Fortsättningen på Systeklockorna. Ja och bättre blir det aldrig såklart. Vill aldrig att den här boken skall ta slut och nog gäller just det alla Myttings böcker. Han har helt klart blivit en favoritförfattare.
Mest tagen blir jag av folket som vandrar upp på fjället och hjälper det unga paret att komm ai ordning. Tänk om vi i alla samhället fungerade så. Om vi hjälpte varandra istället för att motarbeta varandra. Då skulle vi vinna över samhällets skitstövlar utan kamp. Vi tillsammans. Sådant som byggde Sverige.
Ibland är det bara en lysande ide som tar dig igenom en bok. Här gestaltas personer i första modebok. Genialt. Ja och det fungerar även för någon som inte är troende. Som jag. Men slutsatser som liksom sätts med utropstecken blir såklart väldigt tunna – vakuumtunna rent utav – om man lyfter undan “Boken” som en sanning.
Men gillar alltså. Änglarna. När tänkte man på änglarna sist? När såg du en sist?
Man kan leva på att fånga småfåglar, flyttfåglar på Cypern och sälja till de rika som alltid och överallt är på jakt efter rariteter. Mums. En stekt eller inlagd småfågel. Tuggad och svald med ben och allt. Gott. Rare food on the table. First course. Synfranska män (och kvinnor?) håller väl också på med det där.
Att det inte är lagligt, ja det skiter man i om pengabunten för leveransen är stor nog . Som alltid.
Man kan komma till Cypern som turist, rik ryss, eller kanske som hushållerska från något fattigt land. Det finns människor som alltid måste ha andra att göra sitt skitjobb. Som anser sig upphöjda. Rick ända ner till medelklass.
För dom har varken fåglar eller hushållerskor något värde. Så som det blir. Om man bestämmer sig för det. De kan behandlas och användas som man vill. Det här är människor som äger det de bestämmer sig för att äga. Kastar bort trasig utan en tanke.
Ja om allt det där handlar den här boken. Men också om kärlek och en persons uppvaknande. Nej två personers uppvaknande. Ja till och med kanske tre är dom som vaknar här. Man får följa hur ögonen öppnas hos en människa. Hur en handelsvara blir en annan människa med känslor och tankar.
Biodlaren från Alepo, Christy Lefteri’s första bok är en höjdare. Det här är på samma nivå. Hurra!
Det här är en dussinbok för mig. Men alldeles för mycket skrock och bygge efter standardmodell a’la valfisk för att trigga mina enkla sinnen. Jo jag fattar att många som gillar älvor och andra väsen tar den här boken till sig. Älskar den säkert. Men för mig… Nope. Men som nattlektyr några veckor fungerar den såklart.
Det här är förbaskat skickligt skrivet. Krävs verkligen inte mycket för att en vanlig människa som jag skall bli imponerad och här sker det med råge. Men nobelpriskvaliteer i det här, japp, tycker jag då som inte har mandat att ge varken Nobelpris eller andra priser. Men jag ställer mig på knä och ger händer över huvudet ovationer till författaren av en annan tid som också delvis var min.
Shirley är såklart död sedan länge (1965). Priser är bortom henne. Men hennes texter överlever henne med ännu ett århundrade, det är jag säker på.
Hur JÄVLA eländigt kan det bli? Ja tydligen hur jävligt som helst. I den här boken gottar man sig i jävlighetens leverne. “Men herregud ge er iväg, ändra något, bryt mönstret av socialkontorets bojor i form av bidragskuponger” vill man skrika. Men man fortsätter såklart bara i elände, elände, elände i all evinnerlig tid. Man blir tött så trött på all uppgivenhet och all jävla missär som i mångt är självpåtagen som en offerskjorta.
Men…
Boken är bra skriven. Man läser. Vill veta hur det slutar. Och kanske slutar det…
ja för att veta hur så måste man ju såklart läsa den själv.
