Personalmöte

Personalmöte. I Ljusdal. Inte för mig. För K. Jag har en förmiddag att fördriva i köpingen. Ljusdal. Låtsasjobbare har sällan personalmöten. Har ni tänkt på det? Alldeles för sällan egentligen. Om man tänker på det.

Men jag tar ett varv kring Kyrksjön. Visst heter den så? Fast det är väl mer en tjärn. Fast det finns visst inlopp. Nästan. Sjö då alltså. Men att gå runt den tar en timme. Så varför inte också denna gång som alla andra personalmötesgånger. Så jag går runt den.

Idag är det mest jag som går där runt den. Men några möter jag som också går runt den. Alla sura. Det finns en alldeles speciell surhet i Ljusdal. Men kanske är det ändå mig det handlar om. Finns ingen anledning att se glad ut eller ens titta på en gammal ocool gubbe. Om de nu ens ser mig. Butikernas dörröppnarsensorer gör inte alltid det så varför skulle dom göra det. Likväl är folk gladare på andra orter. Bollnäs och Edsbyn och till och med Stockholm är föredömen. Ja kanske inte alltid Stockholm. Men Edsbyn då. Gå in på ICA och handla där och du kommer definitivt ut gladare. Därför att de som jobbar där är snälla, glada och trevliga. Ler och orkar lyssna.

Swedbank har förärat mig med en check att köpa pepparkakor för. Det är nog första gången jag har fått något från en bank, alla banker inräknade. Definitivt. Alltså går jag in i närmaste mataffär och letar upp den pepparkaksburk som är dyrast. Trettiofemkronor är så långt som Swedbank kan tänka sig gå. Aldrig tidigare har jag valt pepparkakor efter det kriteriet. Hittar en låda för tjugosju spänn. Lyxvariant med extra kryddor. Den får det bli. Chefen i kassan blir sur. Han har också Swedbank men han har inte fått några pepparkakor. Har inte sett den där kupongen förr heller. Men den fungerar. Jag får mina pepparkakor. Tack Swedbank.

Sätter mig på biblioteket och läser lite om Lua’s C-interface som jag precis håller på att låtsasjobba med. Torkar de blöta fötterna i samma veva. Nästan. Men två i en. Liksom. Ljusdal har ett trevligt bibliotek. Jag och några stamtidningsläsare. Ja, stamläsare av tidning. De som sitter där varje dag för att spara in en prenumerationskostnad men ändå hänga med. Som har tid att fördriva. Gör något av den.

Men kaffe… det får bli Coop. Kaffe med semla för en tjuga. Oslagbart. Grabbarna vid bordet bredvid mitt har suttit där alla gånger jag varit där. Idag pratar de om pensioner. Jag lär mig massor. Tänk vilket oväntat ställe att lära sig om sådant på.

Men Cappuccinon är god, semlan OK. Jag handlar lite grejer som behövs, K är klar, sen far vi hem. Mer var det liksom inte med den dan. Eller jo. K åker ner och jobbar. Jag går ner och låtsasjobbar. Så lär det fortsätta tills det är dags att lägga sig. Förhoppningsvis dyker K upp en stund innan dess.

Men kaffe här med. Cappuccino är ändå bara låtsaskaffe. Det må vara hur gott som helst. Egen mugg är guld värd.

ps Kortmeningarna hänger med i min värld. Jag älskar dem. ds