Author: Åke Hedman

Sex grader kallt. Men Hulken står är nere och är grön och stor och skakar och levererar energi. Hälften ut till kråkorna, hälften för att värma oss, vi som bor här i den gamla stora skolan här på kullen. Pannan ja, Hulken, har såklart ett namn. Gammal och ineffektiv. Är man från 1962 brukar man inte leverera bättre. Bygd och installerad då när olja var nära nog gratis. Gjutjärn. Massa. Står där i hundra år till om den får.

Jag som är frusen, sätter på mig dragspelarens avlagda tröja. Den värmer och det hjälper för en frusen själ. Någonstans finns det kanske en miljövinst att hämta hem där också. Främst då eftersom jag använder mina kläder tills de ramlar av kroppen av rent slitage och uttunning där de omöjligt kan hålla ihop eller bli lagade.

Det blir mycket vila den här helgen. Men inte för mycket. Det behövs nämligen mycket soffa och bok och godis just nu helt enkelt. Men återvänder lite till världen och energin idag. Men är väl en gammal gubbe som förlorar sina superkrafter känns det som. Man blir tröttare och tröttare. Fast turligt nog bara på helgerna än så länge. Jag har lärt mig vila när jag måste. Hittills har det alltid fungerat. Men det har varit nära många gånger. Livet har inte alltid varit lätt. Men vems liv är det?

Fast det är gott att leva. Just den känslan har tack och lov följt mig genom livet. Nästan hela tiden i alla fall. Naturligtvis tycker jag också att allt är skit ibland. Men får jag fundera ett tag, får det gå någon dag så älskar jag verkligen livet. Känner lust över att leva. För att få några dagar till där man får vara med. Inte ta de där dagarna man får sig tilldelade som självklara. Det är väl där den där glädjen över att få finnas till härstammar ifrån. Att det inte är självklart att man får finnas, att alla inte får känna den visheten.

Nu sitter jag här med mitt tända ljus och sorterar lite grejer på hårddisken. Lite mysigt faktiskt. Ute kallt alltså, men här här inne varmt även om det som vanligt drar kallt från de där stora skolfönstren som borde bytts för många, många år sedan. Men tröja på som sig bör. Elementvreden uppdragna. Sen går det där att leva med. Inga problem. Man måste till och med flina lite för sig själv över hur bra man har det.

Jodå, den är där varma fläcken i år också.

Vi drar till Mora. Månadshandlar. Får sushi som belöning. Det går liksom åt en hel  dag på det där. Vi gör av med en stor bunt pengar. Men för fyra veckors överlevnad är det ett måste. Det där småhandlandet fungerar inte här. Åtminstone inte för oss.

Men mora är trevligt. Butikspersonal är genuint trevliga. De pratar faktisk med en här. Skojar till och med. Ler. Ibland, van Ljusdal, tror jag inte på det jag upplever.

Jodå jag jobbade här ett år. Mora är ett helt OK ställe i världen. Åtminstone om man åker bort under Vasaloppshelgen, alternativt gillar köer till allt.

Fast nu, hemkommen, längtar jag bara till en gröna IKEA-soffan. Trött efter den här veckan. Vet inte varför men den har slitit hårdare än vanligt. Som det är ibland. Ja och då låtsasarbetar jag bara. Man kan liksom fatta hur det är för alla er som arbetar på riktigt. Som är stöttepelare i samhället. Bär upp. Ni måste vara urtrötta.

Jag tycker det är gott att leva. Ja det kan inte hjälpas men jag tycker det. Ber verkligen om ursäkt eftersom jag vet att många tar illa vid sig. Men den där upprymdheten över att få en dag till vill liksom aldrig ge med sig. Det är väl en skada. En sjukdom. Men vet ni. Eller snarare minns ni. Trettiotal. “Efterblivna”, folk med sen utveckling, epileptiker osv sattes på hem där många dog eftersom systemet var riggat åt det hållet. De skulle bort ur människornas åsyn. En sak i vår Svenska historia håller väl många med om idag. Men alltså.

Jag är säkert på att vi kommer att se på samma sätt på ADHD, ADD osv osv bokstavskombinationerna i framtiden. Den stora skammen. De som deltog, var med. Som satte brännmärken på människor som villigt tog emot dem och kallar det superkraft men också markerades som icke fullt fungerande samhällsmedborgare. Ickefungerande, när det snarare handlar om en samhällsapparat som inte klarade av vanliga människor. Som är olika. Ja människor ÄR defacto är olika. Hela spektrat finns de i. I allt. Inte fan lär sig alla samma sak på nio år i grundskola. Och inte är en endaste kotte bättre eller sämre för att det tar en annan tid att läras sig. Inte heller om det behövs andra sätt att lära eller andra resurser för att förstå. Men olika. Ja och olika är bra. Olika är förutsättningen för utveckling. Inte en sjukdom.

Det det där lär väl visa sig. Jag är dock säker på att jag har rätt. Tamefan.

Fast lyssna inte på mig. Invänta framtiden. Kamrat.

Nu tänker jag ge mig. Skita i den här dagen. Ja eller gå upp i alla fall. Mat utlovas. Sen lite chips. Vad mer kan en man begära.