Sommarjobb till son

Min son letar försten sommarjobb i Uppsalatrakten. Vad som helst fungerar säger han. Jodå, han är en trevlig ung man fast han läser matematik. Ja faktiskt. 😉  Ja och en sådan här gång önskar man ju att man hade ett “bättre” kontaktnät än vad jag har. Men nu är det som det är. Råkar du läsa det här och har eller känner någon som behöver en förmåga under sommaren så hör av dig till mig så vidarebefordrar jag hans kontaktuppgifter.

De borde veta bättre

Så söndag. Veckan startar igen. Vädret slår sig. Det blir varmare några dagar. Mycket snö skall ned. Mycket luft skall blåsa förbi med hög hastighet. Men sen stilla igen. Kylan kommer åter. Termometrar skall pressas ner mot tjugostrecket igen. Jag skall sitta här på helspänn och frysa in i märgen fast än Hulken hoppar där nere i källaren och gör sitt jobb med beröm. Japp, för på helspänn är jag alltid när termometern kryper neråt. Allt blir så förbannat mycket kämpigare när det är kallt och det blir fel på något. Här finns det ingen att ringa till och ropa på “hjälp” till. I mina vildaste drömmar finns det någon att be om hjälp och som hjälper. Men realist, jag med, ibland, inser det omöjliga i det där.

Iian står på CES och visar NXP grejer. Kortet han demonstrerar och som drönaren är byggd kring tillverkat också för VSCP. Långt borta är det. Kul lik förbaskat. Las Vegas. Overklighetens stad. Såg en film därifrån igår. Syndens stad. Inte för att vi, när vi var dit,  såg mer av synden än en hög topless dansare på ett av de stora hotellens shower, vilket mest dessutom upplevdes som  pinsamt och gammaldags. Overklighetskänslan däremot.  Den fanns alltid där. Existerar verkligen det här på riktigt?  Nu idag med den där resan så många år bakåt i tiden är jag osäker på existensen faktiskt. Kanske var det bara en synvilla och en ond dröm allt det där där ute i öknen.

Iian på bilden förresten. Bor i Dallas. Freescale medarbetare men nu alltså NXP. Kanadensiskt ursprung, eller snarare Skotskt. Hans föräldrar bytte kontinent. En trevlig snubbe. En som hängt med VSCP projektet ett tag nu. Som tror på det som kommer ur mina händer. Precis som med “gud” häromdagen alltså. Han som såklart i sanningens namn bara är en annan vanlig människa precis som Iian. Som hänger med. Lever. Borde dock veta bättre tycker man. Men som man såklart är glad för att han inte gör det. De alltid närvarande tvivlen äter på oss alla. Så många ger det där tvivlet ben att äta på dessutom i tron att de själva skall klara sig. Men ingen gör ju det. Man kan inte fly från sig sjäv.

Men en ny vecka. Fast lite upphuggen. Hudiksvall på tisdag. Dom på måndag. Axeloperationsdom. Lika bra att den kommer. Dags att ta tag i det där nu. Ingrepp helst fram emot sommaren om det går. Efter eldningssäsong. Månader av ynk alltså. Två operationer. Kanske tre. Vi får se.

Helgen då? Har inte gjort ett dugg. Vad är detta? Vintern är annars den tid som är som intensivast med projekt annars. Men kanske är det inte så längre? Eller tillfälligt? Vet inte. Men vi ser klart på “The Crown”. Bra. Ja, konstigt. Engelskt kungahus!? Men det fungerar. Seriefrossar.  Sen blir det några andra filmer. Och en deckare. Och en bok. Sen somnar jag såklart några vändor. Som ett barn är jag. Ligger där med boken över ansiktet och snarkar mig genom lördagarna.  Men lyssnar på kroppen. Behöver tydligen det där just nu.

Men nu så. Låt veckan ta sin början. Sten på sten gäller här. Det är faktiskt ok om ingen annan ser stenarna eller ens bryr sig. Egentligen.