Categories
Betraktelser & Berättelse Musik Swedish

Installera

Det finns ingen ringklocka bara en dörrklapp i from av ett lejonhuvud. Jag använder den. Dörren öppnas och där står han då John Lennon och undrar hur man mår. Lite nyvaken sådär, men han verkar glad. Öppnar dörren och släpper in mig. Första tanken är naturligtvis. “Finns han på riktigt?” men det gör han tydligen alltså eftersom han nu står där framför mig. Jag är inte en sån där som blir starstruck så när han vill “sätta på kitteln” och bjuda på en macka så hänger jag med. Han plockar fram lite toastbröd och en vegetarisk pastej och börjar bre mackor. Frukost för honom, förklarar han. Slänger över brödet till mig så att jag också kan bre en macka. Letar upp en burk med pickels och en med inlagd gurka i svalen. Han tar pickels på sin macka och jag slänger på några skivor av den inlagda gurkan. Han gör trekanter av sina på Engelsmäns vis. Själv kör jag fyrkantigt på Svenskars vis. Tekannan kommer fram på bordet. I med lite grönt. På med mössan. En gul grön variant som får mig att tänka på Ljusdals bandylag. Får dra en stund. Han häller upp i våra koppar.

Teet smakar gott. Grönt te. Ganska starkt. Vi börjar prata mat. Jag berättar att jag är vegetarian. Han är det för det mesta själv också säger han men måste ha en riktig stor jäkla biff ibland. Ler lite pillemariskt. Jag avstår helst säger jag. Han berömmer mig för det. Berättar sen hur han vill ha grejerna installerade. Jag frågar lite. “Hur bråttom är det att få allt klart?” Det är mycket nu. “Ingen brådska.” Dom skall till New York imorgon och kommer inte tillbaks hit till England förrän om två, tre månader. Men då vore det ju bra om det var klart. “Inga problem säger jag.” Så jag sväljer ner det sista av min macka och häller i mig teet. Mäter upp det som skall mätas och ger mig iväg. Tillbaks två veckor senare och installerar. Bara en äldre man där som låser upp. Vi träffas aldrig igen men min räkning betalas fem dagar för tidigt.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik Swedish

Gubbrock

Det är ganska skönt att bli äldre faktiskt. Ja, jag brukar skriva gubbe här eftersom det var så mina elever på gymnasiet såg mig. Det är inte svårt för mig heller att se den bilden dom såg. Såklart man är gammal när deras två år yngre kompisar är barnungar och dom fem år äldre onåbara. Vad blir någon som är tre decennier äldre då? Jo, självklart gubbe. Men som sagt det kan vara ett ganska skönt tillstånd. I alla fall om man förlikar sig med det. Gubbmyser lite genom livet liksom. Är det någon ung vacker kvinna som mot förmodan ler mot en i det tillståndet så får man väl ta det som en yngre man och njuta av situationen. Gubbmysa. Ja, man nöjer sig ju liksom med själva leendet i den här åldern. Kan leva länge på det. Oftast kryper det ändå fram efter några dagar att det var någons dotter som man inte kände igen, för tredje gången det här året, som frambringade det där leendet på rent igenkännande. Ansikten är inte lätta att minnas för gubbar. Speciellt inte om dom tillhör yngre kvinnor som ler.

Ser man bara till det yttre när man pratar ålder så är det såklart grått hår, rynkor, stela kroppar och sånt som skapar gamlingar. Men den andra aspekten är det som finns inuti. Jag har definitivt haft elever som varit mer gubbe än vad jag är på insidan. Sådana man hoppas får blir lite “yngre” med åren. Precis som somliga av oss gubbar borde ta och växa upp lite medan vi ändå håller på att få gråa hår och stela muskler liksom men ändå inte gör det.

Men annars är det nog mest skönt att vara gubbe. Folk bryr sig liksom inte om en lika mycket längre. Inget man gör tas liksom på allvar. Man är likställd i alla situationer med någon som matar duvor i parken. Innan man kommer på det här och alltså tycker att det man åstadkommer är åtminstone lika bra, eller dåligt, om vi nu skall vara aningens negativa, så funderar man ju vad det är som händer. Men när man kommer på det där hemliga så blir man helt plötsligt friare än man tidigare varit i hela sitt liv. Det finns liksom inget man kan göra längre för att bli o-coolare så det är bara ösa på. Den totala skapelsefriheten infinner sig. För första gången i livet kan man fullständigt ge sig hän åt dom där grejerna man älskar att göra men som man inte vågat göra för att folk skulle tycka man var löjlig. Nu är man liksom de facto löjlig. Det är i alla fall så en o-cool gubbe i Los skapades. En ganska nöjd o-cool gubbe vill jag tillägga. Så skit på er småungar. Det är att vara gubbe som rockar!

Categories
Musik Status från just idag Swedish

Studiodag

Har suttit i studion hela dagen idag. Det “tjular” alltså i öronen. Rejält också. Så nu en kaffe med en bulle. Låten som inledningsvis hette “Skit på dig din djävel” heter nu “Bullshit City” men andemeningen blir ju densamma.

Categories
Musik Swedish

Hedman 3 vs. Markoolio 1

Categories
Musik Status från just idag Swedish

Sunday Bloody Sunday

Det är en sån där ingenting-händer-dag. Försöker spela in lite sång i studion men är fortfarande hes så det fungerar inget bra. Det blir inte så mycket annat. Sitter här mest och stirrar. Svarar på några mail från en Indisk kollega som är med i VSCP projektet, sotar pannan, plockar upp lite tvätt. Det är allt som sker idag. Sunday Bloody Sunday alltså.

Categories
Musik Swedish

Mikael Ivarsson

Det finns många underskattade artister i Sverige. Här är ännu ett exempel.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik Status från just idag Swedish

Liv

Så Lördag. Jodå mixerborder är påslaget. Pellets fyllt. Där, i studion, tänker jag tillbringa dagen, men också kvällen eftersom frugan skall ut på lokal och fnittar med tjejkompisarna. Men först har jag några mail att svara på. Förundras fortfarande av att världen där ute är så nära numera. Dom sitter där i Australien, Tyskland, Indien, Tjeckien, Kina, Brasilien osv och vill ha svar på en fråga från någon som sitter i Los av alla ställen. Dom använder grejer som jag gjort och tänkt ut. Och gillar det dessutom. Känns bra liksom. Speciellt om man är en o-cool gubbe i Los.

Igår var det svårt att somna. Trotts bra bok. Misstänker att element uppdragna ett hack under stormandet, nu när det inte längre stormar, bidrog till det hela. Det var varmt alltså. För varmt. Men också ett huvud som snurrade av uppslag, historier och tankar. Full fart liksom. Det som läsandet av en bok normalt brukar trolla bort. Att ha läsandet som buffert mellan arbete och sömn har hjälpt mig att kunna sova i många år nu. Utan den mal det bara på. Fantasier avlöser tekniska uppslag i en ständig strid ström. En galnings hjärna antagligen som producerar allt det där. Nån cool snubbe inom mig som definitivt bör hållas fängslad kvar där inne och bara släppas ut portionsvis. Ett av dom tankespår som dök upp tänker jag återberätta här innan jag sätter mig med min gitarr.

Det blev tyst. Det tog en stund innan Anna förstod att det var hennes egen rosslande andhämtning som tystnat och att det var hennes eget hjärta som slutat slå sekunden innan. Hon såg sin son som satt med huvudet sänkt vid hennes bädd på det gamla ålderdomshemmet. Han höll hennes hand. Såg ledsen och trött ut. Hade vakat många nätter där bredvid henne, när hennes kropp förtvivlat försökt hålla sig kvar i livet. Kroppens som försökt göra det alla organ var programmerade att göra. Leva. För henne hade det kvittat. Hon hade levt ett fullt liv. Det var ändå dags.

Hon ville lyfta sin hand och klappa honom på kinden. Tala om att allt är bra. Men handen rörde sig inte. Han såg ändå upp, precis som om hon ändå faktiskt smekt honom på kinden. Han sa “lilla mamma” och en tår rullade ner från hans öga. Fortfarande med hennes hand i sin sträckte han sig fram och slöt hennes ögon. Först tyckte hon inte det var konstigt att hon fortfarande såg honom. Men det gjorde hon. Förundrades. Hon såg klarare än hon sett i hela sitt liv. Hela hennes unkna rum där på hemmet var plötsligt så tydligt och ljust. Det doftade friskt. Sommar efter regn. Hon han tänka “krama honom” och utan ansträngning eller rörelse höll hon honom som när han var barn. Tröstade utan ord eller fysisk beröring. “Allt är bra.” Hon såg hans anletsdrag slätas ut där han satt men tårar fortsatte att rinna fritt över hans kinder.

Något drog henne uppåt. Hon såg rummet uppifrån. Den kropp som hade burit henne genom ett liv låg slapp och livlös där på en sjukhussäng i ett standardrum på ett ålderdomshem i mellansverige. Den hade tjänat henne väl. Njursten och några återkommande ryggskott var det enda. Kroppen hade gjort ont och varit mer orörlig dom siste åren men på det stora hela en bra kropp. Nu var hon klar med den. Cellerna i hennes kropp hade fått stoppsignalen och skulle också börja dö precis som henne. Det som var själva livskärnan, hon, hade frigjort sig. Hon förstod att varje cell skulle uppleva samma sak som hon gjorde nu när deras tid var kommen. Egna liv.

Sonen som satt där böjd bredvid hennes döda slappa kropp hade plockats ihop molekyl för molekyl inuti den nu döende livmodern. Där, i livets vatten, med samma sammansättning som urhavet, hade hans liv börjat. Också en annan son. Han som inte var här. Som nu tyckte sig var för stor för vakande i dödens väntrum hade också fötts och skapats i den livmodern. Hon kände att hon kunde ge också honom en kram. Gjorde så. Förundras hur hon som fanns här i mellansverige kunde krama någon som fanns i USA. Accepterade. Kramade båda, samtidigt. Tog sina barnbarn i famnen. Sina svärdöttrar, sin syster och sin man, död sedan flera år tillbaks. Kramade dom alla hårt. Höll en älskad man från för längesedan. Honom hon aldrig fick känna på riktigt. Han som gjort den här resan före henne. Kände hans varma glödande kyssar. Förlät ovänner. Förstod varför människor handlar som dom gjort. Såg att Stalin, Hitler, Moder Theresea och Lennon alla var ett. Så Självklart. Jämnvikten.

Det drog i henne. Uppåt. Hon visste att det var dags för henne att lämna den här begränsade världen. Så hon lät sig lyftas. Som en ballong. Köpt och förlorad igen på ett tivoli när hon var barn. Hon svävade uppåt genom taket. En kråka lyfte från ett vårdträd och flög bredvid henne i samma stund som hon såg det gamla ålderdomshemmet högt uppifrån. Huset hon levt sitt halvliv i under de senaste fem åren. Hon strålade. Hon såg andra stiga upp från andra ställen i staden. Allt levande dog till slut. Miljarder dödsögonblick hela tiden. Överallt. Som strålande ljuspunkter steg dom alla mot solen, förbi solen mot stjärnorna, galaxerna, hoparna och vidare ut i tomheten. En tomhet som ändå var fylld i varje kubikmillimeter med det viktigaste av allt. Livets strålglans. Såg åter andra stiga upp från andra städer i Sverige. Ännu djupare in eller ut eller hem eller bort. Från hela världen kom dom. Möttes och beblandades med andra som redan fanns här. Hon förstod alla språk. Förstod att intelligens och liv genomsyrade och fanns i allt. De berättade om världar hon aldrig hade hört talas om. Om liv som varit glädjerika, om liv som varit hårda, om liv som varit meningslösa. Stora liv. Små liv. Elefantens liv och blommans liv. Hon förstod syftet. Någon hade svar på alla hennes frågor. De svävade tillsammans. Alla del av det gemensamma. Allt i fullständig jämnvikt. Inga straff eller belöningar behövdes här. Ingen förslavande gud för tillsammans utgjorde dom redan den ende guden i all evighet. Amen.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik Swedish

Skivsläpparfredag!

Känner mig helt sliten efter denna skivsläppardag. Eller sliten och sliten. Slitnare har man ju varit. Hursomhelst så tar dom på en dom här skivsläppen. Nä, inte så att man får slå ifrån sig när det gäller inbjudningar till TV intervjuer, radiointervjuer, glassiga magasin intervjuer, eller livespelningsförfrågningar för den delen heller, men ändå liksom. Det slitna kommer mer av själva firandet. I mitt fall en godisskål och två IKEA koppar kaffe alltså. Fan vad det tar. Man blir ju helt slut när man inte är riktigt van. Får nog återgå till bananer och en kopp kaffe under veckan. Så här kan man ju inte fortsätta.

På radion säger Marie precis att det är Charlie Granberg som är Ljusdals rockstjärna nummer ett idag också – trotts mitt singelsläpp (;-O). Shit! Eller, ja, ja det var kanske inte förvånande. En o-cool gubbe i Los lär inte vara den som utmanar på det planet. Så här på ålderns höst får man vara nöjd om man får uppmuntrande pip från småfåglarna när man hasar ut i gummistövlarna och fyller på mat åt dom små liven. Fansen liksom. Riktigt söta också vill jag bestämt mena.

Det som är viktigt är att varje ord jag skriver i mina texter och varje ton jag får fram i mina låtar och varje regeldrag jag gör på mixerbordet egentligen är för min egen skull. Är på riktigt!!! Det finns inga baktankar om att bli älskad eller omtyckt eller för den skull berömd eller att nå den högsta nivån, den att få gå före i kön på ICA i Los. Det enda som verkligen betyder något är att få skriva och göra dom här grejerna för att kunna leva fullt ut. Nå jämnvikten, den grundprincip jag tror på och lever efter. Allt det där finns inom mig (på precis samma sätt som det tekniska jag använder resten av dagarna åt) och det är så här jag ser på världen och mitt verkliga jag kommer ut också på det här sättet. Möjligen naivt skit för “dom flesta”. Det köper jag. “Dom flesta” behöver ändå någon som talar om för dom vad som är bra, seriöst eller dåligt, oseriöst och dom som gör det lär inte peka på en o-cool gubbe från Los även om det nu inte var skit. Du kan välja att respektera mig eller inte respektera mig för att jag gör min grej. Jag kan bara hoppas på det första. På respektplanet blir man liksom ändå luttrad av att bo I Los. Här är man ingenting om man inte skjutit en björn och minst en femtontaggare och kört fast hårt, jävligt hårt med skotern vinterns kallaste dag. Vi andra är liksom bara utfyllnad och jag som är vegetarian, och som dessutom aldrig ägt en skoter, är bara, i bästa fall, sanden där emellan. Sånt härdar och sätter en på plats.

Egentligen är alltihop som den här texten. Jag skriver fortfarande flera meningar längre ner fast jag vet att 99% slutande läsa efter första stycket. Dom flesta efter första meningen. Likförbaskat skriver jag det som finns i mitt huvud just här och nu. Varför i helvete då kan man undra. I bästa fall läser tre fyra personer hit. En fredag som idag kanske till och med det är en grov överdrift. Dom flesta som ändå gör det och kommer ner till den här meningen kommer dessutom inte tycka att det var värt det. Ja, nu när ni ändå inte hade något annat för er så. kan ni ju klicka “like” för att visa att ni läste ända hit. Så tänker man efter så borde man väl egentligen be om ursäkt för att jag sitter här och skriver en massa ord. Till er dom där tre, fyra som läste. Eller två. Eller noll. Om det nu var någon som läste hit så är jag är skyldig dig tre minuter liksom. När du istället kunde ha förändrat världen eller något sånt istället för att sitta här och läsa. Kunde t.ex. klicka like på något Einstein citat eller något annat viktigt och medvetandehöjande istället för det här “ordblöddrandet”. Ja, till och med jag tycker det idag. Men så är det ibland.

Nån sa att man måste ha bilder i sin blogg för att få läsare. Jag skiter i det. Jag skriver inte för att få läsare. Då skulle jag lägga in en vitsig bild och skriva en mening. Nån sa att man måste skriva engelska texter för att spelas på radion. Jag skiter i det jag gör inte musik för att spelas på radion. Nån sa att man … Ja ni fattar. Det finns liksom olika sätt att göra saker. Man kan göra det man vill göra med hjärtat eller man kan göra det där som folk vill ha. Hur som helst. Det enda jag med säkerhet vet är att texter gärna vill bli lästa, dataprogram exekverade, musik lyssnad på. Det gäller den som görs av o-coola gubbar i Los liksom den som görs av stjärnorna för dagen. Häller upp en virtuell whisky – eftersom jag inte har den våta sorten – och skålar denna fredag med alla världens stjärnglimrande superstars som inte har en aning om att det ens existerar o-coola gubbar i Los. Lika bra det!

Categories
Musik Swedish

Markoolio kan kasta sig i väggen

Categories
Musik Swedish

En Prickig Klänning

Ny Singel – En Prickig Klänning

Finns på iTunes och Spotify from Fredagen den 26/10.