Author: Åke Hedman

Yrslig. Snurrar alltså lite mer än vanligt. Varför vet jag inte. Men åker ner till Ljusdal. Lämnar ett paket. Handlar bananer. Åker hem. Fortfarande yrslig. Men kaffe. En dator. Låtsasjobb. Det löser sig. Eller så gör det inte det. Man vet… sen. Kanske.

Imorgon Hudiksvall. Sjukvården igen. Prostatakoll. Trött på sjukvård. Men tydligen tilltagande i omfattning med åldern.Man får stå ut. Rätt vad det är axeloperation också kanske. Eller inte. Vem vet? Så länge man har krämpor lever man. I alla fall så.

Betalar räkningar. De tar en stor tugga av kontobehållningen. Men det finns fortfarande en stor glädje att de alla finns med i de där utbetalningarna. Att sålla utifrån risk har tillämpats som överlevnadsmetod under svårår. Ingen bra metod men finns det ingen annan lösning är även dåliga metoder användbara. Behövdes dock inte den här gången. Det var ett tag sedan sist. Det är skönt. Mycket skönt.

Egentligen skulle jag bara vilja sitta och skriva just nu. Eller möjligen starta upp studiodator och göra musik. Men på något sätt är allt det där för mycket lek i mitt huvud. Det krävs speciell tid och speciella tillstånd i hjärnvindlingars kemi för att gå in i det där. Sen kan man längtas hur mycket man vill. Att se då att knappandet och lödandet känns seriöst och som riktigt låtsasarbete är ju ett stort lurendrejeri såklart. Fråga dem som har riktiga jobb. Utan lön och anställningskontrakt är det liksom inte på riktigt. Nope inte ens det som är på låtsas.

Men jag frågar mig i alla fall inte längre varför jag håller på. Musik, text och kod och hårdvara som skapas till ingen nytta och utan publik. Borde det inte finnas en hopplöshet i det? Jag frågar mig det ibland. Texter vill ju läsas. Musik vill ju bli lyssnad på. Kod vill köras. Hårdvara brinna… Men om inget av det där finns på plats. Har det ett värde då?

Det har nog funnits tillfällen i livet när jag svarat nej på den frågan. Misströstanstider.  Vad är det för mening att hålla på.  Men men åldern har det hänt något. Allt jag gör är mer som buddistisk sandkonst numera. Det jag gör gör jag för mig och för att det känns rätt just NU. Ja och för att jag måste. Att det känns att jag MÅSTE. Och såklart för att jag tycker det känns rätt. När det sen är gjort, när låten ligger där på Spotify, när novellen ligger där den ligger, när hårdvaran snurrar någonstans med kod som knappats in här.  Då liksom, DÅ är jag framme. Blåser ut och börjar om. Nöjd med det. Konstigt. Förvånad själv. Men det har hänt något i huvudet på gubben. Äntligen. Kaos är jämviktstillståndet. Det är inte tvärt om. Ja och kanske är det hit jag varit på väg hela tiden?

Man vet inte.

Natten mot lördag. Fullmåne. Därmed också oljus. Eller blåljus. Svagare i år än andra år eftersom det nästan inte finns någon snö, men tillräckligt ljust klockan tre på natten för att jag skall kunna se oknyttet pila fram där halvsynliga mellan stammarna i skogen. Varelser som inte hör hemma i den verklighet som vi känner. Varelser som staden saknar. Inte förstår.

Jag står där en stund där i fönstret. En gammal ocool gubbe iklädd endast kalsonger. Skogen är det okända precis som mörkret är det just nu även om jag egentligen känner det mesta av den där skogen. Men oljuset fascinerar. Just det här speciella ljuset får fart på fantasin. Man kan se vad man vill. Men för mig är varje strimma ljus, om än så liten, god. Jag har alltid varit mörkrädd. Visserligen mindre så med åren. Men som ung red maran mig hårt. Vild i blicken och med piskan höjd både i mörker och i drömmarna släpade den med mig bland universums hemskheter. En del säger att det där är rester efter tidigare liv.  Ja, och vad vet man. Det är bara idioten som är fullständigt säker på sin sak.

Söndag här på kullen. Det har mest varit vilohelg. Vi gör inte sådär jättemycket K och jag. Jag gissar att världen står kvar imorgon i alla fall. Men ny vecka. Nya tag. Man får liksom anstränga sig lite.

Men första advent nästa helg. Tänka sig. Snart jul. Vi gillar jul här i huset. Hysterin finns inte längre på samma sätt. Vi tar det lugnt och har det gott fram till nyår. Det är sen, under januari och februari, som är vinterns prövningar kommer för en sådan som mig. Då skulle jag mycket väl kunna dra iväg till plusgrader. Oftast är det låtsasjobbet som räddar mig.  Man får dyka ner och glömma bort. Det brukar fungera. Åtminstone skapligt. I alla fall om man får inmundiga en semla då och då.