Vitsippor och tussilago i all ära men riktig vår är det inte förrän jag slutar mata Hulken med sin daglig pellets. Så det så.
Idag är dagen. Bara några smulor kvar nu. En uppkopplad varmvattenberedare får ta över. Varmvatten vill man ju ha. Japp hemmabygge. Åtminstone kontrollogiken. Uppkopplad i säkert tolv, tretton år nu, fast det är nog längre, arton tror jag. Långt innan dagens uppkopplingshype. Men ombyggd bara för att den gamla styrlogiken brann upp. Ny kostade tre tusen. Inte för att det är skoj.
Det är torsdag här. Men svårt att inse att det är det. Jag antar att det är fler som känner så den här veckan. Hur kan veckan nästan vara till ända när den precis har börjat? Men jag vet såklart att vissa gläds åt det där. Jag tillhör inte dem.
En princip har jag trott stenhårt på. Den om rätten att tala. Så jag har alltid hävdat att nazister skall få tala, japp, vräka ur sig sin skit, därför att då kan man bemöta den, slå ner på den, och man har framförallt inte sänkt sig till den nivå som de här människorna befinner sig på.
Men nu vete fan. Vill man riva demokratin, är beredd att göra det med våld. Har man då också demokratiska rättigheter? Förr skulle jag tveklöst svarat ja på den frågan. Men efter att ha hört nazister i Ludvika uttala sig så har jag nog ändrat åsikt. De är människorna förtjänar inte den där rätten. Lås in hela bunten och kasta bort nycklarna.
Fast kanske inte SD anhängare heller. Ja och fanns inte dom så skulle jag säga det om Moderater. Fast de där gängen uppträder i alla fall demokratiskt. Fast mycket skit kommer det ur deras högljudda munnar.
Jag skickar in en novell till en tävling. Jag som lovat mig tiotusen gånger att aldrig tävla igen. Skäms. Japp, verkligen. För att jag gör det där. Blir bara besviken. Det är ju lika roligt att skriva utan att tävla. Men det är väl det där med att finnas till. Man sitter här och känner att man inte finns till. Då kryper man till korset. Skickar in. Vill finnas till. Önskar jag kunde hålla igen. Alltså på semlor, Vic’s Blå och novelltävlingsinskickande. Den sista var det länge sedan nu jag föll dit på. Men de andra ständigt.
Jag är en dålig människa.
Fast det visste åtminstone jag förut.
Fast nu, en ny dag, en att ta tag i. Jag älskar nya dagar. Ser var och en av dem som en gåva. Se där, en högvist, att ha fått det sinnet. Det behövs inget tävlande för det där. Man har redan vunnit.
