Month: February 2022

”I krig är sanningen det första offret.” Uttrycket myntades på 400-talet före vår tideräkning av den grekiske dramatikern Aiskylos. Minns ni kriget i Irak, Allt sattes i gång för att Irak skulle ha massförstörelsevapen som hotade grannländer och Europa, att landet var förbindelser med al-Qaida. Allt visade sig senare vara falska uppgifter.  Colin Powell framförde de här uppgifterna inför FN’s generalförsamling i februari 2003.  En ren lögn, USA’s underrättelsetjänst visste mycket väl hur det låg till. 

Nu kommer uppgifter om kriget i Ukraina som skall starta imorgon från samma håll och åtminstone jag drar öronen åt mig. Vad är sanningen? Eller blir vi i västvärlden lika mycket förda bakom ljuset som ryssarna blir,  de som faktiskt på allvar tror att de kan bli attackerade av väst. Trams säger vi. Vi som är så civiliserade. Kan inte förstå det oläkta sår som ryssar har med sig efter 2:a världskriget blodigheter.

Putin är en idiot och Sadam var väl också det. Strax där efter kommer en hel bunt västledare. Vapenskramlet är verkligt. Men när Svensk militär på Gotland börjar köra militärfordon mellan logement och hamn “för att visa sin styrka” då blir allt det här mest en förbannat dålig teater. Mycket annat i det här ingår också i samma dåliga drama.

Kanske är det så att USA’s underrättelsetjänst har rätt den här gången. Det lär vi få veta. Men ingen fara annars heller för då är den bevarade freden “en seger för diplomatin”. Inga frågor ställs. Allt är gott. Alla som vill ha mer pengar har fått mer pengar. De utan mindre. 

Inget är svart och vitt utom möjligtvis lögnens megafoner. 

Ja era röster blir ju en del av en till slut om man har radion på när man jobbar. För några år sedan satt jag i ett rum och hörde Mikael Sanners röst pratandes i bakgrunden och man var ju van vid den rösten efter att ha lyssnat på honom och Kerstin under många år så man tänkte att en radio stod på någonstans. När han nämnde en kollega “där i direksändning” så lystrade man såklart, ja och gjorde det ännu mer när kollegan svarade något obegripligt och privat. Det var först när det blev riktigt absurt allt det där pratet som jag tog in att han satt i samma rum den gode mannen.

Man kan gissa att det där borde ställa till problem för er programledare.

När ni skall fråga något i en butik så tittar butikspersonalen oförstående på er när ni pratar eftersom de tror att ljudet kommer från en radio, men ser ju samtidigt era läppar röra sig, det blir helt enkelt för mycket att ta in.

Eller hemma. När partnern är sur och skäller skäller. Ni försöker svara. Och hen skriker “men stäng av den där jävla radion så jag hör vad du säger” och det enda ni gjort är att försöka försvara er.

Eller i sängen. När herr/fru/fröken programledare säger vackra saker i mörkret. Partnern viskar “kan vi inte stänga av radion”…”

Lätt kan det inte vara. Men vi lyssnare älskar er såklart. Allihop.

/Ake

Flyttseg idag. Eller möjligen har jag varannandags-Covid. Hostigt och segt är det i alla fall. Men tack och lov så går det att jobba ungefär som vanligt. Där och i det glömmer jag oftast bort det världsliga på gott och ont. Eller kanske är det som Mauro Scocco sjunger (jag ser människor omkring mig, ser dom jobba dygnet runt, för att slippa tänka efter hur dom egentligen mår), att det bara handlar om flykt för att inte behöva tänka efter för mycket. Alla har vi väl våra egna flytbojar som vi håller oss hårt fast vid för att överleva.

Men en bra dag alltså. Utan rosor och hjärtan visserligen. Men produktivt.

KRIG skriker folk till höger och vänster. Till och med där så har aktiemarknadspersonligheterna tagit över. Svart eller vit gäller. Vänn eller fiende. Varför finns det inga gråtoner längre? Det gör mig livrädd om de där kortsynta icketänkarna skall avgöra vårt öde på såhär allvarliga områden också. det räcker väl med att de försöker utarma planet och svaga med sitt endagstänk och sin pengahunger. Vi vill inte att de blir generaler och befälhavare också. Det innebär slutet för oss alla.

Alla vet med bestämdhet idag. Ingen verkar ha fattat att just den bestämdheten är det tydligaste indikationen på att man ÄR korkad.

Man får hur som helst hålla tummarna för att diplomatin segrar.

Jag följer en del musikgrupper. Nästan allt handlar om grejer. Den som har mest av allt vinner. Var tog musiken vägen. Heja Kjell Höglund säger jag. Mer själ där än det mesta annat som ges ut nu tillsammans. Ja och då har jag väl aldrig varit ett superfan av honom heller. Men han har hållit sin linje genom åren. Gjort det han velat. Skitit i trycket utifrån. Heder åt honom. Bajs åt resten. De mikrofonkåta. De dyr gitarr kåta. De hundratusen plus några dollar studioutrustnings kåta. De teknik kåta. Poffff och borta hela klubben om jag fick bestämma. Musik handlar inte om förpackning heller som många tycks tro. Gillar man LP skivor har man ett plastintresse inte ett musikintresse.

Gubbtjatter såklart. Folk gör som dom vill. Man får ju faktikt till och med vara korkad. Ja dum.

Nåja, har lite tid kvar att sätta några kodrader på. Så “huj” som morbror Hasse sa.

Man hoppas såklart att hjärtat tickar på i sin vanlig rytm också en sådan här dag i livet när det nu är alla hjärtans dag och allt. Ja hos alla dem man bryr sig om och älskar också såklart. Ja faktiskt också ovännernas hjärtan kan få ticka på. Putin och hans generaler undantagna då kanske. Deras svarta pumpar kan få stanna eller flippa ut här och nu.

Så många alla hjärtans kort förväntar jag mig inte idag. Under den tid som man kunde ha förväntat sig sådana så var traditionen ännu inte överförd till Sverige. Turligt nog för mig, för jag hade säkert inte fått så många kort då heller.

Men jag tänker inte sända iväg några heller. Och eftersom att ge är större än att ta, och att detta är mer än bara ett uttryck, så kan det vara som det vill med allt det där. Man bör förtjäna innan man får.

Om det beror på den speciella dagen eller något annat vet jag inte. Men tiden verkar gå långsammare idag. Jag har hunnit mycket mer den här morgonen fram till nu än vad jag normalt brukar. Tid, i min ålder, är den mest värdefulla resursen man har. För varje dag som går har man mindre kvar att ta av. Det känns så tydligt. Och då kan var och en förstå hur känslan är för mig som sedan tioårsåldern haft känslan inom mig att det inte finns tillräckligt med tid för att hinna med allt (skoj) som finns att göra. Man måste välja. Inte slänga bort minuter. Det gäller att ligga i.

Men måndag. En vecka föröver. Det gillar jag. Det finns hopp om att hinna med ett och annat. Optimistiskt tror man såklart på måndagen att man skall hinna ungefär tre gånger så mycket som man sedan kan summera på fredag eftermiddag. Ett nästan helt levt liv har inte sänkt den optimismen och gett mer realistiska måndagsuppskattningar. Den resterande tiden lär inte förändra den där saken heller. Man får ta det lugnt. I sinnet. Man hinner det man hinner. Alltid mindre än man tror. Någon gång mer. Det är gånger man känner att man fått en lotterivinst. De är verkligen inte frekvent förekommande.

Fas en sådan här dag som är konstituerad för att göra pengar på kärlek är såklart inte helt vacker. “Ger du inte en ros till din älskade så älskar du inte som andra. som ger en ros” Löjligt såklart. Kärlek är vardagen. Det handlar inte om en dag om året. Den handlar om att ge och få små små saker varje dag. Bättre att spontanköpa en bukett blommor i november när den verkligen behövs än att göra det idag. Hellre göra det där andra lilla vardagliga bara för att din partner skall slippa. Där är kärleken. I det lilla. Inte i det stora.

Fast såklart. Hjärtan till er alla som läser den här bloggen. Varma sådana. Utan er har det nog känts som om jag inte funnits. Kanske gör jag inte det med er heller. Helt säker är jag inte. Men kärleken är störst. Ingen tvekan om den saken. Och den finns också för oss som nästan inte finns.

Puss på er! Liksom.

Ja då sitter man här och ugglar. Båda ungarna är utflugna och får klara sig själv. Ja och det känns inte heller som det finns någon tvekan på om de kommer att klara det heller. Inga problem. Så något blev väl då i alla fall rätt ändå. Framtida kontakt ett sms tre gånger om året. Skickade från det här hållet. Ungefär

Jag: “Är det bra?“
Son: “Ja“

Men man var väl sådär också under sin egen ungdomstid. Finns det inget att rapportera så finns det inte det. Man har liv att leva och det tar en hel del tid och koncentration att leva det. Hör man alltså inget får man förutsätta att allt är gott eller åtminstone skapligt.

Jag åker tre vänder Los <-> Ljusdal igår. Tror jag är busschaufför i linjetrafik till slut och börjar ropa ut hållplatser efter vägen. Turligt nog väntar inga vid hållplatserna. Annars hade jag väl plockat upp dem. Men allt är egentligen packa in saker Los och packa ur saker i Ljusdal. Den lilla röda bågnar. Det är fasiken vad man samlar på sig också som ung.

Tredje våningen har han valt att bosätta sig på sonen i Ljusdal. Jag kurkar nästan några gånger och sonen säger (oroligt tror jag) till mig att vila. Jag ser antagligen ut som om jag håller på att dö redan då och där. Känner ändå omtanken som finns i de där orden och det känns gott, men också att åldedern tar ut sin rätt kanske just den här dan. Ja eller också är det covid. För tjugonde gången sedan pandemin startade. Jag ärd en som haft infektionen flest gånger i världen. Troligen. Otestat är bäst som man säger här på kullen.

En genomgående egenskap hos mina ungar, den jag har haft också, och som min far hade, är att köra på ut av bara helvete när det behövs. Inget kan stoppa oss då. Hos äldste sonen har jag ofta sett det där plockas fram. En urkraft. Kraften har inte hoppat fram lika ofta hos yngste sonen men igår visade han den verkligen. Något som glädjer mig mycket. Med den där kraften i bakfickan klarar man allt. “Kom an bara” kan man lugnt utropa och sen gå och möta hotet eller vad det nu är.

Lite mör idag då. Vila mest.

Men härifrån en ny fas i livet alltså. Nu är det vi. K och jag och två katter i ett stort hus på en kulle ute i ingenstans.

Konstigt.

Men som det skall vara.