Man skall nog se sig själv mer som en blivande (stor) författare än vad jag gör för att få verkligt utbyte av den här boken. Att som mig, inte kunna låta bli att skriva, räcker inte. Men visst, vi delar tydligen den känslan också Stephen och jag. Dock inte ambitionsnivån och talangen då. Den där likheten får mig dock inte att höja ambitionsnivån i mitt skrivande. Orden räcker. Stephen och de andra får ta hand om pengar, pappersförbrukning och publik.
Men för den med ambitioner att bli publicerad innehåller den nog en del tips ändå. Kanske är den lite Amerikaniserad. Men vad är annars att vänta?
Grammatikkapitlet, som är förnämligt kort, ger mig (som väntat) ändå kalla kårar och hemska rysningar. Adverb är en styggelse tydligen. Det går in. Jag gissar att hela mitt språk är det också för en utomstående granskare. Jag önskar jag orkade ta det där till mig. Men blockar hårt. Har alltid gjort. Det är nog försent nu ändå. Gammal hundar och så vidare. Grammatikignorant == Jag.
Men vill du bli författare. Ja läs. Ja faktiskt hellre än att gå på en skrivarkurs. Det tror jag. Det där handlar ändå i slutänden om hårt arbete, träning och lust. Vill man så kan man få till en (bra) bok. Sen om någon vill ge ut den är inte lika säkert. Men idag kan man ju lösa det själv också. Två böcker utgivna och sen är man väl de facto författare, eller hur är det?
Alla andra böcker jag läst finns här.
