Author: Åke Hedman

En bussolycka där unga som precis börjar livet dör och skadas inte långt härifrån.  Det är skit. Det känns i luften att det är just skit och onödigt. Ändå är vi rätt vana att den där vägen skördar liv varje år. Under fjällens stugbytardagar under vintern väljer jag gärna en annan väg än 45’na. Definitivt. Nynäshamnsvägen under rusningstrafik, den gamla, innan den gjordes om och Roslagsvägen bortanför Hägernäs dan före midsommar är de vägar som kommer upp i samma skrämselnivå.

Man tänker på familjer som inte får hem sina barn. Liv som förstörs. Hur “om…” får en central roll under resten av livet i sinnen fyllda av sorg.

Men man måste försöka leva vidare. Måste försöka. Ja, måste det. Men hur lätt är det inte att säga de där orden och hur svårt är det inte att verkligen orka leva vidare. Men man måste i alla fall. Man har inget val

Sorgligt är det, förbannat onödigt.

Det är sådär dagen börjar här. Vårt brandvärn far iväg såklart, vår akutbil. Människor i de här räddningsstyrkorna också. Som måste bearbeta och ta sig igenom hemskheter. Jag vet ju att det är olyckorna med barn inblandade som är de värsta. Det har de berättat, ja och det förstår man såklart, det är inte svårt att förstå.

Vi får vara glada att vi har de här människorna. Frivilliga som orkar ge sig in i sådant här. TACK låter så futtigt även om man menar det med allt man har.

Fast här i huset rullar dan såklart vidare i alla fall. Ja den måste ju det här också. Det hjälper inte ett dugg att stanna av. Men en riktigt trötthelg har det varit. Mycket soffa och bok trotts fint väder. Men det är fortfarande så pass mycket snö att man bara kan vandra runt på tomten några varv om man vill komma ut. I en snäv cirkel kring huset är gräsmattan framme. Visserligen blir den där cirkeln större för varje dag men man tröttnar ganska fort på att vandra runt där ute. Ändå finns hoppet där. Det händer något. Snart har vi sommar. Ja jävlar. Fy fan vad skönt. Grillning. Fil och ostmacka ute i trädgården under lunchen. Enklare liv.

Man blir såklart avundsjuk på Färila, Ljusdal, Järvsö, Edsbyn och de andra låglänta byarna här omkring. Det mesta av snön har smält bort där. Några hundra meter till gör stor skillnad. Våren och sommaren kommer tidigare där, hösten och vintern senare. Ibland kan man tror att det här är i helvetet man hamnat men behöver bara se en väderrapportering från Nikalockta för att förstå att det här bara är förgården och att det rikta helvetet ligger norrut. Kanske just där vid Nikalockta.

Jag säljer mitt analoga oscilloskop idag. Det är lite som om en författare säljer sin penna. Får sexhundra spänn för det. Förvånar mig. Borde väl ha skänkt det till någon ung “maker” egentligen. Men att utveckla open source kostar också pengar. Sexhundra är en droppe i ett hav. Jag behöver de där pengarna. Ja, egentligen hade jag väl behövt “skåpet” också. Men det är som det är. Avveckling.

Minnet av morsan poppar upp här i veckan. Hur glad hon brukade bli när man hälsade på. Sockerkakorna. Jo jag brukade ofta få en med sig, nästan alltid fattades en bit. Hon älskade ungarna, älskade K. Men visste såklart hur svärmorsrollen fungerar. Själv hade hon aldrig någon. Men ville väl gjorde hon. Det är sådan jag vill minnas henne.

Imorgon telefonkonferens med överläkaren på ortopeden i Hudiksvall. Effektivt. Det tackar jag för. “Ingen förändring” gissar jag, man skall trampa på. Kanske lika bra det. Man skall ha lite ont. På gränsen till att fungera i livet. Då härdas man. Så tror jag de tänker. Men alla säger “skrik och klaga”, till och med två läkare jag känner, men det är liksom inte jag det. Jag har svårt för just det där gnället. Annars är jag väl inte sämre än någon annan när det gäller gnällandet jag heller. Kanske till och med bättre. Men jag kan inte se på mina krämpor på ett rent subjektivt sätt ändå, det måste bli en objektiv bedömning. Men kanske skall man kunna gå en timme på promenad utan att behöva  ta tag i högerarmen och hålla upp den i mitellaposition för att det gör så ont, kanske skall man kunna ligga på höger sida, kanske skall man till och med kunna lyfta högerarmen.  Fast å andra sidan kanske inte. I alla fall inte jag. Ramlar man omkull får man fan skylla sig själv.

Charlie Granberg: “Jag ska bli en sur gubbjävel” – Bli!?

Men jag skall nog stänga ner här på låtsaskontoret. Det blev ändå lite låtsasarbete idag trotts en seg och sorglig start. Den nya veckan är igång. Två turer till Ljusdal den här veckan. Man får sig en kopp kaffe och lite tid att filosofera under väntan. Det är väl OK. Min tid har väl egentligen inget värde längre. Jag gråter inte över det. Icke. Japp, det får liksom räcka för idag. Columbia och knarkkarteller väntar. I min bok alltså. Den jag läser, inte skriver. Blodigt är det. Men ett kapitel sen sover jag. Det är egentligen konstigt hur avtrubbad man är.

Så, Ljusdal, röntgen, har protesen i axeln lossnat mer?

Ja jag vet. Ingen är intresserad av andras sjukdomar, var det gör ont för andra, man är, precis som jag, mest intresserad av sina egna krämpor. Så jag skall inte nämna mer om det där. Men frågan är om man skall plocka bort benet ned till armbågen också. Protes från axeln ned dit. En stor operation. Kostsamt för samhället säkert. All tvekan handlar väl om hurvida man skall kosta på en 60-åring med dåliga framtidsutsikter något sådant. Ja, jag är själv tveksam också. Förra operationen blev ju inte helt lyckad så vad säger att den här skulle bli det.

Men slut med det där nu. Jag åker ner som man vill. Så får vi väl höra sedan. Frågar någon hur ont det gör så har jag mitt torka mig i arselet index. På 10 får man torka med vänstern. På 1 är allt frid och fröjd. Befinner mig väl vid 7-8 någonstans. Ja, fungerar Big Mac index så…

K & N följer med ner så vi far vidare till Bollnäs och handlar sen. Blir alltså en heldag. Ännu en vecka som blir sönderslagen. Hatar när veckor blir det. Behöver krypa in i min kokong och tro att jag får något gjort där. Men såklart, skall man nu ändå ned till Ljusdal så kan man lika gärna fixa resten också. Det räcker med en grej för att förstöra en bra låtsasarbetsdag. Allt annat är bonus som egentligen inte förändrar något. Sen uppskattar man lokalerna mer också såklart efter en utflykt.

Bilen har bestämt sig för att det här med att starta det är en svår grej det som kräver en del eftertanke. Det kommer och går. Insprutning på något vis. Det suras. Vem surar inte på morgonen försten? Man får förstå.  Men man får cheeeeeka på. Måste fixa det där hur som helst. Såhär går det inte att hålla på. Tusenlappar antar jag. Vi är bara slavar.

Bilar är jag trött på. Jag har alltid haft en gammal. Det har alltid varit gammelbilsproblem. Himmelriket låter privatleasing som. Nästa liv kanske. Men slav då också såklart. Pengar skall byta händer där också. Men saker fungerar. man behöver inte oroa sig så förbannat. Vi är så jävla beroende av bil här ute. Det är inte som i stan.

Varmare skall det i alla fall bli. Den snö som föll igår smälter idag och imorgon och tar gammelsnö med sig. Det där är en viktig del av smältprocessen. Tar bättre än bara värme. Fan, bli sommar nu på en gång. Överraska mig. Fast egentligen skall man väl bromsa tiden. K har jobbat ett år på biblioteket nu. Känns som några månader. Livet rusar fram. Ja och man vet mot vad.

Jag säljer ett älskat objekt från mitt lab förresten. Som hängt med några år. Pengarna går oavkortat till open source utveckling så det går bra att buda.

Nu kommer en delegation bestående av K & N. Bäst att hörsamma och ge sig iväg.