I nästa liv skall jag bli en fjäril, där har vi ett deal han/hon/det/gud och jag. Som den här som kommer glidflygande över mitt huvud idag när jag skall gå och hämta posten. Vacker, graciös och underbar. Jag har aldrig sett en fjäril glidflyga på det viset, och så långt, tidigare. Så snyggt. Som en örn. Japp, fjäril får det bli.
Förutom ett kilo måndagsreklam får jag en begagnad hårddisk till studiodatorn i lådan. En hundralapp för 350G på Tradera. Perfekt för en sådan som mig. När jag öppnar den väl inpackade hårddisken kryper en fästing ut på min arm. Bonusmaterial från Skåne. Var den tar vägen sedan vet jag inte. Hoppas den inte bosatte sig på mig bara.
Annars är det doktorsprat. Antibiotika en månad till. Suck. Men CRP prov bara varannan vecka från och med nu. Hurra. Ny kontakt i slutet av september. Sen får vi se. Några månader med mer prover. Ja och så ny operation om inget konstigt händer i kroppen. Jodå får ta en extra tur till sjukhus för lite ultraljud däremellan också. Jag faller samman. Siuck. Fast egentligen är väl allt ganska bra ändå. Möjligen lite tröttsamt. Det här är inte riktigt jag.
Ja mer händer väl inte egentligen här idag. Ja, nåja, lite mek. Men bara lite. Famlar mest och läser närsynt numera. En upplevelse det med. Jag lovar.
Det här året har karvat fler linjer i mitt ansikte än något annat år före. Till och med jag – de där “22” inom en förblindar – börjar se “sextiotvå” på det sextiotredje där i spegelbilden. Fast jag vet så väl att varje linje representerar sin egen livskamp, sitt vägskäl, en uppförsbacke, så välkomnar jag dem ändå. Äntligen får det där babyansiktet man har dragits med ett helt liv, lite välbehövlig karaktär.
Fast egentligen borde det väl mitt ansikte vara fullt av rynkor redan. Rimligen borde väl håret vara grått som hos en gråvarg. Kanske finns alla de där linjerna som borde funnits i ansiktet i hjärtat istället. Eller på andra för ögat gömda ställen i kroppen. Nu först är det fullt på alla de där ställen och ansiktet återstår som markeringsyta över levt liv.
Men rynkor. Ingen plåga. Det är så många som aldrig får uppleva dem. Som inte får några. Som skulle gett allt de har för att få uppleva just det. Tecknet på ett fullt liv.
Så inte blir man ledsen, nej inte lite ens blå av att de där syns där kring ögonen. Det är snarast en ynnest. Ett bevis på mognad. Bevis på att man faktiskt levat. Kan man göra annat än att le åt det.
Genom alla år man lever lär man sig saker. Det här året har jag lärt mig att de som frågar hur det är, när det verkligen finns anledning att göra det, inte är de man tror. Den där enkla frågan kommer från de mest oväntade håll istället. Jag har verkligen omvärderat flera människor under det här året. Sådana som jag trodde inte skulle bry sig ett dugg, men som bevisligen alltså ändå gör det. Heder åt dem alla.
Vi åker ut och letar blåbär på lördagen. Det är en vacker dag. Hälsingeskogarna är magiska såhär på hösten. Vi letar upp den där vägen som vi åkte så många gånger på under vår första tid här. Men bär hittar vi inga. Åtminstone inga mängder. Senare inser vi att Thailändarna varit på alla de där ställena. Svettats för sin överlevnad. Vi är för sena. Får leta andra ställen. En mycket svart huggorm försöker passera vägen med helt fredliga avsikter efter vad jag kan avgöra. Tyvärr hinner jag inte styra undan i rätt tid. Kör över. Det blir inte bättre av att jag kör över den igen på vägen tillbaka. Men då, den andra gången, kanske de hela kan ses som ett barmhärtighetsmord ändå, eftersom den bara verkar vara halvdöd efter vårt första möte. Men jag vill inte medverka till onödig dör. Vill verkligen inte Ändå går det såklart inte. Man kan inte undkomma. Varje gång man går på en stig. När man stryker handen över en arm. När man gör dessa alldagliga saker. Ja man dödar levande varelse hela tiden. Om guds hand sveper över en stad och dödar alla men är omedveten om att han/hon/det/gud gör det än det en god eller en ond handling då?
Den där vägen förresten. Den vi åkte i lördags. Jag mindes den helt fel. Den började inte med en nedförsbacke ner i en dalgång. Istället var de ten sväng och sen d6en där nedförsbacken. Minnet leker alltid tafat med oss. Tio år eller mer som gått sedan vi sist åkte där är en lång tid. Kan man alltså lita på sina ungdomsminnen?
Vi åker förbi den där stugan som ligger vid sjön som sträcker sig över Hälsingland och in i Jämtland. Det är inte svårt att passera gränserna här uppe. Dalarna, Jämtland och Hälsingland ligger alla och vilar sig i samma skogar här uppe. Men stugan. Mitt ute i vildmarken. Jag tror att jag skulle vilja bo sådär. En stuga ute i ingenstans där kungsörnar kan ses och där bävern har sin damm alldeles i närheten. Jag undrar hur det är att fira jul sådär. Efter en väg som plogas sist av alla. Underbart tror jag.
Vi bestämmer att nästa helg, ja, då gör vi ett nytt försök. De där bärsställena man har uppstår och försvinner igen ofta genom åren. Skogsbruket glufsar i sig ett kanonbra ställe ibland och man får leta nya. Det bästa med de där turerna är ändå tystnaden och att få dricka sitt kaffe på en mossbeklädd sten eller stubbe. Sen kan väl varken whisky eller andra drycker gå upp mot en hand som för källans kristallklara vatten från det porlande flödet upp till en förväntansfull gom som åter får smaka hur vatten egentligen skall smaka.
Stugan där vid sjön förresten. Drömmen i vildmarken. Snart omges den av vindturbinernas brummande och jättarnas vita skelett omger stugan i alla riktningar med långsamt snurrande blad som driver bort örnen. Vildmark såld på samma sätt som skog såldes under artonhundratalets slut. För några tior fördelade som bygdemedel och förklädda som glesbygdens räddning. Pyttsan. Hur utbilda man dem som aldrig ser och förstår i vad som är vildmarkens verkliga värde. Går det? n
Imorgon återkommande telefonkonferens med den ene av “mina överläkare”. Jag får gnälla lite om mitt trötta jag och lite annat utan att någon tar illa upp. Berätta om mitt åttiosexåriga jag som har svårt att ta sig upp ur stol, soffa och säng. Hoppas att allt går framåt. Och om inte åt det hållet åtminstone inte bakåt. Man nöjer sig med mindre och mindre om det vrångar sig. Anpassning.
Nu bok, bra sådan, sova, drömma. Sen ny vecka i sikte. Ja, om man vaknar. Det hoppas man på.
Åttiosex. Smaka på den. Det är min ålder just nu. Som det känns. Det är tungt att resa sig. Tungt att gå. Trögt att åstadkomma saker. Möjligen är det att gnälla att ge utlopp för det där. Eller också är det helt enkelt bara att tala om hur det känns. Bäst att be om ursäkt ändå. Nu. På en gång. Istället för senare. Utifall någon tar illa upp. Alla har så lätt för det idag.
Ett trött huvud på en trött kropp. Ändå är jag vid ganska gott mod. Kan skratta. Kan äta. Kan en massa andra saker. Men mest av allt längtar jag tills den här månaden är slut så jag slipper (förhoppningsvis) detta evinnerliga mumsande av antibiotika.
Fredag. Vilokväll. Kommer jag ihåg det (glömde förra helgen) så skall jag hälla upp en whisky. En lagom stor en. Jodå, jag har läst bipacksedlarna till antibiotikan. Det går bra. Mjölk och basiska produkter gör det inte. Fast det är ändå lite bortkastat sådär. Nu. Man bara halvnjuter. Hettar åtminstone.
Kom av mig med lyssnandet på sommar. Låtarna förkortades. Halva grejen med programmen blir förlorad. Dessutom blir det svårt att göra något annat och lyssna samtidigt. Men måste försöka ta mig igenom i år med. Liksom.
Los är finfint nu på hösten. Krögare är dessutom på gång på anrika Lokatten. Det hoppas vi mycket på. För, när jag var ung, åkte folk långt bortifrån upp hit för att äta eftersom det var kanonbra mat. Tänk om det kunde bli så igen…
Men fredag alltså. Jag skall stänga av mina skärmar och vandra med mina numera tunga steg upp för trapporna. Men det är OK ändå. Att det är så. Man är inte död, ännu. Det är bra. Liksom.
Tänk, den där tunnan på slutet… ja det kunde vara jag… stort gapandes…
Hur som helst. Tillverkningsprocesser är alltid lika intressanta. De som skapar de här linorna och får det att fungera är de verkliga genierna i världen.
Det är blad på träden. Skolorna börjar. Blommor blommar. Getingarna är glada. Inte sura och döende. Centraleuropa har semester. Det är mycket sommar kvar. Den må kallas sensommar den här tiden på året. Men nog är det gotid fortfarande där ute. Inte kan man komma ifrån det. Har vi tur varar det här milda och goa ända framåt november. Har vi otur så… ja då får man tända ljus, brasor och lampor och göra det bästa av situationen.
Jag ägnar tid här åt att lära mig saker fortfarande. Det blir lite okoncentrerat och flamsigt såklart. Väldigt lite är som vanligt här i trötthetens land. Men det blir i alla fall något och det är ett lyft jämfört med de tidigare månaderna det här året. Så där, i det, landar jag som en tacksam själ. Så länge det finns något att rikta in och fästa hjärnan på så överlever jag mentalt. Jodå, det fungerar med en bok också. En film till och med. Men bäst mår jag om jag får följa mina egna irrvägar i Åkes värld.
En gång i tiden drömde jag om att få hoppa fallskärm och det var väldigt nära att jag hoppade ett bungyjump en gång. Det är lustigt att allt det där vilda har lämnat en en idag. Är borta utan ett spår. Det skall mycket till för att jag ens skall ge mig upp på taket här på huset numera. Får be sonen när behov uppstår. Men varför man blir fegare med åren fattar jag inte. Man har ju mer år kvar av livet som yngre och ofta en familj att ta ansvar för. Nu, om det går illa, eller rent åt helvetet, sker hädangången bara några år tidigare än den annars skulle ha gjort. Ja och vid den här åldern. Vad gör några år till eller ifrån?
Men man vill ju leva. Man är ptogramerad tilldet. Fast det också går att förlika sig med den egna döden nu på något slags självklart sätt numera som man inte kunde förut. Klar på många sätt är man. Men sen är det den där nyfikenheten. Vad händer med barnen? Kommer vi att åka till Mars. Autonoma bilar, blir det som med det papperslösa kontoret – tar tid? Kryper krigarna och plågarna upp ur sina gryt igen? Vem får nobelpriset i fysik och litteratur nästa år och nästa år och nästa år… Man vet att allt det där kommer man inte att få veta. Antagligen. Ja och är man nyfiken av sig så grämer man sig såklart över det. Fast det går alltså också att förlika sig med ett slut på allt enklare nu. Åtminstone bra dagar. Jag vet att de flesta av oss har nära till att ropa på han/hon/det/gud när det är nära hur än mycket icketro vi har inom oss. Den ensame människan. I slutet har man ändå bara sig själv att lita på. Det är i livet man behöver vännerna och de tröstande händerna.
