En o-cool gubbe

Man tar blodtrycket. På hälsocentralen. Proffsmätning. Jodå.  Man får tydligen överleva. Ett tag till. Tror man. Men vad vet man. Hoppas. Det blir som det blir. Man får nöja sig med det. Resultatet är detsamma som det taget med egen apparat.

Hemma igen får man skotta snö. En dämp faller ner igen. Den utlovad. Det handlar väl snarare om två decimeter. Inte en, som det prognostiserades. Eller också är man bara som fiskaren. Tar i. För att man är trött på allt det här vita nu och varje centimeter till som kommer ner upplevs som tre.

Dagsmeja. Ett vackert ord. Å vad man längtar efter dagsmeja. Ja kanske inte “man”.. jag. Men ingenstans synes den till detta år. Ännu. Det har varit jävligt lite dagsmeja i år [(hittills)] när man tänker efter.

Tystnad i huset idag. Den lille automatisk dammsugaren Hugo har kört slut på sitt batteri. Oftast dränker musik hans brummande dessutom. Men vi äskar tystnad här idag. Eller jag. Vem skall annars göra det. Katter och husspindlar. Nope. Endast tomten är vaken. Jag.

Hugo har världens mista batteri dessutom. Korta men intensiva ryck handlar det om där. Men ett och annat skräpkorn och en hel del dammtussar hittar han allt. Japp, bäste Hugo.

Dags att byta jord på blommorna. Det tar ett tag. Man får försöka passa in med brist på inspiration och brist på kreativitet. Ännu idag känns det inte som det är rätt dag för det. Men rätt vad det är så är den där den där dan. Det vet man ju.  Att de kommer. Tomdagar. Då skall blommorna få sitt. Gillar mina blommor. Det finns inget låtsas alls med dom. Tvärt emot mitt liv alltså. Man bör umgås med det som är tvärt emot. För att växa. För att leva. För att utvecklas.

Hungrig. Men klockan är bara elva. Man får stå sitt kast. Hålla ut. Så säger lagen.

Melodifestivalen passerade obemärkt förbi här i huset. Ingen av oss orkar med det där längre. Men vi köpte chips i alla fall. En eftergift för Svenskheten. Eller när beter man sig som en Svensk? Alltså på riktigt. Oklart. Borde finnas manual. En man kunde kasta.

Planen mot Amerika passerar här ovanför. Drömmar. Jo nog skulle jag kunna hänga med i ett av dem. Hyra en bil när man är framme, vilken stad de nu landar i. Dra iväg och befinna sig efter vägarna där i någon månad. Ja, kanske fram till midsommar. Japp, komma hem då på förmiddagen. Fira återkomsten och helgen i Stockholms skärgård. Men först USA alltså. Se de där som man nästan tror man växt upp med bara för att man sett det så ofta på TV. Ja villaidyllerna. Hur ofta visas den Svenska villaidyllen och man känner sig som hemma i den? När de Amerikanska gatorna med sina cementtrottoarer och cyklande tidningsbud visas så är det däremot hemma. Man har sett det så många gånger. Så till sådana områden skulle man såklart styra sin hyrbil. Knacka på. Kliva fram till kylskåpet och ta sig en öl. Det finns alltid i Amerikanska kylskåp. Sen ta en titt i garaget. Motorcykel där såklart. Plåthyllor med en massa grejer på. Vitt. En fin gammal femtiotalsbil också såklart. Suven står där utanför porten. Ny. Glänsande.  Ja det där vill man ju se. Liksom. Komma hem. Där borta. På riktigt. Tror man. Ja sen finns det ju mer att se. En hel del. Några månader räcker inte. Så man får väl åka tillbaks igen efter sommaren. Ta nya vägar. Byta till en cabriolet när man kommer till Kalifornien. Bara för att man kan. Bara för att ettan kräver en. Jomenvisst. Men hälsa på Peter S. i LA tänker jag inte. Alla mina spelkompisar har redan varit där. Skall jag någonsin lysa så skall jag lysa av egen kraft. Inte i återspeglingen av någon annan. Nope. Ja, Sydamerika också kanske medans man håller på. Inka- Amazonas. Eller åt andra hållet – Kanada. Följa  Gustaf’s spår. Morfars bror. Jägaren. Den som flydde.Dit. Trappern.

Men nu. Låtsasjobba. Allt är gott!

Jag håller alla tummar för en friande dom för Fikru Maru idag. Det tycker jag fler skall göra.

Det pratas snö, snö som skall dimpa ner, tynga, ligga där och skräpa, vit och vacker visserligen, nåja blå nu den här tiden på året. Alltså den som skall komma i morgon. Ner från himlarna. En decimeter till. Troligen mer. Sen skall den väl skottas bort också. Av mig och andra. Ja så att man kan oja sig över ond axel. Som om den kunde skyllas för något endaste ett den stackarn. Den sitter där en sitter. Har gjort sitt jobb utan att knota i många år. Och nu. Klagar lite. Med rätta. Kan inte annat. Gör det ont så gör det ont.

Men det tar sig. Vasaloppet har gått. Efter det kommer våren. Vad det lider. Man får ha tålamod.

Dödsfågeln svävade över byn idag. Bullrandes. Så fort man hör den, helikoptern, ambulanshelikoptern, den som kallas ut vid prio #1, så tänker man på liemannen. Vem skall han hämta den här gången. Jodå, visst, vi gör den sista resan med stil här uppe i skogen. Fint skall det vara. Om man inte lyckas dö först vill säga. Då blir det likbil som för alla andra. Eller ambulans. Men hjärtattack och stroke som inte tar en direkt ger en ambulanshelikoptertur. Många gånger den sista. OCH den första dessutom för de flesta. Idag sänker sig dödsängeln ner vid ICA affären. Lyfter igen efter en kvart. Ryktet säger att allt gick bra den här gången. Vad “bra” innebär vet inte sådana som mig. Det där beror väl på om man tror på han/hon/det/gud och längtas dit eller inte.

Jag är nöjd om jag får finnas i jämmerdalen några år till.

Alltid retar just det någon.

Alltså glädjer det mig.

En snabb tur till Ljusdal på fredagen. Plus femtio orrar på vägen. Antagligen är det så jävla mycket snö att orrspel är uteslutet i skogarna. Finns bara vägarna kvar att kämpa på. Vi stör såklart med den mullrande Franska bilen. Man ber om ursäkt. Mumlande. Orrspel är magnifikt. Men efter någon kilometer ett till. Men färre den här gången . Tjugo kanske. Försöker filma. Men de förblir prickar. Försvinner långt innan vi hinner fram den här gången.

En gång var vi nära att frysa ihjäl en orrspelsmorgon. Kylan överraskade oss. En skogsmus som kröp rakt över min kropp väckte mig. Annars vette fan hur det hade gått. Med stela händer som inte kunde greppa en tändsticksask fick vi fart på en brasa till slut. Tinade upp vad det led. Under minus tjugo i ett fotogömsle. Bilderna fick vi skita i den gången.

Det finns annars inget som att sitta i ett gömsle med en kamera mitt i skogen när dagen gryr och iaktta. Som unga gjorde vi det där många gånger. Nu, länge sedan. Som med allt.

Det har varit en vaknare helg än vanligt . Mer aktivitet alltså. Trotts mosigheten. Ja mossighet finnes också. I rikliga mängder. Som man kan förvänta sig.

Edsbyn vinner alltså semifinal. Jag blir Edsbybo redan i kvarten. Det brukar hålla i över finalen det där. Åtminstone och max dit. Jodå, jag är smyg-Edsbybo under resten av året också. Har en rot kvar där ändå tror jag. Trotts det där rotlösa inom mig.

Tony ringer på vägen hem från Ljusdal. Vi var vänner förr. Ungdomsvänner. Ja, är väl vänner nu med. Han har hållit kontakten under alla år. Ringer då och då. Jag däremot har varit sämre på det där. Har alltid så svårt för det där oanmälda. Rädd att störa. Löjligt, ja jag vet. Men vi pratar en timme. Det blir nästan bara prat om sjukdomar. Gamlingsprat. Det är så förbannat mycket sjukhus och operationer nu för tiden. Knäleder, ryggar, och allt vad det är som byts och lagas. Vi hörs väl igen om ett halvår eller ett år. Om vi lever så länge.

Men lägga sig. Det är dags. Hulken först såklart. Sen boken en timme. Skall ta blodtrycket på hälsocentralen imorgon. Möta mänskligheten. Det är inte varje dag. Vilken plats jag har i operationskön framgår dock inte. Därifrån hörs inte ett knyst. Men det känns OK. Jag har ingen brådska. Eldningssäsongen får gärna passera innan operationerna tar vid. Tonys farsa dog förresten på operationsbordet. Under en standardoperation. Det är ju sådant där man inte vill tänka på när man har två framför sig själv. Men jag har räknat med att dö vid de tidigare. Så varför ha en mer optimistisk inställning till det hela den här gången? Fast oftast går det ju bra. Liksom. Fast nu blodtryck.  Det känns ju däremot inte så väldigt märkvärdigt och oroande.

Nu Hulken, läsa sova. Ja tandborstning däremellan.