Category: Betraktelser & Berättelse

Med så många halvfällda träd så förstår man såklart de röda vädervarningarna över Hälsingland. Farligt är bara förnamnet redan som det är idag. Med en halv meter snö på några dagar så blir det livsfarligt såklart. Man bör hålla sig hemma om man kan. Som (ur)gammal programmerare så är det där såklart inget problem, men man tänker på dem som skall få vägar och el och annat att fungera.

Varje gång naturen ryter till så inser man hur sårbart vårt samhälle är. Byggt som den sköraste glasskål är allt som vi tar för givet i våra vardagsliv. Så lite behövs för att den skall få sprickor eller gå i krasch.

Mest av allt förundras jag över att samhället inte utnyttjar den resurs som vår militär är i sådana här situationer. När det är fredstid borde väl alla de resurser som finns i den sektorn kunna omfördelas till att hjälpa. Då gör ju i alla fall miljarderna någon jävla nytta. Perfekt övning borde det dessutom bli för de stridslystna. Att dö av en kula är väl inte mycket annorlunda än att dö av att få ett träd över sig. Kanske kan man till och med träna på scenariot mellan kriserna. Inte bara träna på “ryssen kommer“. Då skulle kanske färre bli skadade dessutom när man rycker ut med alla sina fordon och andra mäktiga resurser. Som jag ser det fick man gärna ta med sig kanoner och k-pistar också så man fick skjuta av sig lite .

• “Två fingrar vänster elstolpen“.
• “fi“
• “Lägg an“
• Boom och smatter och boom igen.

och så ligger en tall mindre över en elledning.

Nåja, de där står ju lite på sidan (eller över) samhället. Kan inte säga att jag har någon djupare respekt för militärer. Den uppfattningen blev inte bättre av elva månader i flottan.

Nu skall K och jag äta lite gott. Sen vilar vi väl vidare. Har det hur skönt som helst men börjar onekligen längta lite efter vanlig skön vardag. Vet ju att den kommer vad det lider och då längtar man hit till vilan igen. Så det är bäst att ta in lite av det sköna in i skallen så att man inser hur gött livet faktiskt kan vara.

ps Var ner och hämtade ved nyss. Inte för det behövdes, men för mysfaktorns skull. Hörde “Hulken” i trappen ner. Precis som man alltid brukade lyssna just där för att höra om allt snurrade som vanligt. Men hörselvilla såklart. Atlas (aka Kurt) sköter det där alldeles utmärkt och ljudlöst numera. ds

Inte är det fullaste farten heller såhär på dagen före årets sista dag. Trotts försök till doping med julmust, den sista flaskan, händer det inte mycket i synapserna. Åtminstone blixtrar det liksom inte till som det borde. Vilans och slöhetens seghet sitter i. Man får ta tag i sådana där underhållssysslor. Tack gode gud för att man har sådan att ta till dagar när man inte riktigt hittar gisten.

Det skall bli kallt. Ner mot tjugo. Atlas (aka bergvärmepumpen Kurt) skall testas. Men kniper det så går det väl alltid att stoppa i en pinne i någon spis. Sitta där med ett glas och värma sig. Fick två flaskor fin whisky i julklapp av sönerna. Synd att jag inte dricker alkohol längre. Får väl ha kvar som bjudsprit. Eller ta sig en liten en ibland för sakens skull. Inte fan borde väl bukspottskörtlar blir alltför upprörda över något sporadiskt glas fördelat över ett år. Tycker man. Det där kan ta en ändå.

Hörde att en person i byn kallade mig “byns poet“. Tror det var efter något inlägg på sociala medier för ganska lång tid sedan. Bodde man i en annan by skulle det där väl möjligen kunnat vara en hedersbetydelse. Att man gjort bra ifrån sig en gång eller (gud hjälpe) två. Men här… Gissar att det där är sagt lite nedlåtande sådär. Ni vet predikanter som predikar där de bor. Det blir sällan så lyckat. Ja och sen vet man att man inte förtjänar epitetet med alla möjliga villkor medtagna i bedömningen, så hörs sarkasmen som orden uttalats med dubbelt så tydligt. Sen när man är död och uppbränd är allt sådant där annorlunda. Men det vet man ju inget om då såklart.

Det där med att vara älskad och omtyckt. Svåra saker. Jag har aldrig i mitt liv kunnat ta till mig att det funnits någon som älskat mig för att jag är jag. En sådan tanke går liksom inte att ta in i mitt huvud. Man skulle kanske ha blivit skådespelare. För jag har inga problem nu heller med att någon uppskattar mig när jag befinner mig i någon av mina rollgestalter. Antar att Inger Nilsson också heller blir älskad som “Inger” heller än som “Pippi“. Ja ni (kanske) fattar.

Ett nytt år då. Man kunde avge det där som löfte. Hur det nu skulle gå till. Ja man kunde ju börja med att sluta med “älska mig” som motivation för sina gärningar. Det skulle väl fler än jag må bra av. Fast å andra sidan ger det där ändå en existentiell mening åt skapandet av sandkonst.

Fast i min ålder. Inte mycket spelar någon roll längre. Man lever med det som skett och sker. Ojjar sig inte så mycket. Har accepterat det mesta. Inser att ens föräldrar också tänkte samma tankar som man själv tänker när de var i samma ålder. Tänk om man insett det då…

Numera är ett nytt år bara ett nytt år. Tidigare har jag känt stor tillförsikt inför varje nytt år. “Det är i år det händer“. Men även tjockskallar som jag lär sig. Upprepar man den där tanken vid 65+ årsskiften så börjar man till slut tvivla och kanske rent av fatta att det troligen inte händer i det nya år som kommer heller. Ge upp kallas det visst. Men i mitt fall känns i alla fall inte det där ge upp’et som en önskan att lägga sig på soffan och inte göra mer. Känns det gott i magen så kan man väl lika gärna hålla på. Egentligen är det ju ingen skillnad efter att man tagit till sig den insikten än vad det var under alla åren innan man tog till sig den.

Nåja. Får passa på att önska er ett gott nytt år om vi inte hörs innan “ring klocka ring..”.

Tillbaka i sadeln igen. Skönt. Fast har vilat och haft det skönt de senaste dagarna också. Men hör hemma här. Vila har sin tid. Arbete sin.

Lördagen var ju tänkt för återhämtning. Men det blev istället till en natt och en dag när man fick hålla fast så hårt man kunde. Johannes råmade utanför huset. Försökte slita loss och förstöra med all sin kraft. Ett av växthusen fick han med sig. Resten klarade sig. Ett pris så litet att man betalar utan att ens blinka. Man kunde lika gärna vara utan tak eller något ännu värre. Vi hade inte ens ett strömavbrott. Några lätta blinkningar i lamporna var allt. Men ett lugnt dygn var det inte.

Första åren vi bodde här uppe behövdes det inte mycket vind för att elen skulle paja. Nu är ledningar nedgrävda och andra är isolerade på stolpe. Allt det där har gjort en enorm skillnad. Skönt.

Igår var det dock bara vila. Sov. Åt lite godis. Läste. Sov. Åt lite godis. Läste. Ja upprepade det tills det var dags att lägga sig. Nåja såg en film och några avsnitt av två serier vi följer också.

Formen är alltså på topp idag. Orkade i alla fall gå ner för trapporna till kontoret utan att flåsa alltför mycket. Gissar att det blir betydligt kämpigare att ta sig upp igen när det är dags för det.

Idag skall jag försöka hitta tag i någon tråd här på kontoret igen som man kan nysta i. Renoveringsarbetet har ju hållit mig borta härifrån totalt ett tag. En STOR ovanlighet. Det återstår hall och trapphus fortfarande dessutom. Ja och diverse lister. Så våren lär också bli en hel del renovering. Men först några veckor av återhämtning. Behöver det. Alltså jobba som vanligt.

Bergvärme är i alla fall fortfarande “da shit“. Atlas gör vad han skall. Håller oss varma utan att man lyfter annat finger än att betala elräkningen. Nöjd!

Härifrån, ja vi får se…

K har ett sista pass på biblioteket. Ett kort. Sen ledigt. Här hemma finns fortfarande massor att göra. Men på något sätt så skall det väl ändå bli jul till slut.

Fast lite snö kom det igår. Världen blev vit och ljus. Precis lagom om någon nu frågar mig. Nåja, en meter till kan man väl tåla ändå. Lär väl få det som skulle ha kommit ner nu senare så känner lugn och tillförsikt där.

Ikväll kommer sönerna hem. Det är väl det som är jul egentligen. Att samlas. Mer än under jul blir det sällan numera. Alla har sitt.

Vi “god-julas” kamraterna runt om i världen. Från Indien till Amerika. Utan dem… ja vette fan, vad fanns då? Men det är offret man får göra för att förverkliga en ide. Man måste leva med det.

Nu skall jag sätta upp en lampa, diska, tvätta, städa, måla en hylla, ja och lite annat. Längtar MYCKET efter bok, soffa och tupplur i pluralis…

God Jul!

Vill man ha snö får man sätta sig i en snödriva. Det är den enda snö som finns kvar här nu. Fast jätteledsen är ju då inte jag ändå. Är ingen jättesnöälskare men kan ändå tänka mig lite snö bara för ljusets skull. Fast ur led är tiden. Sju grader på förmiddagen igår. Visserligen -2 på kvällen, men slask, slask, slask är kullen och världen lokalt fylld av. Mälardalsväder.

Men den kommer väl. Vintern. I mars. Till slut händer det. Atlas behöver i alla fall inte jobba speciellt mycket. Men värme producerar han. Utan jobb för mig. Hulken tittar vilande på inför sin stundande eviga pensionering. Verkar rätt nöjd ändå. Saknar inte pellets. Nope!

Skall renovera idag också. Det finns lite kvar men en ljusning och ett “klart” är i sikte. Hinner inte med annat. Knappt hantera inkommande mail. Gillar såklart inte det. Här ner på kontoret finns mitt liv ändå. Men om tid gives sitter jag här snart igen. Hoppas kan man.

Jodå, borde väl bli “studio” också. Fast blir det inget så spelar det ingen roll det heller såklart. Det är skoj och stämningshöjande att sitta där. Men mer än så. Nehejdå.

Renovering var det…

Håller fortfarande på att målar och spikar, sätter upp ny fläkt och allt sådant som hör till en lättare köksrenovering. Men vi har börjat sätt ihop möbler nu också. Det tar också sin tid och inger visst hopp om ett “färdigt“. Fast usch, börjar bli trött på att ha det här som heltidsjobb nu. Men det finns alltså hantverksjobb också som saknar slut har jag då lärt mig.

I helgen blev det en resa till Södermanland. Passade på att övernatta i Örebro på hemvägen. Trött så att jag inte riktigt fattade att vi ens var där. Fast lite god mat blev det. Men såklart mest sitta i bil och fara framåt efter långa tråkiga vägar.

Inget vidare liv just nu då. Finns ingen tid till eftertanke. Jag behöver MYCKET tid till eftertanke för att må riktigt bra. Men nu som varje gång man tar ut allt man har i sig så finnas det väl hopp. Man får sätta sin tillit till de(n/t).