En sådan där bra dag. När tjugo sekunder drygt blir till under 2 ms. Det kan väl kallas god optimering. Eller kanske kallas det bara en bugg. Det beror på humör. Ja och självförtroende. Men jag tänker inte trötta er med detaljer. Det blev bra. Ni får nöja er med det kära läsare. Ja eller skitstövlar. Välj själv.
Strumporna är på. Så är det nu bara. Helst skulle jag såklart vilja vara utan. Men fryslorten där inom mig säger “JA på med dom nu på direkten” och jag lyssnar alltid på fryslorten. Eftersom hon/han såklart alltid har rätt.
Något badande blev det hur som helst inte idag. Lika bra det. Såklart. Igen.
Jo, kortmeningarna lever. Ursäkta för det. Kan inte hjälpa att jag älskar dem alla.
Men trotts den “braiga” dagen är jag trött som ett cykelställ idag. Det kan inte hjälpas. Så är det bara. Tror inte ens det beror på ålder den här gången. Det ÄR bara. Det är så med en hel del saker. De ÄR bara. Ibland tills de BLIR något. Men oftast når de inte ens dit. ÄR hela sin sak-levnad.
Men låtsasarbetsdagar tar inte slut sådär vid femtiden som riktiga arbetsdagar gör. Man blir liksom aldrig ens låtsasklar. Möjligen kan man inbilla sig något däråt. Men aldrig någonsin inträffar det egentligen. Så det är väl lika bra att jag fortsätter låtsas. Liksom. Hej och tjing så länge.
Jag sitter och lyssnar på klockans tickande efter frukosten idag. Tick-tak-tick-tak… Förutom tickandet från klockan hörs inte ett ljud här på kullen. När jag sitter sådär så tänker jag alltid på filmen Utvandrarnas slutscen. Karl-Oskar ensam i det nya landet. Vinter. Han bär med möda in ved. Livet är snart slut. Vägen tillbaks finns inte längre.
Fast jag tycker om det där. Sitta där och bara sitta. I alla fall en stund. Tills hjärnan far iväg och börjar arbeta. Vill analysera världen omkring sig. Det leder aldrig till något gott. Engagemang i bihotell kommer före engagemang i giftfritt jordbruk. Olyckans offer sorteras efter den som har huvudvärk först och en som har hjärtstopp sist. Mantrat är “Den som skriker högst får hjälp” eller “Den som är mest förfördelad måste hjälpas först” eller något åt det hållet. Ingen framkomlig väg om man inte vill bli förbannad, alltså jag går och duschar istället. Då blir man i alla fall ren. Tyvärr går det också att fundera i duschen.
Nu sitter jag här nere. Kaffekoppan står här bredvid mig på bordet. Livet pågår. Jag tänker låta det göra det så länge det vill.
Höst innebär ofta starten för nya projekt. Full fart framåt och allt det där. Kanske inte här då. Samma sak som vanligt tuggas på och dessutom, “full fart” och plus sextio hänger liksom inte ihop. Fast ändå finns det där hoppet om att åstadkomma något inför ett nytt projektår, som om man inte gjorde det bara genom att lösa de dagliga problemen och jobba på då. Men man vill ju mer. Att bara gå framåt räcker inte. Men gå måste man ju ändå. Framåt är en ganska OK riktning ändå. Man måste inse det också. Vad är värdet med pengar, priser och berömmelse? Nåja… Ganska värdefullt… men tänk inte på det nu. Liksom. 😉
En slurp kaffe halkar ner för strupen. Innan slurken far ner där smakar det skit i munnen. Att man överhuvudtaget orkar hålla på och brygga, hälla och dricka. En whisky där på morgonen vore i alla fall mer välsmakande. Säkert mer uppiggande också. I alla fall ett tag och om den följdes av fler slurkar. Men det blir väl inte förrän framåt jul det. Åtminstone var det då, senast, en munfull av den där bärnstensfärgade vätskan hamnade i munnen till hjärnans belöningscenters obeskrivliga glädje. Det kommer bättre dagar. Eller också gör det inte det. Det går ändå.
På Spotify har jag 34 månatliga lyssnare just nu. Hmmmmm… inte mycket men symptomatiskt för mitt liv och ändå fler än jag antagligen förtjänar. Lyssningsorterna ser ut såhär
Vilket såklart förvånar. Vilka är det där? Hur hittade de min musik. Varför lyssnar de inte på riktig (och bra) musik som andra? Man undrar. Liksom. Fast tackar för att just de där människorna ändå finns. De som lyfter. Och lyssnar dom skulle kanske fler lyssnade om de visste att de här låtarna fanns. Eller är det ett felslut. Antagligen. Falska förhoppningar är jag mästare på. Just i det här fallet spelar det nu ingen roll. Det är hur kul som helst ändå.
Blått sinne idag Det bådar gott. När jag dyker ner i koden hjälper det där. Stänger ute. Gör mig svagare men stark just därför. Nope, ensam är inte stark. Men ensam måste försöka ändå. Liksom.
Jag slår ihjäl en fluga precis när jag lägger mig. Det är ett misstag, jag vill bara vifta iväg den, men det slutar alltså värre än så eftersom en kudde är i vägen. Nope, brukar inte slå ihjäl flugor. Inga andra insekter eller djur heller, om jag nu inte måste. I måste ingår myggor och bromsar. Tråkigt nog. Inget av det här är något jag är stolt över. Varken icke dödandet eller dödandet. Det är bara som det är. Åtminstone inte värre än att sätta upp bihotellbyggen i hela trädgården och sen spruta radar på varje geting som dyker upp vid utebordet. Suck.
Men man blir nästan alltid skenhelig på ett eller annat sätt om man försöker sig på “gott”. Ja patetisk också. Ja symbolhandlingar som bihotell är ju a’la mode så de kanske går hem utan det där. Vad vet jag. Men det mesta annat gör det inte. Man får leva med det. Kan leva med det. Jodå. Själv tycker jag naiv är ett fint, vackert och positivt ord. Så kör på. Fler bihotell. Mer monokultur. Mer Radar i sprayform.
“Att göra gott” är svårt. Existerar faktiskt inte ens. Det är bara att förflytta perspektiv och så blir det “ont” det man gör. Om man tänker är det svårt att vara (religiöst) rättlevande på alla sätt. Om man nu inte satsar på IS eller någon av de andra etablerade religionerna. Fast då är man såklart inte “tänkande” och gör “gott” i alla lägen eftersom man bestämt sig för det.
“Rätt” är annars ett annat svårt ord. En del har lätt för det där. En del saker är “rätt” andra solklart “fel”. Ofta har de såklart inte ens prövat frågan om de över huvud taget existerar. Men kanske är det just bristen på behov att ställa de svåra frågorna som gör att allt blir enklare och självklart. Jag tittar avundsjukt på. Ett plus ett har aldrig blivit ett självklart två i min värld. Åtminstone inte för att någon säger att det är så.
Bilar brinner. Invandrargrupper tänker väl de flesta. Men tänk om det är Nordiska motståndsrörelsen som står bakom det där? Ett smart move liksom. Skuldfrågan är ju redan klar. Till oh med Statsministern “vet” vilka “brännarna” är. Det enda som talar emot dem är väl annars att “smarta moves” och NMR inte riktigt går att koppla. Skit är det hur som helst.
Själv är jag bortkopplad från världen. Antagligen lika bra det. Har jag någonsin funnits i den? I rest my case. Låtsasjobbar i brist på annat liv. Kan man känna en lyckokänsla inom sig trotts det?
Den största frågan just nu är “strumpor på eller strumpor av“. Japp. Har man inte haft strumpor på sedan någonstans där borta i maj så är frågan relevant. Det är trotts allt en augustikylig morgon. Men inte SÅ kylig.
Jomenvisst. Anglosaxisk låtsasarbetsvecka rullar. K’s semester är slut. Nytt försök nästa år. Min… ??? Ja min fortsätter väl, men jag tenderar att åtminstone ägna mig åt låtsasarbete. Bättre kan jag inte. Sorry till er alla som lider av det. Det finns alltid någon som lider har jag lärt mig. Gärna helst då helt utan anledning. Synd att det skall vara så. Fast kanske är det roligt. Att lida. Man borde prova.
Ledighet. Ja det har verkligen varit en kanonsommar. Vi gick ut på ledighet med en lista på inomhusprojekt som skulle ordnas. Visa av en normal Svensk sommar då. Såklart gick vi ur ledigheten utan att att vi hade kryssat av en enda punkt på den listan. Det mesta av tiden har vi faktiskt suttit på en stol i trädgården och förundras över en sommar som varit som man minns att ens barndoms somrar var. Fast de såklart aldrig var såhär fantastiska. Man bara minns dem så. Men i år alltså. Såklart åker alla i hela landet på ångest. Förr skrattade man åt undergångsprofeterna nu hyllar man dem. Med det menar jag alltså inte att man inte skall hantera miljöförstöring och minska vårt avtryck på planeten. Det är den viktigaste uppgift vi har. Det har det ALLTID varit.
Men torka såklart. Aldrig varit med om liknande. Det är synd om bönderna. Ett helvete med skogsbränderna. Ett tag gick vi igenom vad vi skulle ta med oss här om vi behövde dra härifrån fortare än kvickt. Man kommer fram till att det inte finns så mycket av värde. Egentligen. Fotografier. Lite papper. Katterna. Resten kan få brinna. Kan levas utan. Ja inte ens fotografierna och pappren är väl egentligen så viktiga. En nyttig insikt. Faktiskt. Stavas Frihet!
Bollnäs är det längsta vi tagit oss bort till under semestern. Det är OK. Visst. Gotland. Västkusten. Stockholm. Öland. Österlen. Inte hade det varit fel med ett besök i vilken som helst av de orterna. Men nu blev det inte så och man kan leva med det. Vi har i alla fall badat en gång. Inte illa. Åtminstone för min del. Är nämligen en riktig badkruka.
Trodde väl att jag skulle vara opererad åtminstone en gång vid det här laget. Nu har inget hänt på den fronten. Men hösten innehåller alltså troligen de två operationerna och en, åtminstone under en tid, mer eller mindre utslagen undertecknad. Men hellre utslagen än död såklart. Det finns grader i helvetet. Det rullar på även inom sjukvården. Ja de kan ju ha glömt bort mig också. Helt säker kan man inte vara. Inte om man bor i Gävleborg.
Fast nu alltså, härifrån, vanliga veckor fram till jul. Jag har inte ens längtats hit, till låtsasjobbstarten. Tänka sig. Fast nu skall det nog gå att dyka ner och försvinna i något kodparti ändå. Strategiskt vore väl annars att ge sig in i politiken nu och ta sig in i riksdagen. Med ett enda syfte då, att ordna den där riksdagspensionen. Problemet är att man då måste hitta någon som röstar på en. Ja det faller alltså direkt det projektet. Någon som röstat på mig har jag aldrig upplevt. Lika bra det kanske. Man skall veta sin plats. Tur man inte försökt bli lucia.
Hur som helst alltså. Livet är OK här på kullen. Det lär komma några ord härifrån framledes också alltså. Ja och en del kod. Inget av värde såklart. Som vanligt. Men le kamrater…
Äntligen blir det lite studio. En helkväll faktiskt. Nästan en låt. Och inget handlar om annat än att ha roligt. Tänka sig. Det var annat förr. På Sjuttiotalet. När det handlade om ära och berömmelse. Jag är glad att jag nått ända hit. Nu som gubbe. Visare, klokare, åtminstone i det. Tror jag
Ljusdal idag. Sjukvårdsåterbesök. Men men har glömt bort mig. Finns ingen där som vill veta av mig. Men kanske inte helt förvånande för en person som till och med dörrarna till varuhusen tvekar att öppna för. Det senare är faktiskt sant. Har hänt mer än en gång. Det förra är tyvärr alltså också sant. Vården. Suck. Liksom. Om man slapp. Men pillerburkarna och besöken bara tilltar.
Det enda som saknas i studion är ett glas whisky. Det kan inte hjälpas men det är bensin till musiken. Inte mer än ett glas dock. Jo kanske två. Men det där får väl vänta till framåt jul. Då kan jag unna mig. Fast ur fas har de två blivit. Studio och whisky. Oftast är det för kallt i studion på vintern och alltså inte helt kul att sitta där. Följaktligen inmundigas whisky uppe i värmen. Utan studio. Men kanske borde tränga ihop mig mer i år. I alla fall om kaminen nu äntligen verkar komma på plats här nere.
Det känns som jag skulle kunna dra vidare när jag ändå tar mig till centralorten. De flesta verkar resa iväg någonstans under sommaren. Är det inte Gotland så är det något Europeiskt land. Här verkar det inte ens bli Nordanstig i år. Fjolårets “semesterresa”. Därav suget efter att dra vidare. Bara sticka. Smita. Men gör såklart inte det. Fast jag borde. Egentligen. Kanske. Liksom.
Men bara dagar kvar nu tills man kan dyka ner i glömskan och koden igen. Börjar längta dit. Fråga mig inte varför. Du kommer aldrig förstå om jag förklarar i alla fall.
