tre månader till med Hälsocentralbesök och provtagning och rapporter till honom blir resultatet där. Finns inget avslut på detta. Men känner mig väl omhändertagen. Snart ett år sedan det började nu. Björn inte nöjd med operationsresultatet. Men det är som det är. Det blir som det blir. Gamla ocoola gubbar behöver väl egentligen inte alla armar. Åtminstone inte fullt ut. Frågan är om ocoola gubbar inte kunde börja donera lite organ redan nu.
Ja sen fixa kabel. Drivare. Äta makaronipudding. Få igång värmesystemet. Hulken. Koka kaffe. Hämta posten. Konstatera att jag också minsann har “enorma” hastigheter. Flina för sig själv. Låtsasjobba vidare efter att ha laddat upp lite filer och upplevt den snabbaste uppladdning jag någonsin varit med om. Ja och då är det inte en symmetrisk lina ännu. Men blir kanske, enligt Ljusnet, på sikt. Japp, uppladdningen är liksom grejen för mig.
Sen är det bara att återgå till vardagen. Det finns nämligen alltid lite mer låtsasjobb att göra.
Temperaturen kastar sig nedåt. Som om det var en slalombacke. Störtlopp. Nedåt, nedåt, nedåt och klockan är bara fyra. Jo, JOOOO – jag fryser. Redan. Liksom.
Och dessutom förbannat mycket vinter kvar… Hela. I princip. Man kan misströsta. Men får försöka glädjas med snökanonerna i Järvsö som startade igår. Fast lätt är det inte. Rent av skitsvårt.
Fast bor man här får man väl såklart skylla sig själv. Det är fritt att flytta. Ja faktiskt hur långt söderut man vill. The outbacks i Australien t.ex. Då jävlar behöver man inte klaga på kyla något mer. Japp, det är rent av så att av hög och låg temperatur är nog låg att föredra. Enklare att gömma sig ifrån. Som här. I små bubblor vi kallar hus.
Jo jag vet att jag gnäller. Ja, jag vet att det inte finns det minsta anledning att göra det. Jag bör hålla tyst. Men kan inte. Jag lider nämligen. Fryser. Fast varmt har jag ju här på låtsaskontoret ändå. Men inte hjälper det. Jag fryser i alla fall.
Helvete!
Liksom!
Men eftersom det inte hjälper att gnälla får jag väl i alla fall sluta för stunden. Låtsas att det är sommar. Sätta på mig kortbrallor. Ja varför inte!? Tankens makt är stor. Kanske fungerar det.
