Author: Åke Hedman

Jag plockar bort de där include-filerna i toppen av filen. Kör sen allt genom kompilatorn. +5000 fel. Inget oväntat. Jag har gjort det här på ett tiotal filer redan. Ja och jag har ett sjuttiotal kvar att ta mig igenom. Men härifrån, bit för bit, gäller det att ändra så att de där felen försvinner. Det är en fördel om man förstår koden. Att man skrivit den själv hjälper inte alltid i det låtsasarbetet. Vissa saker är är det sjutton år sedan jag skrev. Visserligen finns det kommentarer, jag är bra på det, men att de finns där betyder inte alltid att man förstår dem. Tiden blurrar till saker.

Jag fyller en textfil med noteringar på sidan om. De där “se-upp” ställena och TODO’s hamnar där. Här finns ingen möjlighet att testa förrän allt är igenomgånget. Men det där är “sen”. Man tar en bit i taget. “Skall man äta en elefant får man ta en tugga i taget”. Här måste det verkligen vara så.

Egentligen hade jag tänkt mig Bluetooth Mesh under hösten. Men kommer inte dit nu. Det här känns viktigare. Visst tusen gånger tråkigare. Men jag är nu en sådan som tar det tråkiga före det som känns skoj.

Min Indiske vän skickade en gång en länk om mannen som varje dag tog hacka och spade och gav sig upp på berget och hackade. Han hade gett sig fan på att göra en passage där. En passage som gör det snabbare och mindre farligt att ta sig till nästa by. Ingen fattade vad han håller på med. Men han fixade det till slut. Bit för bit. Fast det tog ett helt liv att bli klar. Jag tänker ofta på den mannen. Som en inspiration. Kan han så kan jag. Att ingen fattar är en annan fråga. De flesta behöver kunna gå genom passet innan de förstår att det finns där. Andra blir trötta bara av att tänka på hacka och en spade.

Så jag låtsasjobbar på. För nej, riktigt jobb är det inte. Det finns ingen ekonomisk vinning eller annan vinning att förvänta i det här. Inga pengar, inga medaljer. Möjligen är den enda tillgången vänner över hela världen och att man upprätthåller kompetensen som YAP – Yet Another Programmer. Den titel jag alltid fyller i när sådan efterfrågas.

Att det där att “jobba”, ja och “låtsasjobba” är fel väg att gå lärde jag mig tidigt. Laborationer på universitetet t.e.x där kompisen som alltid stod och pratade med läraren blev professor till slut och jag som jobbade och gjorde klara de gemensamma laborationerna hamnade ute i skogen som en annan skogsmulle. Vill man uppåt skall man veta var man skall lägga krutet liksom.

Men jag älskar det. Ja då i labbet, ja och nu på låtsaskontoret. Ville inte bli stjärna och professor då och vill det inte nu. Jag vill bara göra det där jag är bra på och det JAG tror på.

Jag vaknar klockan fem, pigg som ett traktordäck. Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk går upp vid den tiden så det gäller att somna om. Av erfarenhet vet jag att det är svårt. Men han/hon/det/gud är med mig i morgonen arla stund. Lillkatten kryper nämligen under täcket och lägger sig nära. Det finns ingen, I N G E N, som inte somnar efter att det sker. Jag lovar.

Så somnar gör jag. Vid sju brakar klockan, den som är med sin tid och numera är telefon också, igång med ett förbaskat oväsen. Prekär situation uppstår. Vänsterarmen sover nämligen fortfarande sin sköna katt-under-täcket-sömn och är inte mycket att ha. Ja högern, den fixar inte en sådan där uppgift sedan länge med sin defekta axel. Så man får vackert vänta tills vänsterarm vaknar. Vilket tar en stund. K hinner vakna mumlandes hon med av allt skramlandet.

Nu, här vid sju, är jag av någon anledning inte alls så pigg som där vid fem. Hur kommer det där sig egentligen? Helst vill jag somna om. Försöker ett tag. Åtminstone vänder jag mig på sida och sluter ögonen. Men vet ju. Han på axel Piskaren. Här ligger man inte och gonar sig om morgonen. Det finns saker att göra. Så upp kommer jag även om det sker med stor möda och maximal övertalning från den del av mig som känner ansvar.

Det första jag noterar är att elementet  i sovrummet är kallt. Hulken har alltså stannat. Resultat en timmes meckande i pannrummet innan frukost och ingen dusch den här morgonen. Nåja det där är vi tämligen vana vid. Hulken känner jag bättre än min egen kropp och kan nog fixa allt som händer där utom möjligen få fram pengar på direkten till en livsnödvändig reservdel. Men temporära lösningar fungerar ett tag de också. Det är det som gör dem temporära nämligen. De finns där som en lösning tills man har råd att inhandla och byta ut trasig del. Det är då man nått en permanent lösning. Ja utifall någon undrar alltså.

Nu sitter jag här och väntar på att kaffebryggaren skall släppa igenom sina fyra koppar kaffe. De fyra koppar vars tre sen hamnar i min mugg och en får stå där och skämmas å mina vägnar kvar i kannan. Becka till sig. Men den här “nya metoden” fungerar faktiskt. Det smakar bättre nu än när jag bryggde tre. Funderar på att skaffa en större mugg, en sådan där termosmugg kanske, för att  inte kasta fullt drickbart kaffe. Man kanske får önska sig en sådan av tomten. Om han nu finns. Ja “han” förresten. Rätt vad det är är “han” en “hon”. Bäst att säga “hen”. För säkerhets skull.

Här är det många bollar i luften. wxWidgets åker ut. Det är en nervkittlande övning. Några antal tusen rader får skrivas om. Kände att det var dags nu. Att jag är modig nog att ta tag i det där. Vi får se om det var ett misstag som jag får lida länge för. De som vill mig illa hoppas säkert det. Japp, se där, en julklapp från mig till dem. Om det finns några sådana.Det vet jag inte. Men säkert. De brukar inte vara svårt att hitta. Mig stör det inte. Låtsasjobb är också nästan jobb. Kan man få till det där, kalla det “klart”, innan februari är slut tro!?

Lika bra att börja. Kaffet är nämligen klart nu.