Author: Åke Hedman

När man inte längre orkar stå rakt upp och ner som förut. Det är då det börjar bli jobbigt. Att vara en i grunden positiv kämpande, en “inte ge sig” människa, och inse att man egentligen bara är en kalkstensklippa som sakta låter sig urholkas av havets eviga rörelser. Bit för bit faller bort där nere vid basen och man känner att snart tippar allt detta och det finns inget man kan göra åt den saken. Det är då det värker till där i bröstet och man funderar på att bara stilla ge upp. Skita i det där “inte ge sig” och bara falla med ett brak, falla mot och till en evig vila.

Sjukgymnast idag. Plågat axeln och axelprotesen lite. Känns väldigt bra att ha någon kunnig som grejar med den. Litar till fullo på min sjukgymnast. Axeln eller hela högerarmen är rätt oanvändbar för övrigt. Börjar fatta och acceptera att det är såhär det kommer att fortsätta livet ut. Min högerarm kommer aldrig att bli bra någonsin igen. Jonna, sjukgymnasten, trodde på en sena eller muskel som är av. Något jag får leva med. Men det är som det är. Hursomhelst tänker jag inte BLI min axelskada. Hatar människor som blir sina sjukdomar. Jag tänker fortsätta att vara en o-cool gubbe från Los så det så.